att förbereda sig

För några veckor sedan såg jag när Kristian Gidlund var gäst i "Jills veranda". Sekvensen när de var i hästhagen och pratade om hur han förberedda sig själv och nära och kära på att han skulle dö träffade mig (och säkert er!) rakt i hjärtat! Vilken kille! Vilken styrka! Och vilken omsorg han visade gentemot dem han lämnade kvar. 

Det som också slog mig med Kristian var hans enorm livsglädje, han älskade livet in i det sista, trots svåra smärtor och påverkan av mediciner. När jag hade som ondast låg jag och funderade på om jag med tankekraft kunde få mitt hjärta att sluta slå. Jag försökte, men hjärtat tickade på. Jag funderade på om jag på något sätt, trots att jag var så orörlig, skulle kunna ramla ur sängen och på vägen lyckas (!) få en sladd runt halsen. Som jag har bråttats med dessa funderingar i efterhand! Så svårt det har varit att acceptera att jag, i de svåraste stunderna, var redo att ge upp, att jag struntade i om min familj hittade mig död med en sladd runt halsen. Vid ett tillfälle bad jag även min dåvarande pojkvän, som var jägare, att skjuta mig. För jag ville inte vara med längre. Så ni förstår hur imponerad jag blir av Kristian som orkade in i det sista. Vilken kille! Vilken styrka! Vilken omsorg! 

Men visst ville jag oftast leva! Jag ville inte lämna dem jag älskade! Det var så smärtsamt varje gång någon lämnade mig efter ett besök, för jag visste inte om jag någonsin skulle möta den personen igen. Många nätter låg jag i mitt morfinrus och svävade iväg, jag flög över smärtan, och träffade mina vänner och min familj, jag kände kärlek, passion och lycka. Och jag pratade med någon. Jag vet inte med vem, men jag låg i mörkret och pratade, försökte köpslå om mitt liv, jag bad för att bli skonad, för att få fortsätta leva. fortsätta vara bland de jag älskade! 

Lite praktisk orkade jag trots allt vara. Jag bad om att få skriva ner ett testamente, mina rikedomar skulle fördelas:). Pappa var den enda som orkade ställa upp på det, och han skrev noggrant ner mina önskemål, och visade inte med en min att han inte förstod var pengarna jag skulle lämna efter mig kom ifrån (för på kontot var det väl som vanligt ganska tomt!). Tack för det pappa! Eftersom jag inte kunde skriva, så bad jag min lillasyster köpa en kassettbandspelare (det här var ju några år sedan!), där jag på dagarna spelade in kassettband till familj och pojkvän. Dessa kassettband har jag sparat, de ligger väl undangömda men inte glömda. För något år sedan lyssnade jag en liten stund, och skrev ner en del sekvenser, men jag orkade inte länge, det gjorde för ont. Nedan återger jag en liten kort sekvens, något av det mindre känslosamma:  

..."Ni får skaffa er ett litet hus på landet, med djur. Ni kan ha en mini-gris som heter Ida kanske. En sån där riktigt ful en som växer och blir jättestor fast man inte vill. Man vill att den ska va liten och söt. Det vore kul. Jag hoppas såklart att vi ses igen men det måste dröja. Du ska leva tills du blir 90. Minst. Du ska bli sådär gammal och gaggig och tappa löständerna. Det är vad jag tror och tycker..."

Någon dag, jag tror att det blir någon dag snart, ska jag slänga de där kassettbanden. Skulle jag dö imorgon, vill jag nog ändå inte att de banden ska bli minnet av mig, banden där jag sluddrar och gråter om vartannat, även om jag väl får in en och annan rolig hälsning...nej, jag förlitar mig på att min familj och mina vänner vet hur mycket jag älskar dem, vet vad jag skulle ha sagt, att jag inte har saker osagda...

Ibland kan jag nu ligga i sängen och känna mina hjärtslag, känna tacksamhet över att hjärtat inte slutade slå, och hoppas på att det fortsätter slå länge till...

För övrigt:

• ...älskar jag att våren är på väg, även om den nu gjort ett litet avbrott.
• ...tycker jag det är fiffigt (!) att vi lyckas kombinera 3-årstrots med 6-årstrots här hemma! 
• ...ser jag fram emot en tjejkkväll nästa helg, och besök från Karlstad om några veckor!

/Ida

Lite sköna citat

För en tid sedan läste jag på en kompis facebooksida om hur folk svarat på frågan om de kunde tänka sig att köpa något som barn tillverkat (det handlade om barnarbete, barn som måste hjälpa till att försörja familjen alltså). Ett pucko hade då svarat att "nej, jag köper inte sånt som barn har gjort, de har ingen känsla för kvalitet". Vilket otroligt korkat och roligt uttalande)!

Det finns ju en del saker som folk sagt som man lägger på minnet. Följande minns jag inte, men jag har fått det berättat för mig. Det var en av mina syrror, som när hon var liten gick fram till en annan tjej i kvarteret och sade: "Vet du en sak, du är en tjock människa." Ja, barn kan ju vara sådär ärligt brutalt ärliga. För några år sedan bodde jag hemma hos den syrran och hennes dotter var med i badrummet när jag duschade. Hon stirrade på mig och konstaterade att "dina bröst hänger mycket mer än mammas bröst!" Äpplet faller inte långt ifrån päronträdet eller vad heter det:)?

Min mamma sade några sköna grejer när jag låg på sjukhus. Hon myntade bland annat det nya ordspråket "Morgonstånd har guld i mund." En annan gång, när jag skulle vägas, vilket jag tyckte var krångligt och gjorde ont, försökte hon få mig att slippa genom att säga: "det behövs inte. Ida är 165 ½ cm lång, det har hon alltid varit." Lilla mamma:)

Mina egna barn har sagt mycket skojiga saker! Tildas bästa är nog när vi var på BVC på 3-årskontroll (då språkutvecklingen kollades). BVC-sköterskan frågade Tilda vilken hennes favoriträtt var. Tilda tänkte efter och så sade hon: "Mamma gillar inte kött. Och inte bajs. Det är inte så många som gör det, bara Elsa (en hund) och Peter (en kompis som någon vecka innan smakat på harbajs)." BVC-sköterskan konstaterade sådär lagom road att "Språkutvecklingen är det iaf inget fel på!"

Stinas roligaste är nog "jag säger jo och då blir det så." Hennes gulligaste hittills är "jag älskar min pappa, min mamma, min stojasystej syjjan, tefan och min teve."

Finns så mycket skoj som folk säger! Om jag har sagt något minnesvärt? Nej, inte vad jag kan komma på...:). Själv då, vad har du sagt för skoj?


För övrigt:

• ...sörjer jag att OS snart är över. Men vilka tävlingar! Charlotte Kalla, ojojoj! 
• ...har jag verkligen tagit en lång paus från bloggandet...blev nog någon slags      urladdning förra gången! 
• ...funderar jag på det här med ögonfransförlängning, kan det va nåt? 

/Ida

Visst är det nu?

Dripp, dropp. Dripp, dropp. Vattenkranen kramar ut några sista droppar, långsamt men bestämt. Britsens metall känns kall mot min hud, den lilla hud jag nu har kvar som kan känna något, reagera mot kylan. Bröstvårtorna är styva och pekar rakt upp mot taket. Tittar du på dem? Jag ser upp på dig, söker dina vackra gröna ögon, din blick. Du ger mig ett snabbt ögonkast, dina ögon är blanka, sorgsna. Visst är det nu? Jag tror att det är nu.

Det kan vara så att du i just denna stund ser min nakna kropp för allra sista gången. Snart beger jag mig till Uppsala och det kan mycket väl bli mitt livs sista resa. Du ler mjukt mot mig och börjar tvåla in min kropp med försiktiga rörelser. Det spelar ju egentligen ingen roll vilka rörelser du använder, jag känner ändå ingenting. Min kropp som tidigare darrade av upphetsning bara du tittade på den ligger nu alldeles still. Det är bara bröstvårtorna som står som ett monument över den fysiska attraktion jag en gång kände för dig. Du som omkullkastade hela min värld, du som gav mig en underbar sommar med så mycket kärlek. Du som nu försöker ge mig en mysig stund, en känsla av normalitet. Och visst är det skönt att slippa bli intvålad av sköterskorna för en gångs skull. Samtidigt är det något som känns så ledsamt, så oroväckande. Jag söker åter din blick, du flackar med den, ser mig inte i ögonen. Visst är det nu? Jag tror att det är nu.

Tårar börjar sippra ner för min kind. Jag hoppas att du inte ska se dem, vill inte visa mig ledsen och sårbar nu. Vill helst säga dig att allt ska bli bra men jag kan inte. Jag har ju redan mist så många förmågor, och jag förstår inte hur något ska få stopp på den sjukdom som fullkomligt slukar mig. Jag vill inte utsätta dig för mer. Jag vill inte utsätta mig för mer. Jag vill bort från den sjukdom som liksom du omkullkastade hela min värld, som redan har raserat så mycket. Som har tagit bort kroppsliga förmågor, lycka och hopp. Vet inte ens om jag vågar hoppas längre. Visst är det nu? Jag tror att det är nu. 

Du sköljer av mig, torkar ömt min förlamade kropp. Snart ska du med hjälp av liften få över mig i min rullstol. Du är stark, så kanske väljer du i stället att lyfta mig över? Ingen av oss säger något, orden räcker inte till längre. Vi har ingenting att säga. Än en gång försöker jag få kontakt med din blick men du tittar bort. Jag kan skymta en tår som letar sig ut från din ögonvrå. Jag anar. Egentligen vet jag nog. Fast att du älskar mig. Trots att jag älskar dig. Jag vill skrika "nej", men jag låtsas i stället som ingenting. Men visst är det nu? Jag tror att det är nu. Som du ger upp om oss. 


För övrigt:

• Har vi äntligen fått lite ordning på barnens rum "Bara" vårt kvar då.
• Borde jag plugga nu. Borde...vilket tråkigt ord.
• Blir det ett besök på Ackis i helgen. 
• Saknar jag redan familjens största pratkvarn som är hos pappa i helgen. 

/Ida

Restsymptom som suger!

Ok hörrni, nu blir det lite gnäll en stund...Lite gnäll, lite sorg, lite ilska, över att inte vara som andra mammor, som andra kvinnor. Jaja, ingen är den andra lik, men ni förstår va? Det känns inte helt legitimt för mig att gnälla, jag som fick livet åter, men ibland suger mina restsymptom något rejält! De är så irriterande och begränsande och jag önskar så att de inte fanns...

Jag minns en tid när mina ben inte var så stela. När jag kunde springa utan att se alltför rolig ut, och när det inte tog 20 meter innan rytmen satte in någotsånär. På den tiden kunde jag även gå promenader på flera timmar utan att oroa mig för att jag skulle bli akut kissnödig, och om jag blev kissnödig så kunde jag hålla mig tills jag kom till en toa. Och vet ni, på den tiden kunde jag faktiskt t.o.m sminka mig, för ögonen rann inte konstant, och jag hade inga hål på mina hornhinnor (inte ett restymptom av MS:n dock, utan bieffekt av cellgift).

Jag minns även en tid då jag låg förlamad på sjukhuset och knappt hade något som fungerade utom hjärnan (tveksamt även där kanske:)) och i det perspektivet kan man ju tycka att de resterande "krämporna" är en baggis, men faktum är ändå att de begränsar mig, gör mig ledsen, gör mig arg! 

Tilda sade en gång till mig att hon vill ha två mammor, en som är jag och så en som kan springa. Visst, lite roligt, men jag blev ändå ledsen över att jag inte kan springa och busa med barnen så som de önskar. Nu är ju mina barn världens bästa, så de brukar springa väldigt långsamt så att jag ska hinna med, men helst skulle jag ju vilja springa ifrån dem, och inte begränsas av mina stela ben. För en tid sedan berättade jag för Tilda att jag minsann var bland de snabbaste i klassen när jag gick i skolan. Hon trodde mig nog inte.

Men men, stelheten kan jag leva med. Att ha en aktiv blåsa är värre. Att ha en aktiv blåsa medför att jag får avstå saker, tacka nej, om jag inte kan försäkra mig om att jag kan kissa dit jag kommer utan dröjsmål. Ett tag gick jag inte på bio. Sedan kom jag på att jag ju kan sitta längst ut på en rad så att jag snabbt kan komma till toan. Ett tag vågade jag nästan inte ha sex, för det var ju inte så roligt för partnern när jag skulle på toa stup i kvarten...Jag älskar ju att promenera men jag gör det helst själv, och jag går bara på vägar och stigar som jag kan, och där jag vet att det finns ett träd eller en buske att gömma sig bakom om det kniper (haha!).Tack och lov har ju blåsan kunnat tränas upp något,och den fungerar ju hyfsat normalt (och med det menar jag att jag kissar ca en gång/timmen på dagen och två gånger på natten) för det mesta.

Att ha en överaktiv blåsa innebär att jag blir kissnödig fort och att jag därefter måste kissa utan dröjsmål. Ibland kan jag hålla mig, ibland inte...Den här blåsan gör att jag helst inte går med barnen på en marknad, för det är inte alltid det finns en toalett. Jag drar mig för att shoppa i en stad jag inte känner till var toaletterna finns, och jag tackar nej när jobbet ska ha friskvårdsdag för inte vill jag sätta mig bakom en buske när alla andra ser på! Jag brukar ibland få kommentarer som att jag ju kan ha vuxenblöja på mig och vara med ändå, men handen på hjärtat, skulle du tycka att det kändes ok? Jag vet att dessa kommentarer beror på okunskap, men kanske kan jag med detta gnällinlägg slippa sådana kommentarer och förslag i fortsättningen?

Jag kan verkligen sakna det, att slippa oroa mig för att min blåsa ska krångla, kunna vara med, vara som andra. Men jag får leva på minnet att jag faktiskt en gång var bland de snabbaste i klassen, ni vet på den där tiden när jag kunde sminka mig och dessutom aldrig kissade på mig! 

För övrigt:

• ...känns det ju lite knasigt att ta ut julen nu när det äntligen (?) kommit snö
• ...har maken och jag ägnat helgen åt att stuva under kläder som barnen har växt ur. Det känns så tillfredsställande när det är gjort!
• ...funderar jag på om det inte är dags för årets första semla snart? 

/Ida

Nyårsaftnar

Nyårsafton 2004. Snart börjar ett nytt år. Vad kommer det året att bära i sitt sköte tro? Det kan väl för sjutton inte bli värre än året som gått i alla fall, eller är det möjligt? Klart att det är möjligt, allt är möjligt, t.o.m det som från början känns omöjligt. Som att överleva.
Nyårsafton 2003. Jag minns den knappt. Jag var så sjuk då, sov mest, men hade ännu inte fått svar på vad det var för fel på mig.

Och nu, nyårsafton 2013. Tio år har gått, det känns som en ocean av tid. För 10år sedan var jag så dålig att jag knappt kunde stå upp. Det känns så märkligt. Så jobbigt att minnas. Så härligt att just minnas. På tio år har jag tagit mig tillbaka till livet. Jag har jobbat, jag har flyttat, jag har träffat papporna till mina barn. Och ja, det största av allt, jag har blivit mamma! Tänk om jag hade vetat hur de kommande tio åren skulle bli då på nyårsafton för 10 år sedan, då jag antagligen låg i min säng, eller satt i soffan, och hade ångest. Ångest för att livet förändrades så snabbt, att livet skulle bli ett liv jag inte kunde styra över, att jag skulle bli lämnad, att livet skulle lämna mig. Så märkligt. Så jobbigt. Så härligt.

Jag lever än. Jag sitter här ikväll och kan se fram emot ett nytt år. Ett år som jag hoppas innehåller mycket kärlek, en massa bus, ett och annat äventyr, men mest vardag. Jag önskar mig mest av allt att jag och mina nära och kära får vara friska, det viktigaste av allt. Har vi hälsan är allt möjligt. Låt 2014 bli ett möjligheternas år!

För övrigt:

• ...saknar jag Matilda som för första gången inte är hos mig på nyårsafton.
• ... har jag blivit något besatt av "Orange is the new black". Kan rekommenderas! 
• ...ser jag verkligen fram emot att åka på "mordhelg" i februari! 
• ...önskar jag att någon kom hit och trollade och gjorde min blogg snygg! 

/Ida

Elvis är jul för mig.

Jag minns det så väl. Pirret i magen. Alla härliga dofter, en salig blandning av skinka, kakor, kaffe och knäck. Förväntan. Längtan. Dagen före julafton. En dag då mycket skulle ordnas med, som att slå in alla paket, skriva rim (som inte fick vara för bra, det var tradition), klä granen (det skulle vara så mycket saker i granen att själva granen inte syntes, även det tradition) och ställa ut alla miljarders ljus av alla de slag i trappen. Hade jag inte gjort det än, var det hög tid att baka mina kakor, vilket innebar att man fick trängas med någon syrra och så mamma och pappa i köket. Det var så att alla i familjen skulle göra varsin sorts kaka, som vi sen skulle mumsa på och bestämma vilken som var godast. Mittensyrrans var det aldrig någon som åt av, men hon gjorde ändå samma kakor år efter år. Tradition. Julstök. Och allt ackompanjerades av p1 i köket, pappas musik som skrällde från vardagsrummet, och så lite pianomusik från nedervåningen (och så ett och annat utbrott från farsan:)). Framåt kvällen var det dags att koka knäck, och som traditionen gjorde gällande så skulle vi alltid vara två som gjorde den, och vi skulle korsa armarna när knäcken skulle i formarna så att vi garanterat brände oss. Tradition. Sent på kvällen satt alla syrrorna i källaren och skrattade och tjafsade och skrev klart rimmen, och när någon lagt paket under granen var vi där och läste rimmen, klämde och gissade.

Så kom den då. Dagen med stort D. På morgonen gällde det att gå upp tidigt så att man var bland de första att länsa julstrumpan, och fick välja chokladsort (om detta brydde sig inte den coolaste syrran om, hon sov nog fram till lunchen!) som man sen satt och mumsade på före frukost. Det gällde att äta frukost långsamt för sen hände ju inte så mycket förrän vid halv 12 då det magiska ögonblicket inträffade; stunden då mamma satte på julskivan med Elvis. Den bästa av stunder. Mamma satt först själv med ett glas sherry och tindrade med ögonen och tänkte på...ja vadå?...svunna tider? När hon träffade pappa? Julskinkan? Vad vet jag, men hon satt i alla fall och tindrade och lyssnade sig igenom första sidan (LP my friends!) själv. Och sen kom den stunden som nog var bättre än de bästa av stunder, då skivan vändes och vi andra kom och satte oss i vardagsrummet. Andra sidan var dessutom bättre, det sade mamma. Tradition. Mys! Utom det år då mamma inte hittade skivan och trodde att äldsta syrran hade tagit den. Har nog aldrig sett mamma så arg. Men skivan återfanns, julfriden sänkte sig återigen och LP-skivan byttes snabbt mot en cd, för det var bra att ha en i reserv. Fast cd-skivan är inte riktigt lika bra.

Efter Elvis blev det mat, följt av Kalle Anka (pappa skrattade alltid på samma ställen) och julklappar. Vissa av oss såg Karl-Bertil, pappa skrattade även där på samma ställen. Sen blev det gröt, en massa godis och frukt och så spel, spel, spel, följt av någon dålig film där, tro det eller ej, pappa alltid skrattade på samma ställen. Och så tomtebloss, och när mamma och pappa gått och lagt sig satt vi syrror uppe länge i källaren och pratade. Tradition.

Tänk så många julaftnar jag firat på ungefär samma sätt. I takt med att åren gått, och andra personer (5 systrar, det blir många pojkvänner det!) tagit sig in och ut ur familjen, har traditionerna ändrats något, tagits bort, lagts till. Någon julafton var vi i kyrkan på förmiddagen, men det gjorde vi sen aldrig om. En annan var vi ute hos äldsta syrran, det gjorde vi heller inte om. För 10 år sedan dök jag upp och betedde mig som en fullgubbe och var nästan blind. Året därefter åkte jag färdtjänst hela vägen från Värmland med permobil och allt. Så visst har saker ändrats genom åren. En sak har dock varit konstant, den traditionen bryter vi nog aldrig; att lyssna på Elvis en stund före lunchen. Det symboliserar jul för mig.

Imorgon är det dags, då åker vi hem till Sunnersta, jag och min lilla familj. I över 40 år har jag firat jul där. Jag hoppas att mina barn tycker julafton är lika magisk som den var för mig som liten, att de även i år tror på tomten (och inte avslöjar att det är mormor som gömmer sig bakom skägget). Elvis har vi redan lyssnat på lite hemma, jag vill ju att de vänjer sig:). Själv ser jag fram emot att kliva in genom dörren, tränga mig fram genom kökets p1 och alla dofter, fortsätta till vardagsrummet och sätta mig bredvid mamma i vardagsrummet och med tindrande ögon lyssna på Elvis. Det pirrar faktiskt lite i magen nu. God Jul allesammans!


För övrigt:

• ...har jag fortfarande inte packat, gjort kola, slagit in alla julklappar...hjälp!
• ...har jag faktiskt varit väldigt snäll i år Tomten!

Om. Om inte.

För ungefär ett år sedan fick jag ett missfall. Eftersom jag inte började blöda av mig själv fick jag åka till sjukhuset och blöda ut resterna av graviditeten. Vilken fruktansvärd dag det var! Jag var ledsen, hade ont och kände mig mer ensam än jag någonsin gjort. Robert var tvungen att åka ifrån en stund för att hämta barnen och trots att personalen visste om det så var det ingen som tittade till mig. Sköterskorna avlöste t.o.m varandra utan att säga hej då, de lade bara medicin på mitt bord medan jag var på toaletten. Tårarna sipprade oavbrutet i takt med blodets droppande, och jag sörjde. Jag sörjde bebisen som jag aldrig skulle få hålla i min famn, som jag aldrig skulle få busa med, bli arg på, älska av hela mitt hjärta...men jag sörjde också så mycket mer. För på den korta tid som jag var gravid hade jag hunnit börja längta och planera för livet som 3-barnsmor, i mitt huvud hade det redan utspelat sig scener mellan Tilda, Stina och deras lillasyster (har ju gett upp det där med pojkar:)).

Idag tänkte jag på den där hemska dagen för ungefär ett år sedan, och jag började fundera på hur livet skulle ha sett ut idag om jag inte hade fått missfall. Förmodligen skulle jag ha suttit med en bebis i famnen och ammat nu, medan två systrar avundsjukt tittat på. Eller? Och förmodligen skulle jag ha varit tröttare än vad jag är nu,och förmodligen skulle jag inte ha börjat blogga för det hade jag nog inte haft tid med. Eller?

Våra liv. Vad styr? Är det ödet, slumpen, tillfälligheter, en högre makt? Om. Om inte. Hur hade mitt liv sett ut om jag gjorde som jag sade under hela gymnasietiden och utbildade mig till journalist? Tänk om jag aldrig hade blivit sjuk, var hade jag befunnit mig nu då? Eller om min familj inte hade känt en överläkare vid neurologen på Akademiska Sjukhuset? Tänk om jag inte bestämt mig för att ta upp mailkontakten med mannen med de vackra ögonen igen, mannen som numera är min äkta man:)? Ja, sådär kan man ju hålla på och fundera i alla evighet, till ingen nytta kanske men ibland gillar jag att få fantisera om de där "om", "om inte". Och det häftiga är ju att det inte finns några svar. Jag får ju aldrig veta hur livet hade gestaltat sig om jag tagit en annan väg eller om någon/något annat lett in mig på ett annat spår. Men jag är glad för att mitt liv är som det är, att val, skeenden, tillfälligheter har gjort att jag idag har mina fina döttrar, en man som jag älskar, ett bra jobb.

Fast nog önskar jag att den där hemska dagen för ungefär ett år sedan aldrig hade varit, att den i stället hade varit en bra dag då jag fick se bebisens hjärta slå på ultraljudet. Då hade jag kunnat fortsätta drömma och fantisera om vem hon skulle vara, hon som jag skulle busa med, bli arg på och älska av hela mitt hjärta...

För övrigt:

• ...blev jag så ledsen i ögat nu att jag inte kommer på något övrigt att skriva.

/Ida