Vi bodde hos mormor och morfar varje påsk. Hela familjen knödde in sig i deras lilla hus. Idag kan jag inte riktigt förstå att vi fick plats men det gick på något vis. Jag minns hur jag låg på nätterna och hörde bilar passera och hur vuxna satt och pratade i köket. Mysigt! Morfar vilade mycket och hade alltid vaniljpraliner på rummet. När han orkade gick han runt i trädgården och strosade, gammal trädgårdsmästare som han var. Han hade arbetat på ambulansen också, eller minns jag fel nu? Jag minns i alla fall att morfar drack välling och att han var snäll. Att han som sagt gick runt i trädgården, där det fanns många fina blommor. Mot huset fanns det rosor, vackra röda rosor, som doftade så gott. I trädgården fanns också ett träd, som vi gärna klättrade upp i. Det var desto svårare att komma ner... Jag minns hur ledsen jag blev när morfar dog. När vi flaggade på halv stång och fick köpa en glass som tröst. Mina syrror tog något smaskigt men jag tog bara en piggelin, det kändes rätt att ta något litet när jag var så ledsen:). Det var mitt första riktiga möte med döden. Och med andras sorg. Mamma var så ledsen. Och mormor, stackars mormor. Själv låg jag på nätterna och trodde att jag skulle dö, att mitt hjärta skulle sluta slå, precis som morfars gjort. Återigen hörde jag de vuxna prata, om att jag var så känslig. Och syrrorna bara sov...
Mormor var väldigt kramig. Hon luktade gott och hade ofta förkläde på sig, ett blommigt ett. Och hon fick krama alla, nåja, alla utom Maggan som stretade emot. Mormor gillade inte när vi svor och slogs, vilket vi såklart gjorde ändå. Eva var lite mer diskret, hon nöp bara oss andra i smyg. Därför trodde mormor och hennes tantkompisar att Eva var en liten ängel.
Ibland bråkade vi med kusinerna också, om de var där samtidigt. Vi bråkade om huruvida mormor hette mormor eller farmor, och det är klart att vi var de som hade rätt i den frågan. Ibland låste vi in någon kusin i badrummet i källaren. Man kunde låsa och släcka från utsidan, vilket vi gjorde, och sedan sprang vi iväg.
Mormor hade inget begrepp om pengar. Hon kunde skicka med oss en 20-lapp och så sade hon att vi alla skulle köpa korv och mos. Det räckte inte långt ens på den tiden, och Maggan fick skjuta till de pengar som saknades. När mormor var riktigt gammal så kunde hon blanda ihop pengar. Jag minns en jul när alla syrror fick en varsin hundring i ett kuvert och jag fick en tjuga. Jag minns också fina små brev som mormor skrev, och hur hon samlade pengar till oss. När vi fyllde 15 år så fick vi alla, en efter en, en bankbok från mormor. Jag tror att jag fick ca 315 kr. I boken kunde jag se att mormor satt in pengar många gånger, ibland en krona, någon gång 20 kr och så alla möjliga summor däremellan.
I mormors kök hängde det bonader och en paradhandduk, och på en vägg satt det en gädda som någon av kusinerna gjort. Vi tillbringade mycket tid i det där köket. Ätandes och pratandes. Det var en del prat om politik. Mormor och morfar var, liksom större delen av släkten, sossar, även om Maggan tror att morfar röstade på vänstern i alla år men inte vågade säga det till mormor. Men mest åt vi. Mat av alla de slag. Köttbullar. Stuvade makaroner. Kött. Och så min favorit; kinamixen. Ingen kunde steka kinamix som mormor! Jag kunde äta upp en hel påse själv. Ibland fick vi kokt korv som jag pinade i mig, precis som lillsyrran pinade i sig mums-mumsen. För vi ville inte säga nej till mormor, riskera att göra henne ledsen.
Hos mormor stod en stor moraklocka i hallen och i mormor och morfars rum satt ett väggur. Maggan har berättat att den klockan stannade när morfar dog.
När mormor dog stannade mitt liv för en stund. Jag läste uppe i Östersund då och fick för första gången själv känna på riktig sorg. Saknad. Ledsenhet. Aldrig mer skulle jag få krama mormor. Smaka hennes kinamix, eller hennes goda kräm. Jag tror att jag minns när jag såg henne för sista gången, men jag var länge frustrerad över att jag ju inte visste att vi inte skulle ses efter det. För då hade jag kramat henne längre.
Mormor. Lilla mormor. Som stekte bullar på spisen i kastrull. Som alltid hade kjol. Fast mest förkläden. Som lyssnade på svensktoppen i köket. Som lagade så mycket mat och bakade så mycket bullar och kakor. Och som berättade så många härliga historier om när hon var ung. Vi lyssnade snällt och intresserat och Maggan suckade, för hon hade hört historierna många gånger redan. Så synd att mina barn aldrig fick träffa mormor. Idag har de (ok, en av dem) i alla fall fått smaka mormors rabarberkräm, med extra mycket grädde på. Och krama som mormor, det kan jag!
För övrigt:
- ...ser jag stolt på när min stora blir allt bättre på att simma. Hurra för gratis simskola på sommaren!
- ...är det väldigt lätt att få kontakt med människor när man har en söt liten valp med sig!
- ...har jag inte sett en anda mygga men jag har ändå en faslig massa myggbett.
/Ida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar