Ja, ni förstår. Mina barn har tråkigt. Det sägs ju att barn ska ha tråkigt ibland, men det vill inte mina barn köpa. Nej, helst ska det hända något hela tiden. När jag skrev om det här på facebook så konstaterade mitt X snällt att även mamman har lite problem med att ha tråkigt. Och ja, det stämmer väl delvis. Jag har ganska lätt för att bli rastlös. Någon dag ibland kan det vara skönt att göra ingenting. Pilla naveln, slötitta på Glamour, läsa något lättsmält, lyssna på musik eller radio, ta en promenad, ligga i en hängmatta...men det dröjer inte förrän jag får lite tråkigt, vill umgås med någon, prata.
När jag tänker tillbaka på barndomens somrar i Arvika så var det oftast sol, och vi badade mest hela dagarna. Men jag minns även några somrar när regnandet aldrig ville ta slut. När vi hade långtråkigt, vilket vi dock inte påpekade för mamma hela tiden. När vi suckade tungt efter att ha läst ut alla Starlet (som man sen läste om sommaren efter), när vi spelat spel och kort med Maggan i timtal, när böckerna vi hade med oss började ta slut, när vi hade blivit förkylda av att ha varit ute i regnet och sprungit eller badat trots regnet. De här dagarna var det en "happening" när vi åkte till mormor för att duscha, tittade in på biblioteket eller spelade godis-Bingo à la Maggan.
Jag vet vad det innebär att ha tråkigt, jag lovar. Snustråkigt. Nästan 7 månader på sjukhus har lärt mig det. Dagar då det inte fanns något att göra, mer än att ha dödsångest och ont. När jag såg fram emot besöken, sjukgymnastik, samtal med kurator, nån tråkig psykolog, vad som helst som kunde få tiden att gå. En gång var jag till frisören, det var den månadens händelse:). När jag låg på Akademiska var jag dessutom kopplad till en massa droppslangar som begränsade utflykterna avsevärt, liksom isoleringen såklart. Det slog aldrig fel. Så snart som mamma och pappa trixat ner mig i fiket så började droppslangen att pipa och då var det bara att rulla tillbaka. Som tur var (ja, inte egentligen tur men ni förstår nog vad jag menar) var jag ju extremt trött och rätt väck i skallen så dagarna förflöt ändå rätt smidigt på något sätt. De gick in i varandra, följde samma rutin, var lika förbaskat tråkiga...
När jag inte ligger på sjukhus tror jag främst att det blir tråkigt för mig när jag inte har någon (vuxen) att vara med på länge. Jag behöver snacket, skratten. Känna att jag kan gå över till någon om jag skulle vilja, eller i alla fall ha någon att ringa. Därför kan jag inte bo för isolerat (har provat det). Jag minns när jag gjorde min praktik i Ljusdal eller "hålan som Gud glömde" som jag brukar kalla staden. Själva praktiken var urtrist och svår (på öppenpsyk med mycket speciell personal), och efter arbetsdagens slut hade jag absolut inget att göra och framför allt ingen att vara med. Jag promenerade och badade badkar, promenerade och badade lite till. På helgerna gick jag ner till fiket och tog en kopp kaffe med mig själv. Så glad jag var när den praktikperioden var slut!
Säkert är det nyttigt för barn att ha tråkigt ibland. Hinna ta det lugnt, stressa ner, läsa, hinna prata. Samtidigt lider jag lite med barnen nu. Jag vill ju att de ska ha ett händelserikt, roligt sommarlov också. Det vore trevligt om inte hela sommaren regnade bort. Det ställer mycket krav på oss vuxna när barnen har tråkigt (iaf såna vuxna som jag som inte står ut med klagolåten alltför länge). Idag har vi lekt kurragömma, bakat syltkakor, gjort "alla som tycker att det är skönt med sommarlov pekar upp med näsan i vädret", "alla som vill ha pizza ikväll sätter upp rumpan och skakar den" osv, (en väldigt rolig lek som vi själva uppfunnit), myst lite framför TV:n och läst i Bröderna Lejonhjärta (för stora). Jag har även roat barnen med att härma dem, fast lite skruvat: "Åååååå vad det är tråkigt! Det är så synd om mig som har så tråkigt. Jag har bara en syster att leka med och massor med leksaker och en mamma som gör saker med mig men jag har så tråkigt!!! Och ja, jag har nyss fått en hundvalp men det är ändå tråkigt...!" Härmandet får dem att skratta för en stund, och det gör ju mig glad.
Bloggandet har nu hjälpt mig ur dagens tristess något. Det duggar ute, barnen tjatar på att de vill leka med någon och nu när jag skrivit klart måste jag stämma in i klagolåten: "Hörrni, jag har tråååååååååkigt!"
För övrigt:
- ...är Selma alldeles ljuvlig där hon virvlar runt som ett yrväder mest hela dagarna och trycker sig mot mig hela nätterna.
- ...börjar vi nu räkna ner dagarna tills vi ska till Arvika, och hoppas på bättre väder då:)
- ...hoppas jag att ni, liksom jag, tar er tid att lyssna på Sommar. Mycket intressant där (funkar bra när man har tråkigt:))
/Ida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar