Ja, vad säger man!?! Det finns de som blir världsmästare i konståkning, eller president i USA. Neil Armstrong var först med att sätta foten på månen. Några lyckas med konststycket att bli Sveriges mästerkock, eller Sveriges sämsta bilförare:). Åter andra utbildar sig till det yrke de drömde om som barn, andra halkar in på bananskal. Någon hamnar på kåken, andra dör alltför unga. Och de flesta av oss lever "vanliga" liv, med jobb, familj och fritidsintressen som sport eller kultur. Men vad styr våra liv? Är det ödet? Slumpen? Är allt förutbestämt? Var meningen med mitt liv att jag skulle bli extremt sjuk i MS? Så sjuk att en läkare i Sverige till slut vågade prova en ny behandling, som hjälpte, och som därigenom kom att kunna erbjudas andra? Vem vet (inte du, inte jag...)! Fast när jag har fått frågan vad jag tänker kring att just jag drabbades brukar jag svara: "tja, varför inte jag? Ren jäkla otur skulle jag tro."
Nu hade ju jag inget val angående behandlingen. Jag är ingen hjälte för att jag vågade satsa på en behandling där resultaten inte var givna, där det fanns viss dödlighet. Nej, jag hade faktiskt inget val. Men det värmer ändå, när läkarna säger de där orden, att jag på något vis har gjort skillnad. Då kan jag åtminstone hitta någon slags mening med den skit som drabbade mig. Och det var ju så jag resonerade inför behandlingen; att dör jag så gör jag det i alla fall för en god sak, för forskningen. För andra som är sjuka i den här jävla sjukdomen. Dessutom trodde jag ju att jag skulle dö även utan behandlingen, bara långsammare.
Än mer värmer det när jag har fått höra från andra ms-sjuka att de sett mig, följt mig, och därigenom vågat tacka ja till behandlingen. Det är sjukt stort:)! Det ger mening. Då kan jag stå även för vissa intervjuer jag inte är så stolt över, eller deltagande i vissa tv-program...harkel! Jag är ingen hjälte men jag är stolt.
Ska vi prata hjältemod så var det en betydligt större bedrift att gå igenom sjukdom och behandling och därefter kämpa sig tillbaka. Följande kloka ord fann jag på en nyvunnen väns facebooksida, även hon stamscellstransplanterad:
You realize that the ability to fall apart and coming back together again is real strength “Suddenly you’re ripped into being alive. And life is pain, and life is suffering, and life is horror, but my god you’re alive and it’s spectacular.” –Joseph Campbell
En annan klok vän skrev angående citatet att "det är stort att få möjligheten att gå sönder för att sedan följa resan tillbaka från första parkett. Varje litet framsteg blir episkt. Som en asbra film som man till slut inser att man själv spelar huvudrollen i". Kloka fina Fia.
Jag, och alla ni andra transplanterade, har fått våra immunförsvar ihjälslagna. Vi har varit rädda, vi har kämpat. En del har fått lära sig gå igen, andra att cykla eller springa eller kunna använda händerna. Vissa har fått behandlingen i ett så tidigt skede att inga spår av funktionsnedsättning lämnas. Andra har kvar tydliga ärr, skador som inte gick att reparera. Och alla har vi kanske fått ärr på själen. För den jobbiga behandlingen, rädslan att dö, rädslan att inte bli hjälp, rädslan för att bli sjuk igen...Men som vi kämpat!
Så Ellinor, Fia, Maria, Sara, Marina och alla ni andra som jag inte kommer ihåg eller kan namnen på -
We are the heroes!
För övrigt:
- ...älskar jag sommardeckarna på TV
- ...längtar jag tills imorgon då familjen utökas!
- ...följer jag med intresse Almedalsveckan, även om politikerna känns lite avslagna.
/Ida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar