Kommer ni ihåg förra året, när jag genomled magnetröntgen, och tröstade mig med att om jag gjorde den så skulle jag slippa sen (jag gjorde även "ryggsticket", för att analysera ryggmärgsvätska)...jag minns väl hur jag låg där i det förbaskade röret och peppade mig själv med att "snart slipper du det här, inget mer, kom igen, det fixar du...". Jaha, men nu blev det ju inte så, förstås. Min neurolog ringde och pratade glatt på om den extra stora undersökningen som de vill göra i år, den kommer att ta två dagar och innefattar MR och så en annan tunnel som jag ska åka ut och in i flera gånger och långa stunder. Jag vill inte!
Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.
När jag skriver det här knyter sig magen och gråten stockar sig i halsen. Jag vet att jag kommer ha ångest tills det är gjort, och därefter blir det någon vecka med mardrömmar...så mycket sätts igång vid dessa undersökningar. Bara att vara på sjukhuset. Träffa sjukvårdspersonal (underbar, men de väcker minnen), andas sjukhusluft, stirra på de gula väggarna, försöka hålla ihop. Vill inte bryta ihop. Vill vara stark. Men vill inte!
Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen
som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den
kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.
Att ligga i röret ger mig sådan ångest. De 60-90 min det tar är en evighet av rädsla, ångest, tankar som mal och dessa minnen...av hur jag låg där första gången och inte visste vad det var för fel på mig. Av hur jag låg där och nästan inte var med i matchen alls. Av hur jag låg där och undersökningen visade att det inte fanns någon sjukdomsaktivitet (jippi!). Av hur jag låg där och fick svårt att andas och sköterskan var långt bort så det dröjde innan hon fick ut mig och då dessutom var sur. Och besviken, för nu hade jag ju förstört serien. Vill inte göra någon besviken. Vill vara stark, hålla ihop. Men vill inte!
Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen
som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den
kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.
Jag kommer inte att säga nej. Jag kan inte säga nej. Jag gör det för mannen som räddade mitt liv. Jag gör det för forskningen. Framför allt gör jag det för er som kan bli hjälpta av behandlingen. Jag vill att ni ska få det liv ni drömmer om, och att behandlingen ska bli mer tillgänglig. Det är vad jag får fokusera på när jag ligger där i röret. Även om jag inte vill.
tisdag 24 mars 2015
lördag 21 mars 2015
Klara färdiga GÅ!
I morse tittade jag ut genom fönstret och konstaterade bistert att den snö som påannonserats faktiskt kommit. Jag tog mig ändå en promenad, jag gick sakta slalom mellan snöspåren och höll trots försiktigheten på att ramla. Ni som känner mig vet att jag hatar halkan! Den är en av mina värsta fiender, och när jag säger att jag borde gå i "halkterapi" så menar jag faktiskt lite allvar med det. För min rädsla härrör från tiden när jag började återhämta mig efter transplantationen och skulle lära mig att gå igen. Rädslan när jag på darrande ben skulle försöka förflytta mig ens en meter var stor vill jag lova!
I början var det t.o.m läskigt att sitta utan stöd. Korts stunder fick jag även stå upp, fastspänd i en ställning. Så att kroppen skulle få räta ut sig och musklerna stramas lite antar jag. Det var härligt att stå där, att se rummet och besökarna från ett annat perspektiv. Och så började mina förväntansfulla, peppade sjukgymnaster att jobba med mig. Sakta sakta skulle jag lära mig gå igen, även om jag inte tror att de i sin vildaste fantasi kunde tro att jag skulle bli nästan helt återställd!
Jag minns så väl dagen jag tog mina första steg på rummet! Wow, trots att jag nog mest hasade fram, med stöd givetvis, så kom jag ju faktiskt framåt. Och som vi tränade! Jag fick träna med rollator, och jag gick sakta, sakta framåt med mina ben som var stela som pinnar! Jag gick på adrenalin och ilska, över att jag blivit lämnad, och jag tränade så hårt jag bara kunde. På riktigt grät jag när det var helg och sjukgymnasten inte fanns på plats...och det var inte bara för att han var så snygg:)! Jag gick med rollator, utan rollator i barren, med kryckor och så småningom utan kryckor. Jag gick i trappa och tappade mina för stora landstingsbrallor. Jag övade på att böja knäna och tappade mina brallor och jag gick en bana på tid och tappade mina brallor (tror att jag skrivit om detta förut men ni får stå ut:)).
En dag. Inte vilken dag som helst utan på dagen två månader efter transplantationen, gick jag ute i gräset med kryckor. Lycka! Pojkvännen, eller före detta som han var då, kom och hälsade på, och jag skulle visa hur duktig jag blivit på att gå. Jag gick mellan honom och min snygga sjukgymnast. Solen sken och de där två gick och pratade med varandra medan jag kämpade på. Rätt som det var stöp jag rätt ner i backen, vet inte om det var jag eller sjukgymnasten som tyckte att det var mest pinsamt, för han skulle nog ha hållit i mig litegrann...efter den dagen späddes i alla fall min rädsla för att ramla på, och jag fick jobba allt hårdare för att bli en gångare.
Jag skickades på "träningsläger" på fantastiska Frykcenter. Där träffade jag en klok läkare som sade att jag ju måste ta tag i den själsliga biten också om jag ville ta mig tillbaka till livet och våga leva fullt ut! Bearbetade jag mitt förlorade år skulle hjärnan lämna mer plats för mer triviala saker som träning sade hon, denna kloka kvinna! Sagt och gjort, och hon hade ju så rätt. Jag grät och sörjde och blev bättre på att gå. Det låter enkelt och det var det såklart inte, men jag fortsatte ju att träna och träna och till slut orkade jag ta allt längre promenader.
Jag älskar att promenera, det har jag alltid gjort! Så oftast njuter jag av att vara ute och gå. Det går inte så fort, men jag går väl inte så himla mycket långsammare än andra, och jag orkar gå långt. Men när vintern och halkan slår till, då knyter sig mina muskler och jag blir återigen den robot jag var i början, där på sjukhuset. Varje steg jag tar är jag livrädd att ramla. Förbaskade halka! Så, är det någon som känner någon halkterapeut?
För övrigt:
I början var det t.o.m läskigt att sitta utan stöd. Korts stunder fick jag även stå upp, fastspänd i en ställning. Så att kroppen skulle få räta ut sig och musklerna stramas lite antar jag. Det var härligt att stå där, att se rummet och besökarna från ett annat perspektiv. Och så började mina förväntansfulla, peppade sjukgymnaster att jobba med mig. Sakta sakta skulle jag lära mig gå igen, även om jag inte tror att de i sin vildaste fantasi kunde tro att jag skulle bli nästan helt återställd!
Jag minns så väl dagen jag tog mina första steg på rummet! Wow, trots att jag nog mest hasade fram, med stöd givetvis, så kom jag ju faktiskt framåt. Och som vi tränade! Jag fick träna med rollator, och jag gick sakta, sakta framåt med mina ben som var stela som pinnar! Jag gick på adrenalin och ilska, över att jag blivit lämnad, och jag tränade så hårt jag bara kunde. På riktigt grät jag när det var helg och sjukgymnasten inte fanns på plats...och det var inte bara för att han var så snygg:)! Jag gick med rollator, utan rollator i barren, med kryckor och så småningom utan kryckor. Jag gick i trappa och tappade mina för stora landstingsbrallor. Jag övade på att böja knäna och tappade mina brallor och jag gick en bana på tid och tappade mina brallor (tror att jag skrivit om detta förut men ni får stå ut:)).
En dag. Inte vilken dag som helst utan på dagen två månader efter transplantationen, gick jag ute i gräset med kryckor. Lycka! Pojkvännen, eller före detta som han var då, kom och hälsade på, och jag skulle visa hur duktig jag blivit på att gå. Jag gick mellan honom och min snygga sjukgymnast. Solen sken och de där två gick och pratade med varandra medan jag kämpade på. Rätt som det var stöp jag rätt ner i backen, vet inte om det var jag eller sjukgymnasten som tyckte att det var mest pinsamt, för han skulle nog ha hållit i mig litegrann...efter den dagen späddes i alla fall min rädsla för att ramla på, och jag fick jobba allt hårdare för att bli en gångare.
Jag skickades på "träningsläger" på fantastiska Frykcenter. Där träffade jag en klok läkare som sade att jag ju måste ta tag i den själsliga biten också om jag ville ta mig tillbaka till livet och våga leva fullt ut! Bearbetade jag mitt förlorade år skulle hjärnan lämna mer plats för mer triviala saker som träning sade hon, denna kloka kvinna! Sagt och gjort, och hon hade ju så rätt. Jag grät och sörjde och blev bättre på att gå. Det låter enkelt och det var det såklart inte, men jag fortsatte ju att träna och träna och till slut orkade jag ta allt längre promenader.
Jag älskar att promenera, det har jag alltid gjort! Så oftast njuter jag av att vara ute och gå. Det går inte så fort, men jag går väl inte så himla mycket långsammare än andra, och jag orkar gå långt. Men när vintern och halkan slår till, då knyter sig mina muskler och jag blir återigen den robot jag var i början, där på sjukhuset. Varje steg jag tar är jag livrädd att ramla. Förbaskade halka! Så, är det någon som känner någon halkterapeut?
För övrigt:
- ...tycker jag verkligen om mitt jobb! Så kul med dessa tonåringar, sköna varelser!
- ...ser jag fram emot en hel del stunder med familj och släkt som kommer framöver!
- ...är semestern räddad även i år (ja, vi tar oss ju inte så långt direkt men ändå) för både jag och maken fick tillbaka på skatten.
fredag 13 mars 2015
Mens, mens , mens
Vilket tjat det har varit om mens ett tag! Det ska mensas hit och mensas dit, och det är folk som skriver om att det är skämmigt medan andra skriver om att det ju är det naturligaste i världen. Eftersom ju jag har en sån välkänd blogg med så många följare (1 stycken:)) så vill ju inte jag vara sämre, så ok, nu ska vi prata mens!
Fast jag vet inte om jag har så mycket att säga om det...naturligt ja, lite skämmigt...ja, fast jag inte är direkt pryd! Jag hade en pojkvän en gång som vägrade köpa bindor åt mig för att det var så fruktansvärt pinsamt. Då har man problem kan jag tycka. Annars kanske det inte behöver vara ett återkommande samtalsämne runt fikabordet, eller?
Jag minns i skolan, jag kanske gick i 3:an eller så. Fröken pratade om mens och så sade hon att det var bra om man kunde prata med sin mamma om det innan man fick sin första mens. Och kunde man inte prata om det med mamma kunde man ju prata med en storasyster om man hade det (männen och pojkarna lämnades utanför), för att få höra vad de hade att säga kring ämnet. Sagt och gjort. Morsan vågade jag ju inte fråga, men jag tog mod till mig och gick in till en av storasyrrorna och frågade hur det var att ha mens. Hon vrålade till och kastade en väckarklocka mot mig...jag tolkade det som att hon inte ville delge mig sina erfarenheter:)!
Mest har ju de där dagarna i månaden gått ut på att dölja att man har just de dagarna i månaden. Efter att jag varit sjuk, och då var utan mens i kanske 1 ½ år och det kom igång igen, så började jag dock älska min mens. Jag pratade gärna om det (kanske inte till främlingar på stan, lite vett har även jag:)), och jag lade bindor i ytterfacket på min ryggsäck och brydde mig inte alls om någon skulle se dom. Då skulle de ju bara förstå att jag har mens. Det låter ju lite sjukt nu när jag läser det...:).
I den här perioden av livet har jag fått en hatkärlek till mensen. Den är förbaskat dryg och jobbig, men samtidigt är jag ju glad varje månad den ändå kommer. Puh, jag klarade en månad till, klimakteriet har ännu inte helt satt klorna i mig!
Det är ändå lite lustigt att ämnet är så tabu. Inte ens vi kvinnor pratar ju direkt om det med varandra. Däremot pratas det ju gärna förlossningar så det står härliga till, lika naturligt det...och då beskrivs det ingående om hur folk spricker, bajsar på sig, och det blir lätt en tävling om vem som hade det längsta öppningsskedet eller vem som använde minst smärtstillande och vem som skrek minst! Hur vi håller på...själv är jag ju ingen "riktig kvinna" eftersom mina barn förslösts med kejsarsnitt. Jag fick i och för sig gå igenom hela öppningsskedet med min stora men för en del räknas inte det riktigt, för jag behövde ju inte genomlida den sista fasen (jag hade gjort allt för att få just genomlida den sista fasen!). Men hörrni tjejer, vi kanske ska börja tävla i mens också! Vem blöder längst? Vem har mest smärtor? Ojoj, nu flippar jag ur, det märks att det är fredag...:)
Detta måste ju vara mitt sämsta inlägg någonsin, men jag skyller på att hjärnan inte är helt med, det är den tiden i månaden!
Mensa lugnt!
För övrigt:
/Ida
Fast jag vet inte om jag har så mycket att säga om det...naturligt ja, lite skämmigt...ja, fast jag inte är direkt pryd! Jag hade en pojkvän en gång som vägrade köpa bindor åt mig för att det var så fruktansvärt pinsamt. Då har man problem kan jag tycka. Annars kanske det inte behöver vara ett återkommande samtalsämne runt fikabordet, eller?
Jag minns i skolan, jag kanske gick i 3:an eller så. Fröken pratade om mens och så sade hon att det var bra om man kunde prata med sin mamma om det innan man fick sin första mens. Och kunde man inte prata om det med mamma kunde man ju prata med en storasyster om man hade det (männen och pojkarna lämnades utanför), för att få höra vad de hade att säga kring ämnet. Sagt och gjort. Morsan vågade jag ju inte fråga, men jag tog mod till mig och gick in till en av storasyrrorna och frågade hur det var att ha mens. Hon vrålade till och kastade en väckarklocka mot mig...jag tolkade det som att hon inte ville delge mig sina erfarenheter:)!
Mest har ju de där dagarna i månaden gått ut på att dölja att man har just de dagarna i månaden. Efter att jag varit sjuk, och då var utan mens i kanske 1 ½ år och det kom igång igen, så började jag dock älska min mens. Jag pratade gärna om det (kanske inte till främlingar på stan, lite vett har även jag:)), och jag lade bindor i ytterfacket på min ryggsäck och brydde mig inte alls om någon skulle se dom. Då skulle de ju bara förstå att jag har mens. Det låter ju lite sjukt nu när jag läser det...:).
I den här perioden av livet har jag fått en hatkärlek till mensen. Den är förbaskat dryg och jobbig, men samtidigt är jag ju glad varje månad den ändå kommer. Puh, jag klarade en månad till, klimakteriet har ännu inte helt satt klorna i mig!
Det är ändå lite lustigt att ämnet är så tabu. Inte ens vi kvinnor pratar ju direkt om det med varandra. Däremot pratas det ju gärna förlossningar så det står härliga till, lika naturligt det...och då beskrivs det ingående om hur folk spricker, bajsar på sig, och det blir lätt en tävling om vem som hade det längsta öppningsskedet eller vem som använde minst smärtstillande och vem som skrek minst! Hur vi håller på...själv är jag ju ingen "riktig kvinna" eftersom mina barn förslösts med kejsarsnitt. Jag fick i och för sig gå igenom hela öppningsskedet med min stora men för en del räknas inte det riktigt, för jag behövde ju inte genomlida den sista fasen (jag hade gjort allt för att få just genomlida den sista fasen!). Men hörrni tjejer, vi kanske ska börja tävla i mens också! Vem blöder längst? Vem har mest smärtor? Ojoj, nu flippar jag ur, det märks att det är fredag...:)
Detta måste ju vara mitt sämsta inlägg någonsin, men jag skyller på att hjärnan inte är helt med, det är den tiden i månaden!
Mensa lugnt!
För övrigt:
- ...är det fredag och sol och vi ska för ovanlighetens skull äta tacos ikväll...
- ...har jag börjar fundera på sommaren och semester. Lite Stockholm kanske och så Värmland förstås. Och i år måste vi till Furuvik!
lördag 7 mars 2015
Var tog tiden vägen?
Jag satt och såg på TV en hel del under skid-VM och i studion satt ofta Jacob Hård. Skön snubbe, men när blev han så gammal? Jag var tvungen att googla karln och oj, han har visst blivit 60 år! Men hur gick det till? Det var väl inte länge sedan han var ung...hm, några år sedan jo...jag har bara inte hunnit med, precis som jag inte hänger med när det gäller mig själv...var tog tiden vägen?
För någon vecka sedan satt jag på jobbet och berättade för mina arbetskamrater (och chefen var med, varför drog jag historien då:)?) om hur jag tog död på passionen när jag och min allra första riktiga pojkvän lånat en lägenhet på en av våra första dater ,och jag, efter en stunds oskyldigt pussande sade att "nu tycker jag det är dags att diskutera det här med preventivmedel." Något år senare tog jag studenten. Jag minns ju så tydligt än idag hur min fina (mycket korta) vita klänning sprack när jag hoppade ner från flaket vi åkt hem på. Och hur jag på kvällen bröt ihop och undrade vart livet skulle ta vägen (medan min pojkvän roade sig med mina syrror på krogen:)). Jag var både förväntansfull och orolig för att ge mig ut i världen (ja, nu tog ju jag mig inte så långt). Oceaner av tid har förflutit sedan dess, men ändå...var tog tiden vägen?
Livet lekte. Idag minns jag med glädje min tid som student i Uppsala och Östersund. Alla roliga ämnen, festerna, nationerna, killarna...killen, som jag fått kontakt med via en kontaktannons (varför man nu sätter in en annons som 21-åring?), och som jag i ett lååångt telefonsamtal på något vis försökte imponera på genom att säga att jag hoppade backhoppning. Tentorna, och ångesten de förde med sig, charmen med att bo i korridor, och så längtan bort som resulterade i en flytt till Östersund (då jag flyttade ifrån killen som trodde jag var en kvinnlig Janne Boklöv:)). Och då jag via studentspex fick reda på att jag älskade att stå på scen. Jag fick mitt hjärta krossat. Och lilla mormor dog. Jag tog min examen i Östersund, och blev återigen lite nervös och undrade vart jag nu skulle ta vägen. Oceaner av tid har förflutit sedan dess, men ändå...var tog tiden vägen?
Sedan började arbetslivet och livet i Värmland. Jag fick den hårda vägen lära mig hur det kan vara att arbeta på socialtjänsten. Och jag jobbade, och jobbade, och lärde mig massor, och däremellan var det spex och vänner och samboskap, och så var det spex, vänner och nya samboförhållanden, och så spex, vänner och...ja, ni förstår va? Den enorma kärleken damp ner, och kort efter det blev jag sjuk. Och då blev det sjukhus och jag fick kämpa för mitt liv, och jag stannade upp för första gången i mitt liv, och tänkte på hur mitt liv sett ut och hur jag ville att det skulle fortsätta...jag kan ju så väl minnas dofterna, rädslorna, sorgen från den tiden. Korta stunder känns det som om det var igår men oftast upplever jag att oceaner av tid har förflutit sedan dess. Jag har hunnit med massor. Men ändå...var tog tiden vägen?
Kampen tillbaka till livet. En ny kärlek, flytt, nytt jobb och så kom Tilda. Första gången jag fick uppleva moderskärleken, då allt annat försvann och tiden började mätas genom henne...hennes första steg, hennes första födelsedag...och när hon var fyra kom lilla Stina. Alla underbara stunder med barnen, och så Robert, giftermål, några flyttar, byte av jobb...så otroligt mycket som har hänt på inte så lång tid. Fast minnen vävs ihop, jag är inte alltid säker på vilket av barnen som gjorde vad, eller vilket år vi gjorde den där utflykten. Vardagarna går i varandra, helgerna svischar förbi...var tar tiden vägen?
Tänk vad som kan sättas igång bara av att se Jacob Hård på TV! Livet fick passera revy för en stund, komprimeras till några rader. 42 år av liv blev sammanfattat till ett kort inlägg i min blogg (fast jag skrev ju inget om barndomen förstås). Ta vara på dagen! Stanna upp ibland, njut av tiden och av varandra (halleluja:)). Inse att de flesta av oss får oceaner av tid att spendera på jorden, men den tiden går fort, så fort att vi ständigt frågar oss var tiden tog vägen...
För övrigt:
/Ida
För någon vecka sedan satt jag på jobbet och berättade för mina arbetskamrater (och chefen var med, varför drog jag historien då:)?) om hur jag tog död på passionen när jag och min allra första riktiga pojkvän lånat en lägenhet på en av våra första dater ,och jag, efter en stunds oskyldigt pussande sade att "nu tycker jag det är dags att diskutera det här med preventivmedel." Något år senare tog jag studenten. Jag minns ju så tydligt än idag hur min fina (mycket korta) vita klänning sprack när jag hoppade ner från flaket vi åkt hem på. Och hur jag på kvällen bröt ihop och undrade vart livet skulle ta vägen (medan min pojkvän roade sig med mina syrror på krogen:)). Jag var både förväntansfull och orolig för att ge mig ut i världen (ja, nu tog ju jag mig inte så långt). Oceaner av tid har förflutit sedan dess, men ändå...var tog tiden vägen?
Livet lekte. Idag minns jag med glädje min tid som student i Uppsala och Östersund. Alla roliga ämnen, festerna, nationerna, killarna...killen, som jag fått kontakt med via en kontaktannons (varför man nu sätter in en annons som 21-åring?), och som jag i ett lååångt telefonsamtal på något vis försökte imponera på genom att säga att jag hoppade backhoppning. Tentorna, och ångesten de förde med sig, charmen med att bo i korridor, och så längtan bort som resulterade i en flytt till Östersund (då jag flyttade ifrån killen som trodde jag var en kvinnlig Janne Boklöv:)). Och då jag via studentspex fick reda på att jag älskade att stå på scen. Jag fick mitt hjärta krossat. Och lilla mormor dog. Jag tog min examen i Östersund, och blev återigen lite nervös och undrade vart jag nu skulle ta vägen. Oceaner av tid har förflutit sedan dess, men ändå...var tog tiden vägen?
Sedan började arbetslivet och livet i Värmland. Jag fick den hårda vägen lära mig hur det kan vara att arbeta på socialtjänsten. Och jag jobbade, och jobbade, och lärde mig massor, och däremellan var det spex och vänner och samboskap, och så var det spex, vänner och nya samboförhållanden, och så spex, vänner och...ja, ni förstår va? Den enorma kärleken damp ner, och kort efter det blev jag sjuk. Och då blev det sjukhus och jag fick kämpa för mitt liv, och jag stannade upp för första gången i mitt liv, och tänkte på hur mitt liv sett ut och hur jag ville att det skulle fortsätta...jag kan ju så väl minnas dofterna, rädslorna, sorgen från den tiden. Korta stunder känns det som om det var igår men oftast upplever jag att oceaner av tid har förflutit sedan dess. Jag har hunnit med massor. Men ändå...var tog tiden vägen?
Kampen tillbaka till livet. En ny kärlek, flytt, nytt jobb och så kom Tilda. Första gången jag fick uppleva moderskärleken, då allt annat försvann och tiden började mätas genom henne...hennes första steg, hennes första födelsedag...och när hon var fyra kom lilla Stina. Alla underbara stunder med barnen, och så Robert, giftermål, några flyttar, byte av jobb...så otroligt mycket som har hänt på inte så lång tid. Fast minnen vävs ihop, jag är inte alltid säker på vilket av barnen som gjorde vad, eller vilket år vi gjorde den där utflykten. Vardagarna går i varandra, helgerna svischar förbi...var tar tiden vägen?
Tänk vad som kan sättas igång bara av att se Jacob Hård på TV! Livet fick passera revy för en stund, komprimeras till några rader. 42 år av liv blev sammanfattat till ett kort inlägg i min blogg (fast jag skrev ju inget om barndomen förstås). Ta vara på dagen! Stanna upp ibland, njut av tiden och av varandra (halleluja:)). Inse att de flesta av oss får oceaner av tid att spendera på jorden, men den tiden går fort, så fort att vi ständigt frågar oss var tiden tog vägen...
För övrigt:
- ...är nästan all snö borta, vilket jag, med min halkskräck, är mycket glad över.
- ...tycker jag det är festligt att min lilla pratar mer och mer dalmål.
- ...borde jag läsa manus i just detta nu, i stället för att skriva här...
lördag 7 februari 2015
Glädjen med ett jobb
Jag gillar att jobba. Det är inte det viktigaste i livet (jag är ju inte moderat:)) men för mig är det meningsfullt och viktigt att jag har ett arbete att gå till, och jag går oftast till jobbet just glad. Jag har saknat mitt arbete en del nu när jag har varit hemma en hel vecka. För att inte tala om hur mycket jag saknade jobbet, och framför allt arbetskamraterna, när jag låg på sjukhus. Å vad jag längtade efter fikat halv tio, fredagsmyset, teamdiskussionerna...det var nästan (jag upprepar, nästan) så att jag längtade efter att få sätta tänderna i en svår utredning.
Jag har även trivts på de arbetsplatser jag har jobbat, förutom på Gotland, där det rådde Norén-ångest som hette duga! När jag klev in på jobbet första dagen, möttes jag av några kvinnor vars huvuden knappt syntes bakom högen med ärenden de hade liggandes på skrivborden. En av dem började gråta när hon såg mig, hon tänkte något i stil med att "nu kommer hon, frälsaren, som ska rädda mig från mina synder" (dvs högen på skrivbordet hon inte hann med). Jag blev inte långlivad på det jobbet. Men förutom nyss nämnda arbete, har jag trivts där jag har varit, även om det ibland varit alldeles för tufft, tjafsigt, stressigt. Jag har också alltid haft trevliga arbetskamrater, det krävs ganska mycket för att jag inte ska smälta in och bli en i gänget.
Det viktigaste i den här kråksången är att jag alltid haft ett arbete att gå till, något som inte är självklart i dagens samhälle. När jag var liten var det ovanligt, som jag minns det, att föräldrarna inte jobbade (fast jag växte ju upp i kvarter där det endast bodde medel- och överklass, där väl vi var de "fattigaste" i gänget). Min mamma var dock hemma med oss, tills min yngsta syster började skolan. Vi hade en hel del dagbarn drällandes hos oss, men jag tror inte att det genererade någon större inkomst. En dag berättade mamma stolt att hon hade fått jobb, och vi firade med rostbiff och potatissallad.
I min bekantskapskrets har vi varit förskonade från arbetslösheten (nu är ju de flesta jag känner socionomer och vi tycks alltid behövas). Men så träffade jag Robert och fick på nära håll se vad arbetslösheten kan göra med en människa. Det ständiga letandet efter jobb, kraven från samhället, arbetsförmedlaren, frun, att söka jobb efter jobb. Lyckan över att få ett jobb, fast att det är över sommaren och vi inte kommer kunna ha någon ledighet tillsammans den sommaren heller...känslan av att inte bidra, ledsenheten över att inte få vara del i den där gemenskapen som jobb ger. Och så de härliga åtgärderna i form av coacher och "söka jobb kurs" där de mest verkar ha suttit och gjort övningar i stil med "vi är alla i en båt som sjunker. Vad händer? Vem tar kommandot? Vem utför och vem ser på?", för att de ska lära känna sig själva eller för att kursledarna efter tusentals grupper inte kan komma på något vettigare för deltagarna att syssla med?
Jag har också varit arbetslös. I 6 veckor, eller var det 8, när jag kom tillbaka för tidigt från en misslyckad au-pairresa. Jag läste på hur man skulle göra för att klara sig igenom de tomma dagarna. Det viktigaste var att hitta något meningsfullt att göra, åtminstone en sak om dagen. Så jag bakade. Eller tog en promenad. Eller läste. Och det var nog ganska skönt...Även jag hamnade såklart på "söka jobb kurs", i Gottsunda. Det var...trevligt. De lärde mig att göra ett cv som såg ut som alla andras (det gällde att följa mallen!), och att ringa mycket stela telefonsamtal. Man fick sitta med en riktig telefonlur (ja, lur:)) och låtsas ringa. Jag ville säga något i stil med "hej, mitt namn är Ida Berner. Jag är väldigt intresserad av att arbeta med...", men det fick jag inte. Jag skulle prompt börja med "hej, mitt namn är Ida Berner, och jag har gått samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet". De lät mig öva tills jag till slut fogade mig och sade som de ville. När någon på kursen fick jobb, vilket faktiskt hände ganska ofta, bjöds det på tårta. Och det var väl kanske det bästa inslaget med den kursen. Efter 6-8 veckor fixade pappa en praktikplats på sitt jobb, och så var det slut på den farsen.
Nu har min man fått ett jobb. Han har ju tidigare haft arbete till och från, mest hela somrarna och så några veckor här och där. Men nu har han fått ett jobb som kan vara. Hoppas vi. Vågar vi nästan tro (det har varit en del nitlotter på vägen). Och jag kan redan se mer glädje i hans blick. Han ska också få bidra, känna sig behövd, få semester. Slippa tvingas vara med i meningslösa åtgärder, slippa vara en siffra i statistiken. Det ska firas, kanske blir det rostbiff och potatissallad (finns det vegetarisk rostbiff tro?). Och på måndag är det jag som går till jobbet igen!
För övrigt:
Jag har även trivts på de arbetsplatser jag har jobbat, förutom på Gotland, där det rådde Norén-ångest som hette duga! När jag klev in på jobbet första dagen, möttes jag av några kvinnor vars huvuden knappt syntes bakom högen med ärenden de hade liggandes på skrivborden. En av dem började gråta när hon såg mig, hon tänkte något i stil med att "nu kommer hon, frälsaren, som ska rädda mig från mina synder" (dvs högen på skrivbordet hon inte hann med). Jag blev inte långlivad på det jobbet. Men förutom nyss nämnda arbete, har jag trivts där jag har varit, även om det ibland varit alldeles för tufft, tjafsigt, stressigt. Jag har också alltid haft trevliga arbetskamrater, det krävs ganska mycket för att jag inte ska smälta in och bli en i gänget.
Det viktigaste i den här kråksången är att jag alltid haft ett arbete att gå till, något som inte är självklart i dagens samhälle. När jag var liten var det ovanligt, som jag minns det, att föräldrarna inte jobbade (fast jag växte ju upp i kvarter där det endast bodde medel- och överklass, där väl vi var de "fattigaste" i gänget). Min mamma var dock hemma med oss, tills min yngsta syster började skolan. Vi hade en hel del dagbarn drällandes hos oss, men jag tror inte att det genererade någon större inkomst. En dag berättade mamma stolt att hon hade fått jobb, och vi firade med rostbiff och potatissallad.
I min bekantskapskrets har vi varit förskonade från arbetslösheten (nu är ju de flesta jag känner socionomer och vi tycks alltid behövas). Men så träffade jag Robert och fick på nära håll se vad arbetslösheten kan göra med en människa. Det ständiga letandet efter jobb, kraven från samhället, arbetsförmedlaren, frun, att söka jobb efter jobb. Lyckan över att få ett jobb, fast att det är över sommaren och vi inte kommer kunna ha någon ledighet tillsammans den sommaren heller...känslan av att inte bidra, ledsenheten över att inte få vara del i den där gemenskapen som jobb ger. Och så de härliga åtgärderna i form av coacher och "söka jobb kurs" där de mest verkar ha suttit och gjort övningar i stil med "vi är alla i en båt som sjunker. Vad händer? Vem tar kommandot? Vem utför och vem ser på?", för att de ska lära känna sig själva eller för att kursledarna efter tusentals grupper inte kan komma på något vettigare för deltagarna att syssla med?
Jag har också varit arbetslös. I 6 veckor, eller var det 8, när jag kom tillbaka för tidigt från en misslyckad au-pairresa. Jag läste på hur man skulle göra för att klara sig igenom de tomma dagarna. Det viktigaste var att hitta något meningsfullt att göra, åtminstone en sak om dagen. Så jag bakade. Eller tog en promenad. Eller läste. Och det var nog ganska skönt...Även jag hamnade såklart på "söka jobb kurs", i Gottsunda. Det var...trevligt. De lärde mig att göra ett cv som såg ut som alla andras (det gällde att följa mallen!), och att ringa mycket stela telefonsamtal. Man fick sitta med en riktig telefonlur (ja, lur:)) och låtsas ringa. Jag ville säga något i stil med "hej, mitt namn är Ida Berner. Jag är väldigt intresserad av att arbeta med...", men det fick jag inte. Jag skulle prompt börja med "hej, mitt namn är Ida Berner, och jag har gått samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet". De lät mig öva tills jag till slut fogade mig och sade som de ville. När någon på kursen fick jobb, vilket faktiskt hände ganska ofta, bjöds det på tårta. Och det var väl kanske det bästa inslaget med den kursen. Efter 6-8 veckor fixade pappa en praktikplats på sitt jobb, och så var det slut på den farsen.
Nu har min man fått ett jobb. Han har ju tidigare haft arbete till och från, mest hela somrarna och så några veckor här och där. Men nu har han fått ett jobb som kan vara. Hoppas vi. Vågar vi nästan tro (det har varit en del nitlotter på vägen). Och jag kan redan se mer glädje i hans blick. Han ska också få bidra, känna sig behövd, få semester. Slippa tvingas vara med i meningslösa åtgärder, slippa vara en siffra i statistiken. Det ska firas, kanske blir det rostbiff och potatissallad (finns det vegetarisk rostbiff tro?). Och på måndag är det jag som går till jobbet igen!
För övrigt:
- ...är det underbart soligt ute!
- ...ska vi snart till Falun och avnjuta en fantastisk "dubbelsemla" från Focus.
- ...börjar mellon ikväll. Pinsamt nog ser jag faktiskt lite fram emot det!
lördag 31 januari 2015
Hej då januari, jag avskyr dig!
Jag hatar januari månad. Det är inte något som jag alltid har gjort, men de senaste 12 åren har det varit en månad som jag bara avskyr. Tyvärr. Det är samma sak varenda år. I början av januari börjar jag känna mig lite låg, i mitten av månaden kommer jag på varför, och så eskalerar det fram mot slutet av månaden då jag knappt vill gå ur sängen på morgonen...
Januari månad 2004. Den månad jag mest gick hemma med hjärtat bultandes utanpå kroppen av ångest, den månad jag trodde jag skulle få ett besked om att jag skulle vara död inom några månader, den månad då livet jag levt innan bara kändes som ett minne blott. Efter en hemsk jul där trötthet dominerade, efter att ha åkt in på akuten flera gånger, famlade jag bara runt hemma, för orolig för att sova, för trött för att vara vaken. En vecka tillbringades i exets stuga, där det var så kallt att jag fick sitta under flera lager av filtar. Vi reste dit för att få komma iväg, skingra tankarna, men det enda vi tänkte på var ju att jag skulle in och göra en magnetröntgen och kanske få svar. Januari månad 2004. Den månad då tiden stod stilla, då varje dag kändes som en evighet, där varje sekund, varje andetag, bar med sig ångest. Och den där månaden kom tydligen att plantera sig i mig för alltid. För att jag inte ska glömma? För att kropp och själ inte kan glömma?
Den 30 januari blev det så dags för MR, den 5:e februari fick jag åka in till akuten där jag fick min diagnos, och den 6:e februari blev jag inlagd. Sen var ju förstås hela våren en kamp, och jag brukar få lite känningar i humöret mot slutet av maj också, men det är ändå i januari det brukar var värst. Och så var det helt klart; att leva i ovisshet var tusen gånger värre än att få veta. Även om det innebar att jag förlorade så många av mina förmågor så var det lättare att hantera än att inte veta varför, att inbilla sig, att föreställa sig det värsta.
Så varje år efter dess gör sig den tiden påmind. Det kommer inga speciella tankar till mig, utan jag blir först mest låg i några dagar. Sen kommer jag på varför, och försöker mota bort det sorgsna, tänka att det ju gått så lång tid nu, att jag har ju ett så bra liv nu, carpe diem och sån där skit...och jag känner mig skitlöjlig som inte kan lägga det bakom mig...tills jag till slut resignerar och inser att jag kommer att vara låg ett tag, att vissa minnen kommer skölja över mig, att jag kanske får dras med en och annan mardröm. Men jag vet ju också att det går över, för även om januari månad är förbaskat lång så tar den slut, och sedan blir det allt lättare att leva igen!
Nu är januari slut för den här gången. Kanske blir det lite lättare nästa år, kanske kommer den där plantan att vissna bort, lämna mig ifred. Innerst inne tror jag inte det, men det är ok. Jag är ok fast jag blir så här varje år, utan att ens först förstå varför. Så tack och hej för i år då jävla januari, hoppas att vi ses nästa år!
För övrigt:
/Ida
Januari månad 2004. Den månad jag mest gick hemma med hjärtat bultandes utanpå kroppen av ångest, den månad jag trodde jag skulle få ett besked om att jag skulle vara död inom några månader, den månad då livet jag levt innan bara kändes som ett minne blott. Efter en hemsk jul där trötthet dominerade, efter att ha åkt in på akuten flera gånger, famlade jag bara runt hemma, för orolig för att sova, för trött för att vara vaken. En vecka tillbringades i exets stuga, där det var så kallt att jag fick sitta under flera lager av filtar. Vi reste dit för att få komma iväg, skingra tankarna, men det enda vi tänkte på var ju att jag skulle in och göra en magnetröntgen och kanske få svar. Januari månad 2004. Den månad då tiden stod stilla, då varje dag kändes som en evighet, där varje sekund, varje andetag, bar med sig ångest. Och den där månaden kom tydligen att plantera sig i mig för alltid. För att jag inte ska glömma? För att kropp och själ inte kan glömma?
Den 30 januari blev det så dags för MR, den 5:e februari fick jag åka in till akuten där jag fick min diagnos, och den 6:e februari blev jag inlagd. Sen var ju förstås hela våren en kamp, och jag brukar få lite känningar i humöret mot slutet av maj också, men det är ändå i januari det brukar var värst. Och så var det helt klart; att leva i ovisshet var tusen gånger värre än att få veta. Även om det innebar att jag förlorade så många av mina förmågor så var det lättare att hantera än att inte veta varför, att inbilla sig, att föreställa sig det värsta.
Så varje år efter dess gör sig den tiden påmind. Det kommer inga speciella tankar till mig, utan jag blir först mest låg i några dagar. Sen kommer jag på varför, och försöker mota bort det sorgsna, tänka att det ju gått så lång tid nu, att jag har ju ett så bra liv nu, carpe diem och sån där skit...och jag känner mig skitlöjlig som inte kan lägga det bakom mig...tills jag till slut resignerar och inser att jag kommer att vara låg ett tag, att vissa minnen kommer skölja över mig, att jag kanske får dras med en och annan mardröm. Men jag vet ju också att det går över, för även om januari månad är förbaskat lång så tar den slut, och sedan blir det allt lättare att leva igen!
Nu är januari slut för den här gången. Kanske blir det lite lättare nästa år, kanske kommer den där plantan att vissna bort, lämna mig ifred. Innerst inne tror jag inte det, men det är ok. Jag är ok fast jag blir så här varje år, utan att ens först förstå varför. Så tack och hej för i år då jävla januari, hoppas att vi ses nästa år!
För övrigt:
- ...är jag fylld av alla möten med gamla bekanta som jag hann med under två dagar i Stockholm
- ...kan ni ge er på att jag börjar längta efter våren!
- ...drömmer jag om att skaffa en liten pudelvalp till sommaren!
lördag 3 januari 2015
Det är vår låt nu!
Åsa Jinder, nu är tid att leva
Klicka på länken så får ni höra "min" låt. Den finns på en skiva med Åsa Jinder som heter Tro, hopp & kärlek - visor om livet. För mig kom det att bli skivan med visor FÖR livet, ni som känner mig vet hur betydelsefull den skivan var för mig under min transplantationsresa.
Igår låg jag och vilade på eftermiddagen (ren lyx), och för första gången på riktigt länge satte jag på skivan. Jag måste ha somnat in snabbt, för plötsligt vaknade jag till mitt under låten ovan, och mitt hjärta slog hårt och fort - för en sekund trodde jag att jag befann mig på sjukhuset och att jag inte kunde röra mig! Jag genomled några sekunder av total skräck och ångest...
Jag fick skivan av min pappa efter några veckor på sjukhuset. Han tyckte att jag behövde variera mig lite (jag fick även en skiva med val-ljud på, den spelade jag inte så ofta:)). Så jag började lyssna på skivan. Jag föll för låten nedan och fantiserade om att den skulle spelas på mitt och min dåvarande pojkväns bröllop, som var planerat till sommaren det året. I takt med att jag blev sämre blev bilderna jag målade upp om bröllopet allt suddigare, men skivan blev allt viktigare för mig. På något sätt blev jag nästan besatt av att lyssna på den, om och om igen. Jag orkade liksom inte ta till mig något annat. Oftast låg jag och slumrade till den, mina dagar bestod ju till stor del av att jag inte orkade hålla mig vaken, men då blev musiken ett sällskap. Min stackars familj och alla sjukvårdspersonal fick stå ut. Pappa kom säkert med andra skivor, och jag minns att en av undersköterskorna ofta försökte få byta skiva men det gick jag inte med på.
Skivan följde med till Uppsala och tillbaka. Den var med när jag gjorde min första MR efter transplantationen, och när jag fick höra att läkarna inte längre kunde se någon sjukdomsaktivitet utnämnde jag skivan till min "turskiva".
Första gången jag tog några steg igen, det var i slutet av sommaren, så var dåvarande pojkvännen på besök. Jag hade sett allt mindre av honom, men hos mig började åter drömmen om bröllopet spira. Jag spelade låten ovan för honom, men hans gensvar var inte som jag önskat mig; han bröt ihop och gjorde slut. Så var det med det. Så skivan fick ny en ny innebörd; snyftskivan!
Jag skrevs ut från sjukhuset. Jag hulkade till skivan hemma, inte bara för att han gjort slut, utan också för att jag var tillbaka på sjukhuset så fort jag hörde de första takterna...till slut fick jag bestämma mig för att inte lyssna mer på skivan om jag någonsin skulle kunna leva vidare. Så förutom under MR (jag vågade inte sluta spela den då) så fick skivan ligga i skivhyllan.
Många år senare träffade jag Robert. Det tog några månader av dejtande innan jag såg honom som något annat än en vän. Han fyller år på sommaren, och jag fick nys om att Åsa Jinder skulle spela i Smedjan i Stjärnsund. Så jag överraskade Robert med en tripp dit för att lyssna på henne. Konserten var fin, såklart, och bland alla härliga toner sade det "klick" i mitt hjärta och jag blev kär!
2012 gifte vi oss, Robert och jag. Eftersom han förstått hur mycket Åsa Jinders musik betytt för mig, så kontaktade han henne och ordnade så att hon kom och spelade när vi gifte oss. Bröllopet var fantastiskt, och att Åsa Jinder var där var pricken över i. Självklart spelade och sjöng hon "Nu är tid att leva", och den stunden glömmer jag aldrig. Aldrig.
Igår, då när jag vaknade till under låten, så kände jag först skräck. Efter några sekunder motades dock skräcken bort och jag såg Robert framför mig, Robert och mitt liv med barnen. Jag älskar dig Robert!
Och jag älskar den där låten. Vet du, det är vår låt nu!
För övrigt:
/Ida
Klicka på länken så får ni höra "min" låt. Den finns på en skiva med Åsa Jinder som heter Tro, hopp & kärlek - visor om livet. För mig kom det att bli skivan med visor FÖR livet, ni som känner mig vet hur betydelsefull den skivan var för mig under min transplantationsresa.
Igår låg jag och vilade på eftermiddagen (ren lyx), och för första gången på riktigt länge satte jag på skivan. Jag måste ha somnat in snabbt, för plötsligt vaknade jag till mitt under låten ovan, och mitt hjärta slog hårt och fort - för en sekund trodde jag att jag befann mig på sjukhuset och att jag inte kunde röra mig! Jag genomled några sekunder av total skräck och ångest...
Jag fick skivan av min pappa efter några veckor på sjukhuset. Han tyckte att jag behövde variera mig lite (jag fick även en skiva med val-ljud på, den spelade jag inte så ofta:)). Så jag började lyssna på skivan. Jag föll för låten nedan och fantiserade om att den skulle spelas på mitt och min dåvarande pojkväns bröllop, som var planerat till sommaren det året. I takt med att jag blev sämre blev bilderna jag målade upp om bröllopet allt suddigare, men skivan blev allt viktigare för mig. På något sätt blev jag nästan besatt av att lyssna på den, om och om igen. Jag orkade liksom inte ta till mig något annat. Oftast låg jag och slumrade till den, mina dagar bestod ju till stor del av att jag inte orkade hålla mig vaken, men då blev musiken ett sällskap. Min stackars familj och alla sjukvårdspersonal fick stå ut. Pappa kom säkert med andra skivor, och jag minns att en av undersköterskorna ofta försökte få byta skiva men det gick jag inte med på.
Skivan följde med till Uppsala och tillbaka. Den var med när jag gjorde min första MR efter transplantationen, och när jag fick höra att läkarna inte längre kunde se någon sjukdomsaktivitet utnämnde jag skivan till min "turskiva".
Första gången jag tog några steg igen, det var i slutet av sommaren, så var dåvarande pojkvännen på besök. Jag hade sett allt mindre av honom, men hos mig började åter drömmen om bröllopet spira. Jag spelade låten ovan för honom, men hans gensvar var inte som jag önskat mig; han bröt ihop och gjorde slut. Så var det med det. Så skivan fick ny en ny innebörd; snyftskivan!
Jag skrevs ut från sjukhuset. Jag hulkade till skivan hemma, inte bara för att han gjort slut, utan också för att jag var tillbaka på sjukhuset så fort jag hörde de första takterna...till slut fick jag bestämma mig för att inte lyssna mer på skivan om jag någonsin skulle kunna leva vidare. Så förutom under MR (jag vågade inte sluta spela den då) så fick skivan ligga i skivhyllan.
Många år senare träffade jag Robert. Det tog några månader av dejtande innan jag såg honom som något annat än en vän. Han fyller år på sommaren, och jag fick nys om att Åsa Jinder skulle spela i Smedjan i Stjärnsund. Så jag överraskade Robert med en tripp dit för att lyssna på henne. Konserten var fin, såklart, och bland alla härliga toner sade det "klick" i mitt hjärta och jag blev kär!
2012 gifte vi oss, Robert och jag. Eftersom han förstått hur mycket Åsa Jinders musik betytt för mig, så kontaktade han henne och ordnade så att hon kom och spelade när vi gifte oss. Bröllopet var fantastiskt, och att Åsa Jinder var där var pricken över i. Självklart spelade och sjöng hon "Nu är tid att leva", och den stunden glömmer jag aldrig. Aldrig.
Igår, då när jag vaknade till under låten, så kände jag först skräck. Efter några sekunder motades dock skräcken bort och jag såg Robert framför mig, Robert och mitt liv med barnen. Jag älskar dig Robert!
Och jag älskar den där låten. Vet du, det är vår låt nu!
För övrigt:
- ...tycker jag nog att julen gick lite väl fort.
- ...är jag så evinnerligt trött på folks extrema klagande på tiggare och asylsökanden som inte gör det som förväntas av dem. Mitt tips; åk och besök tex flyktingförläggningen i Horndal och se vilka känslor det väcker hos dig! Eller sätt dig och frys några timmar utanför Konsum. Det finns så mycket i flyktingarnas och tiggarnas situation som vi inte kan sätta oss in i, så tagga ner!!!
- ...är mitt nyårslöfte (som vanligt) att inte börja knarka (om man bortser från choklad och nezeril), hade du något nyårslöfte?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)