Frihet är att vingla fram på en cykel

Det var svårt att lära sig gå igen efter förlamning och månader på sjukhus. Jag visste inte om jag skulle kunna cykla igen, jag med min dåliga balans. I något år lät jag det vara, koncentrerade mig på gången i stället. Men längtan efter att få cykla igen fanns där, och med exets stöd bestämde jag mig för att pröva. Vi lånade en cykel av hans mamma när vi var där på besök, och han var beredd att springa bakom och hålla i pakethållaren. Döm om min förvåning när jag, efter en del om och men, kom upp på cykeln och vågade trampa till...det gick ju faktiskt ganska bra! Jag cyklade varv efter varv runt deras lilla kvarter med ett stort leende på läpparna, vilken frihet!

Jag skaffade ingen cykel då, och cyklade nog inget mer förrän något år senare då jag bodde i Falun och fick för mig att jag skulle köpa en cykel för skatteåterbäringen. Sagt och gjort. Jag gick till cykelaffären mitt i centrala Falun. Jag sade inget till säljaren om att jag var "nybörjare" på cykel, och blev därför lite nervös när han efter betalningen bad mig cykla en bit utanför affären (jag upprepar, mitt i centrala Falun), så att han kunde se om han behövde justera höjden på sadeln. Skakig satte jag mig på cykeln och jag vinglade långsamt iväg. Jag gjorde en extremt dålig vändning, och såg hans nervösa och förvånade min när jag cyklade tillbaka. Jag insåg då att jag inte hade någon lust att stanna och förklara varför jag var så vinglig. Dessutom ville jag inte stanna nu när jag fått upp farten. Så jag tog lite extra fart och i samma stund som jag cyklade förbi honom ropade jag "höjden är bra, carpe diem!!!", och så gled jag förbi och vågade inte stanna förrän jag kommit hem.

Väl hemma ville jag inte lämna min älskade cykel utomhus, tänk om den blev stulen. Därför drog jag den med in i hissen, och insåg lite för sent att cykeln inte fick helt plats...panikslagen fick jag böja till cykeln rätt rejält för att inte fastna i hissen. Den gick att rätta till hyfsat men tittar man noga kan man lista ut att min cykel varit med om en incident eller två...

Dagen därpå berättade jag på jobbet om min inköpta cykel och att jag bara vinglat iväg från försäljaren. Mina snälla kollegor samlade då ihop till en hjälm till mig, så oerhört gulligt! Den hjälmen hänger med fortfarande, liksom leendet jag alltid har när jag är ute och cyklar...

Ha en fortsatt trevlig onsdag!!!

/Ida

Att förlora sina sinnen

Jag satt och myste med min lilla i morse. Hon i mitt knä. Jag smekte hennes kind, hon smekte mitt ben. Så skönt att kunna sitta så och att känna hennes beröring. Skönt men inte självklart.

Förra veckan på teatern berättade en av tjejerna att hon ser dåligt. Vi började prata om hur det är att förlora något av sina sinnen. En av dem vänder sig till mig och säger att "Ja Ida, det är ju tex omöjligt att veta vilket du skulle föredra av att bli blind eller döv.". "Nej, svarade jag, det vet jag faktiskt. Måste jag välja så förlorar jag hellre synen. Jag vet, för jag har både sett väldigt dåligt och varit nästan utan hörsel." Man kan säga att det blev lite konstig stämning i gruppen efter mitt uttalande...

Jag tänker ju sällan på det numera, på hur dålig jag faktiskt var under en period. Kommer knappt ihåg i vilken ordning jag förlorade mina sinnen. Var ju heller aldrig utan alla på en gång, utan försvann ett kunde ett annat komma smygande tillbaka.

Det som egentligen kom först var väl problem med känseln. Jag minns att det gjorde ont när min sambo smekte mina ben. Det blev snabbt värre. Jag kunde inte ha ett vanligt täcke på mig, det gjorde alltför ont mot huden. Pappa införskaffade då ett sidenlakan, det var skönare, även om det också kändes lite ömt mot min hud. Jag tappade ju också ganska snabbt känseln från bröstet och nedåt (förutom nervsmärtorna i svanskoteområdet då), något jag idag inte kan föreställa mig hur det kändes. Att inte alls känna när läkarna stack med nålar i min kropp. Inte känna när någon smekte mitt ben...Jag kommer däremot ihåg hur viktigt det var att folk ändå tog på mig, att beröringen var så viktig fast jag inte kände den. Jag såg att jag blev berörd, visste att någon rörde min kropp. Jag såg fram emot gymnastiken som mina föräldrar och syrror gjorde med benen varje dag för att de inte skulle förlora styrka. När jag låg på sjukhuset i Karlstad fick jag ibland besök av "hand-Karin" som jag och syrran kallade henne för. Vi fnissade lite åt henne men egentligen var hon otroligt gullig och omtänksam. Det fnissiga var väl att hon på största allvar försökte skapa mysig stämning i mitt sjukhusrum genom att släcka ner och sätt på finstämd musik. Det blev ju aldrig särskilt mysig stämning men det var ändå skönt när hon oljade in och masserade mina händer, där ju det mesta av känseln fanns kvar.

Jag har ju gjort många MR som ni vet, och de flesta gånger jag har legat i tunneln har någon stått utanför och smekt mina ben, vilket har fått mig lite lugnare. Vid det senaste tillfället för en månad sedan så stod ingen utanför (även om läkaren erbjöd sig att stå där, fast jag tror inte han hade smekt mina ben:)). Det gick ganska bra ändå, tack vare stora mängder lugnande, att någon via mikrofon ofta pratade med mig och informerade hur lång tid det var kvar, samt att de fina sköterskorna rörde vid mig innan och efter jag åkte in. En uppmuntrande klapp på axeln, en smekning på kinden när jag var orolig, en fast hand att hålla i när en stor nål skulle sättas in...svensk sjukvård när den är som bäst!

Jag minns som sagt inte hur det kändes att vara utan känsel men jag minns väl hur det kändes när den kom tillbaka. Det gjorde så ont i benen när de vaknade till liv, och det var så skönt! Min läkare gladde sig när jag grimaserade åt att han stack mig med nålar, och jag var också jublande glad!

Min syn blev också dålig i ett tidigt skede. Jag började se sämre och tappade färgseendet, och till slut var det som att gå runt i en skuggvärld. Jag kommer ihåg hur jag, efter att ha varit på massage (alltså innan jag blev diagnosticerad och inlagd), fick ringa efter sambon eftersom jag såg så dåligt och var så yr så jag vågade inte gå hem. Men dit hade jag kunnat gå...snacka om snabb försämring! Synen kom och gick lite under de månader jag var som sämst, men det var aldrig någon idé att se på tv. Pappa köpte en dvd-spelare, så att jag skulle kunna fördriva tiden genom att se på film, men det gick ju inte så bra. Så då fick jag lyssna på musik i stället, eller en skiva med valljud, också den från pappa. Envist försökte jag ändå se på fotbolls-VM, men jag fick klara mig utan att se bollen eller någon spelare heller för den delen.

Sen var det hörselns tur, och jag tyckte det var fruktansvärt att inte kunna höra bra, jag kände mig så avstängd från omvärlden. Jag skickade till en mycket sadistisk öronläkare som brutalt letade efter vaxproppar men ingen hittades. Så det vara bara att hoppas på att hörseln skulle återvända, vilket den ju gjorde även om jag inte kommer ihåg när. Jag var ju aldrig helt utan syn eller hörsel, de var bara ruskigt dåliga. Ibland den ena, ibland båda. Det vara bara känseln som var konstant borta från bröstet och nedåt.

Cellgiftet kom att förstöra smaklökarna. Det gjorde mig inte så mycket, men mamma blev ju lite ledsen när hon på midsommarafton hade gjort en jordgubbstårta som jag tog en stor tugga av men sedan fräsande konstaterade att den smakade jord. Det har jag fått äta upp kan jag lova:)! Det mesta smakade konstigt, det enda som var gott under en period var sura godisar. Jag fick faktiskt öva upp smaklökarna igen. Så gärna ville jag återgå till ett enligt mig normalt liv, att jag pressade mig att börja dricka kaffe igen, och jag pinade i mig smågodisar för att jag ju tyckt om det förut (kanske inte det smartaste jag gjort i mitt liv!).

Ett sinne som aldrig försvann var lukten. Min näsa blev i stället superkänslig. Jag kunde på långt avstånd lukta mig till vilka som jobbade, vilket ibland inte var så angenämt. En manlig sköterska luktade inte sådär jättegott, och så var det en kvinnlig en som alltid tycktes släppa sig precis innan hon gick in på mitt rum. Jag tror faktiskt att jag fortfarande har en riktigt bra näsa (trots allt missbruk av nezeril) så passa er...:)

Så...jag vet faktiskt lite om hur det är att förlora sina sinnen, och jag vet hur jag rangordnar dem och uppskattar dem. Det är faktiskt inte så självklart att kunna sitta med ett litet underbart trotsmonster i knät och känna hur hennes lilla hand smeker benet. Men det är väldigt skönt.


För övrigt:

• ...var det ju extremt länge sedan jag skrev något. Hoppas ni har tålamod med mig, men jag vill inte skriva när jag inte har något att säga. Och undersökningarna på Ackis dränerade mig på kraft en stund. Men jag fixade det!
• ...vill jag, precis som alla andra gissar jag, ha värvärme nu! Sol tack!
• ...ser jag fram emot en resa till Karlstad om inte alltför länge. 
• ...har vi som sagt en liten trotsig tjej här hemma. Trots på dalmål är lite gulligare än vanligt trots:).

/Ida

Jag vill inte!

Kommer ni ihåg förra året, när jag genomled magnetröntgen, och tröstade mig med att om jag gjorde den så skulle jag slippa sen (jag gjorde även "ryggsticket", för att analysera ryggmärgsvätska)...jag minns väl hur jag låg där i det förbaskade röret och peppade mig själv med att "snart slipper du det här, inget mer, kom igen, det fixar du...". Jaha, men nu blev det ju inte så, förstås. Min neurolog ringde och pratade glatt på om den extra stora undersökningen som de vill göra i år, den kommer att ta två dagar och innefattar MR och så en annan tunnel som jag ska åka ut och in i flera gånger och långa stunder. Jag vill inte!

Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig. 

När jag skriver det här knyter sig magen och gråten stockar sig i halsen. Jag vet att jag kommer ha ångest tills det är gjort, och därefter blir det någon vecka med mardrömmar...så mycket sätts igång vid dessa undersökningar. Bara att vara på sjukhuset. Träffa sjukvårdspersonal (underbar, men de väcker minnen), andas sjukhusluft, stirra på de gula väggarna, försöka hålla ihop. Vill inte bryta ihop. Vill vara stark. Men vill inte!

Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.

Att ligga i röret ger mig sådan ångest. De 60-90 min det tar är en evighet av rädsla, ångest, tankar som mal och dessa minnen...av hur jag låg där första gången och inte visste vad det var för fel på mig. Av hur jag låg där och nästan inte var med i matchen alls. Av hur jag låg där och undersökningen visade att det inte fanns någon sjukdomsaktivitet (jippi!). Av hur jag låg där och fick svårt att andas och sköterskan var långt bort så det dröjde innan hon fick ut mig och då dessutom var sur. Och besviken, för nu hade jag ju förstört serien. Vill inte göra någon besviken. Vill vara stark, hålla ihop. Men vill inte!

Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.

Jag kommer inte att säga nej. Jag kan inte säga nej. Jag gör det för mannen som räddade mitt liv. Jag gör det för forskningen. Framför allt gör jag det för er som kan bli hjälpta av behandlingen. Jag vill att ni ska få det liv ni drömmer om, och att behandlingen ska bli mer tillgänglig. Det är vad jag får fokusera på när jag ligger där i röret. Även om jag inte vill.

Klara färdiga GÅ!

I morse tittade jag ut genom fönstret och konstaterade bistert att den snö som påannonserats faktiskt kommit. Jag tog mig ändå en promenad, jag gick sakta slalom mellan snöspåren och höll trots försiktigheten på att ramla. Ni som känner mig vet att jag hatar halkan! Den är en av mina värsta fiender, och när jag säger att jag borde gå i "halkterapi" så menar jag faktiskt lite allvar med det. För min rädsla härrör från tiden när jag började återhämta mig efter transplantationen och skulle lära mig att gå igen. Rädslan när jag på darrande ben skulle försöka förflytta mig ens en meter var stor vill jag lova!

I början var det t.o.m läskigt att sitta utan stöd. Korts stunder fick jag även stå upp, fastspänd i en ställning. Så att kroppen skulle få räta ut sig och musklerna stramas lite antar jag. Det var härligt att stå där, att se rummet och besökarna från ett annat perspektiv. Och så började mina förväntansfulla, peppade sjukgymnaster att jobba med mig. Sakta sakta skulle jag lära mig gå igen, även om jag inte tror att de i sin vildaste fantasi kunde tro att jag skulle bli nästan helt återställd!

Jag minns så väl dagen jag tog mina första steg på rummet! Wow, trots att jag nog mest hasade fram, med stöd givetvis, så kom jag ju faktiskt framåt. Och som vi tränade! Jag fick träna med rollator, och jag gick sakta, sakta framåt med mina ben som var stela som pinnar! Jag gick på adrenalin och ilska, över att jag blivit lämnad, och jag tränade så hårt jag bara kunde. På riktigt grät jag när det var helg och sjukgymnasten inte fanns på plats...och det var inte bara för att han var så snygg:)! Jag gick med rollator, utan rollator i barren, med kryckor och så småningom utan kryckor. Jag gick i trappa och tappade mina för stora landstingsbrallor. Jag övade på att böja knäna och tappade mina brallor och jag gick en bana på tid och tappade mina brallor (tror att jag skrivit om detta förut men ni får stå ut:)).

En dag. Inte vilken dag som helst utan på dagen två månader efter transplantationen, gick jag ute i gräset med kryckor. Lycka! Pojkvännen, eller före detta som han var då, kom och hälsade på, och jag skulle visa hur duktig jag blivit på att gå. Jag gick mellan honom och min snygga sjukgymnast. Solen sken och de där två gick och pratade med varandra medan jag kämpade på. Rätt som det var stöp jag rätt ner i backen, vet inte om det var jag eller sjukgymnasten som tyckte att det var mest pinsamt, för han skulle nog ha hållit i mig litegrann...efter den dagen späddes i alla fall min rädsla för att ramla på, och jag fick jobba allt hårdare för att bli en gångare.

Jag skickades på "träningsläger" på fantastiska Frykcenter. Där träffade jag en klok läkare som sade att jag ju måste ta tag i den själsliga biten också om jag ville ta mig tillbaka till livet och våga leva fullt ut! Bearbetade jag mitt förlorade år skulle hjärnan lämna mer plats för mer triviala saker som träning sade hon, denna kloka kvinna! Sagt och gjort, och hon hade ju så rätt. Jag grät och sörjde och blev bättre på att gå. Det låter enkelt och det var det såklart inte, men jag fortsatte ju att träna och träna och till slut orkade jag ta allt längre promenader.

Jag älskar att promenera, det har jag alltid gjort! Så oftast njuter jag av att vara ute och gå. Det går inte så fort, men jag går väl inte så himla mycket långsammare än andra, och jag orkar gå långt. Men när vintern och halkan slår till, då knyter sig mina muskler och jag blir återigen den robot jag var i början, där på sjukhuset. Varje steg jag tar är jag livrädd att ramla. Förbaskade halka! Så, är det någon som känner någon halkterapeut?


För övrigt:

• ...tycker jag verkligen om mitt jobb! Så kul med dessa tonåringar, sköna varelser!
• ...ser jag fram emot en hel del stunder med familj och släkt som kommer framöver!
• ...är semestern räddad även i år (ja, vi tar oss ju inte så långt direkt men ändå) för både jag och maken fick tillbaka på skatten. 

Ida

Mens, mens , mens

Vilket tjat det har varit om mens ett tag! Det ska mensas hit och mensas dit, och det är folk som skriver om att det är skämmigt medan andra skriver om att det ju är det naturligaste i världen. Eftersom ju jag har en sån välkänd blogg med så många följare (1 stycken:)) så vill ju inte jag vara sämre, så ok, nu ska vi prata mens!

Fast jag vet inte om jag har så mycket att säga om det...naturligt ja, lite skämmigt...ja, fast jag inte är direkt pryd! Jag hade en pojkvän en gång som vägrade köpa bindor åt mig för att det var så fruktansvärt pinsamt. Då har man problem kan jag tycka. Annars kanske det inte behöver vara ett återkommande samtalsämne runt fikabordet, eller?

Jag minns i skolan, jag kanske gick i 3:an eller så. Fröken pratade om mens och så sade hon att det var bra om man kunde prata med sin mamma om det innan man fick sin första mens. Och kunde man inte prata om det med mamma kunde man ju prata med en storasyster om man hade det (männen och pojkarna lämnades utanför), för att få höra vad de hade att säga kring ämnet. Sagt och gjort. Morsan vågade jag ju inte fråga, men jag tog mod till mig och gick in till en av storasyrrorna och frågade hur det var att ha mens. Hon vrålade till och kastade en väckarklocka mot mig...jag tolkade det som att hon inte ville delge mig sina erfarenheter:)!

Mest har ju de där dagarna i månaden gått ut på att dölja att man har just de dagarna i månaden. Efter att jag varit sjuk, och då var utan mens i kanske 1 ½ år och det kom igång igen, så började jag dock älska min mens. Jag pratade gärna om det (kanske inte till främlingar på stan, lite vett har även jag:)), och jag lade bindor i ytterfacket på min ryggsäck och brydde mig inte alls om någon skulle se dom. Då skulle de ju bara förstå att jag har mens. Det låter ju lite sjukt nu när jag läser det...:).

I den här perioden av livet har jag fått en hatkärlek till mensen. Den är förbaskat dryg och jobbig, men samtidigt är jag ju glad varje månad den ändå kommer. Puh, jag klarade en månad till, klimakteriet har ännu inte helt satt klorna i mig!

Det är ändå lite lustigt att ämnet är så tabu. Inte ens vi kvinnor pratar ju direkt om det med varandra. Däremot pratas det ju gärna förlossningar så det står härliga till, lika naturligt det...och då beskrivs det ingående om hur folk spricker, bajsar på sig, och det blir lätt en tävling om vem som hade det längsta öppningsskedet eller vem som använde minst smärtstillande och vem som skrek minst! Hur vi håller på...själv är jag ju ingen "riktig kvinna" eftersom mina barn förslösts med kejsarsnitt. Jag fick i och för sig gå igenom hela öppningsskedet med min stora men för en del räknas inte det riktigt, för jag behövde ju inte genomlida den sista fasen (jag hade gjort allt för att få just genomlida den sista fasen!). Men hörrni tjejer, vi kanske ska börja tävla i mens också! Vem blöder längst? Vem har mest smärtor? Ojoj, nu flippar jag ur, det märks att det är fredag...:)

Detta måste ju vara mitt sämsta inlägg någonsin, men jag skyller på att hjärnan inte är helt med, det är den tiden i månaden!

Mensa lugnt!


För övrigt:

• ...är det fredag och sol och vi ska för ovanlighetens skull äta tacos ikväll...
• ...har jag börjar fundera på sommaren och semester. Lite Stockholm kanske och så Värmland förstås. Och i år måste vi till Furuvik!

/Ida

Var tog tiden vägen?

Jag satt och såg på TV en hel del under skid-VM och i studion satt ofta Jacob Hård. Skön snubbe, men när blev han så gammal? Jag var tvungen att googla karln och oj, han har visst blivit 60 år! Men hur gick det till? Det var väl inte länge sedan han var ung...hm, några år sedan jo...jag har bara inte hunnit med, precis som jag inte hänger med när det gäller mig själv...var tog tiden vägen?

För någon vecka sedan satt jag på jobbet och berättade för mina arbetskamrater (och chefen var med, varför drog jag historien då:)?) om hur jag tog död på passionen när jag och min allra första riktiga pojkvän lånat en lägenhet på en av våra första dater ,och jag, efter en stunds oskyldigt pussande sade att "nu tycker jag det är dags att diskutera det här med preventivmedel." Något år senare tog jag studenten. Jag minns ju så tydligt än idag hur min fina (mycket korta) vita klänning sprack när jag hoppade ner från flaket vi åkt hem på. Och hur jag på kvällen bröt ihop och undrade vart livet skulle ta vägen (medan min pojkvän roade sig med mina syrror på krogen:)). Jag var både förväntansfull och orolig för att ge mig ut i världen (ja, nu tog ju jag mig inte så långt). Oceaner av tid har förflutit sedan dess, men ändå...var tog tiden vägen?

Livet lekte. Idag minns jag med glädje min tid som student i Uppsala och Östersund. Alla roliga ämnen, festerna, nationerna, killarna...killen, som jag fått kontakt med via en kontaktannons (varför man nu sätter in en annons som 21-åring?), och som jag i ett lååångt telefonsamtal på något vis försökte imponera på genom att säga att jag hoppade backhoppning. Tentorna, och ångesten de förde med sig, charmen med att bo i korridor, och så längtan bort som resulterade i en flytt till Östersund (då jag flyttade ifrån killen som trodde jag var en kvinnlig Janne Boklöv:)). Och då jag via studentspex fick reda på att jag älskade att stå på scen. Jag fick mitt hjärta krossat. Och lilla mormor dog. Jag tog min examen i Östersund, och blev återigen lite nervös och undrade vart jag nu skulle ta vägen. Oceaner av tid har förflutit sedan dess, men ändå...var tog tiden vägen?

Sedan började arbetslivet och livet i Värmland. Jag fick den hårda vägen lära mig hur det kan vara att arbeta på socialtjänsten. Och jag jobbade, och jobbade, och lärde mig massor, och däremellan var det spex och vänner och samboskap, och så var det spex, vänner och nya samboförhållanden, och så spex, vänner och...ja, ni förstår va? Den enorma kärleken damp ner, och kort efter det blev jag sjuk. Och då blev det sjukhus och jag fick kämpa för mitt liv, och jag stannade upp för första gången i mitt liv, och tänkte på hur mitt liv sett ut och hur jag ville att det skulle fortsätta...jag kan ju så väl minnas dofterna, rädslorna, sorgen från den tiden. Korta stunder känns det som om det var igår men oftast upplever jag att oceaner av tid har förflutit sedan dess. Jag har hunnit med massor. Men ändå...var tog tiden vägen?

Kampen tillbaka till livet. En ny kärlek, flytt, nytt jobb och så kom Tilda. Första gången jag fick uppleva moderskärleken, då allt annat försvann och tiden började mätas genom henne...hennes första steg, hennes första födelsedag...och när hon var fyra kom lilla Stina. Alla underbara stunder med barnen, och så Robert, giftermål, några flyttar, byte av jobb...så otroligt mycket som har hänt på inte så lång tid. Fast minnen vävs ihop, jag är inte alltid säker på vilket av barnen som gjorde vad, eller vilket år vi gjorde den där utflykten. Vardagarna går i varandra, helgerna svischar förbi...var tar tiden vägen?

Tänk vad som kan sättas igång bara av att se Jacob Hård på TV! Livet fick passera revy för en stund, komprimeras till några rader. 42 år av liv blev sammanfattat till ett kort inlägg i min blogg (fast jag skrev ju inget om barndomen förstås). Ta vara på dagen! Stanna upp ibland, njut av tiden och av varandra (halleluja:)). Inse att de flesta av oss får oceaner av tid att spendera på jorden, men den tiden går fort, så fort att vi ständigt frågar oss var tiden tog vägen...


För övrigt:

• ...är nästan all snö borta, vilket jag, med min halkskräck, är mycket glad över.
• ...tycker jag det är festligt att min lilla pratar mer och mer dalmål.
• ...borde jag läsa manus i just detta nu, i stället för att skriva här...

/Ida

Glädjen med ett jobb

Jag gillar att jobba. Det är inte det viktigaste i livet (jag är ju inte moderat:)) men för mig är det meningsfullt och viktigt att jag har ett arbete att gå till, och jag går oftast till jobbet just glad. Jag har saknat mitt arbete en del nu när jag har varit hemma en hel vecka. För att inte tala om hur mycket jag saknade jobbet, och framför allt arbetskamraterna, när jag låg på sjukhus. Å vad jag längtade efter fikat halv tio, fredagsmyset, teamdiskussionerna...det var nästan (jag upprepar, nästan) så att jag längtade efter att få sätta tänderna i en svår utredning.

Jag har även trivts på de arbetsplatser jag har jobbat, förutom på Gotland, där det rådde Norén-ångest som hette duga! När jag klev in på jobbet första dagen, möttes jag av några kvinnor vars huvuden knappt syntes bakom högen med ärenden de hade liggandes på skrivborden. En av dem började gråta när hon såg mig, hon tänkte något i stil med att "nu kommer hon, frälsaren, som ska rädda mig från mina synder" (dvs högen på skrivbordet hon inte hann med). Jag blev inte långlivad på det jobbet. Men förutom nyss nämnda arbete, har jag trivts där jag har varit, även om det ibland varit alldeles för tufft, tjafsigt, stressigt. Jag har också alltid haft trevliga arbetskamrater, det krävs ganska mycket för att jag inte ska smälta in och bli en i gänget.

Det viktigaste i den här kråksången är att jag alltid haft ett arbete att gå till, något som inte är självklart i dagens samhälle. När jag var liten var det ovanligt, som jag minns det, att föräldrarna inte jobbade (fast jag växte ju upp i kvarter där det endast bodde medel- och överklass, där väl vi var de "fattigaste" i gänget). Min mamma var dock hemma med oss, tills min yngsta syster började skolan. Vi hade en hel del dagbarn drällandes hos oss, men jag tror inte att det genererade någon större inkomst. En dag berättade mamma  stolt att hon hade fått jobb, och vi firade med rostbiff och potatissallad.

I min bekantskapskrets har vi varit förskonade från arbetslösheten (nu är ju de flesta jag känner socionomer och vi tycks alltid behövas). Men så träffade jag Robert och fick på nära håll se vad arbetslösheten kan göra med en människa. Det ständiga letandet efter jobb, kraven från samhället, arbetsförmedlaren, frun, att söka jobb efter jobb. Lyckan över att få ett jobb, fast att det är över sommaren och vi inte kommer kunna ha någon ledighet tillsammans den sommaren heller...känslan av att inte bidra, ledsenheten över att inte få vara del i den där gemenskapen som jobb ger. Och så de härliga åtgärderna i form av coacher och "söka jobb kurs" där de mest verkar ha suttit och gjort övningar i stil med "vi är alla i en båt som sjunker. Vad händer? Vem tar kommandot? Vem utför och vem ser på?", för att de ska lära känna sig själva eller för att kursledarna efter tusentals grupper inte kan komma på något vettigare för deltagarna att syssla med?

Jag har också varit arbetslös. I 6 veckor, eller var det 8, när jag kom tillbaka för tidigt från en misslyckad au-pairresa. Jag läste på hur man skulle göra för att klara sig igenom de tomma dagarna. Det viktigaste var att hitta något meningsfullt att göra, åtminstone en sak om dagen. Så jag bakade. Eller tog en promenad. Eller läste. Och det var nog ganska skönt...Även jag hamnade såklart på "söka jobb kurs", i Gottsunda. Det var...trevligt. De lärde mig att göra ett cv som såg ut som alla andras (det gällde att följa mallen!), och att ringa mycket stela telefonsamtal. Man fick sitta med en riktig telefonlur (ja, lur:)) och låtsas ringa. Jag ville säga något i stil med "hej, mitt namn är Ida Berner. Jag är väldigt intresserad av att arbeta med...", men det fick jag inte. Jag skulle prompt börja med "hej, mitt namn är Ida Berner, och jag har gått samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet". De lät mig öva tills jag till slut fogade mig och sade som de ville. När någon på kursen fick jobb, vilket faktiskt hände ganska ofta, bjöds det på tårta. Och det var väl kanske det bästa inslaget med den kursen. Efter 6-8 veckor fixade pappa en praktikplats på sitt jobb, och så var det slut på den farsen.

Nu har min man fått ett jobb. Han har ju tidigare haft arbete till och från, mest hela somrarna och så några veckor här och där. Men nu har han fått ett jobb som kan vara. Hoppas vi. Vågar vi nästan tro (det har varit en del nitlotter på vägen). Och jag kan redan se mer glädje i hans blick. Han ska också få bidra, känna sig behövd, få semester. Slippa tvingas vara med i meningslösa åtgärder, slippa vara en siffra i statistiken. Det ska firas, kanske blir det rostbiff och potatissallad (finns det vegetarisk rostbiff tro?). Och på måndag är det jag som går till jobbet igen!


För övrigt:

• ...är det underbart soligt ute!
• ...ska vi snart till Falun och avnjuta en fantastisk "dubbelsemla" från Focus.
• ...börjar mellon ikväll. Pinsamt nog ser jag faktiskt lite fram emot det!