En skokartong full av liv (och ljud)

För någon vecka sedan var jag ute i ett klassrum fullt av elever. Medan vi väntade på att alla skulle komma så började en kille spela på pianot som fanns där. Några dagar senare spelade han även på skolavslutningen, så vackert och med känsla. Jag älskar verkligen pianospel! Och det som hände vid båda de här tillfällena var att jag omedelbart slungades många år bakåt i tiden, och en massa bilder från barndomen fullkomligt vällde fram.

I minnet hamnade jag på Morkullvägen i Sunnersta (Uppsala för er som ej vet), i vår fula villa som såg ut som en skokartong, den fulaste villan i kvarteret. Men också den villa som nog var mest full av ungar, liv, stoj, stök och skratt. Och pianospel.

Alla mina syrror spelade piano. Jag valde i stället tvärflöjt, och har aldrig blivit något vidare på piano, vilket jag tror beror på mina korta fingrar:). Hur som helst spelades det väldigt ofta på pianot i källaren och på flygeln i vardagsrummet uppe, gärna samtidigt. På dagen var det aldrig tyst hemma hos oss. Det kanske inte blir det när man är fem barn, som dessutom drar med sig kompisar hem, och så mammas dagbarn på det. I köket var mammas radio alltid på, hon lyssnade på p1. I vardagsrummet låg ofta pappa och vilade örat och lyssnade på p2 (och då fick ingen spela på flygeln). Hade vi otur var det "Klingan" han lyssnade på, med för oss obegriplig musik. På väggen i matrummet satt buren med våra undulater och de kvittrade hela dagarna. Och i våra rum skvalade radio, och så prat och skratt ovanpå det. Kanske inte så konstigt att jag även idag älskar att vara omgiven av ljud. Jag tycker om när jag hör grannarna gå ovanför eller när jag hör en radio skvala några hus bort. Och jag trivs när barnen låter mycket, när det är mycket liv och rörelse. När det kommer fler barn och hälsar på.

En typisk dag i skokartongen så satt Karin och spelade piano redan på morgonen. Sedan sprang hon iväg till bussen för att åka till skolan, missade bussen, och spelade då en stund till. Efter skolan satt Eva eller Ann och klinkade, och några år senare även Sofi. Lillsyrran hade ju oboe som sitt instrument men tog även privata lektioner av Ann, och Eva konstaterade surt att Sofi hade så lätt för sig. Själv var jag livrädd att Sofi skulle börja spela på min tvärflöjt också för då skulle hon säkert snabbt bli bättre än vad jag var. Jag tror t.o.m att jag gömde den vid något tillfälle för att vara på den säkra sidan. Vissa dagar nådde ljudnivån nya höjder. Det var när Anns kompis var på besök och sjöng till hennes pianospel. Hon sjöng högt men kanske hellre än bra...

Jag minns när syrrorna spelade fyrhändigt, och jag kommer ihåg pianospel vid jul och andra högtider. När pappa fyllde 50 tvingades lillsyrran sitta och spela en marsch för gästerna, vilket nog imponerade mer än sången vi framförde vid middagen, då fyra av fem bara tokgarvade:).

Ibland låg jag i soffan och bara njöt av deras spel. Jag brukade få Sofi att spela något riktigt smörigt och så satt jag där och drömde efter den stora kärleken eller nåt...

Tyvärr är det dåligt med pianospel hemma hos oss, där jag bor nu, det gröna huset i Säter. Jag har dock börjat lyssna på, och njuta av, klassisk musik på äldre dagar, och jag föredrar när styckena innehåller mycket piano. Till köket har jag införskaffat en liten radio där jag ibland lyckas "ratta in" p1. Det känns lite som hemma, som i barndomshemmet...

Annars får jag passa på att njuta när en elev bjuder på lite pianospel en vanlig skoldag, eller när hen spelar så ögonen tåras på skolavslutningen. Njuta, och minnas de härliga åren i skokartongen, den fulaste villan i kvarteret där det aldrig var tyst på dagarna.


För övrigt:

• ...har jag snart 7 veckors ledighet!!!
• ...håller jag för 100:e gången på och bryter mitt nezerilmissbruk. Jag har i skrivande stund gått från den blå flaskan till den rosa (steg 1 avklarat).
• ...önskar jag er alla en Glad Midsommar!

/Ida

Det första tecknet?

Jag träffade mitt livs första stora kärlek när jag var med syrran på KTH i Stockholm. Han var kompis med hennes kille och jag föll pladask för hans charmiga barnslighet (han sa själv att han ville bli "barnslighetsminister"), hans komplimanger och hans världsvana (han var några år äldre till mina föräldrars förtret). Samma kväll som vi träffades följdes vi alla åt till en annan kille i gänget och jag fick spendera natten bredvid honom. Det pirrade och det var mysigt, och vi låg där och tittade på varandra, fnissade blygt och gosade...mer än så var det inte eftersom jag var oerhört präktig och inte kunde tänka mig att ligga första natten:). Hur som helst var allt mysigt förutom en sak; jag kunde inte kissa. Jag kände mig kissnödig och gjorde många försök, både då på natten och på morgonen men det kom inte en enda droppe. Jag försökte åter på tåget tillbaka till Uppsala, men utan resultat. Inte förrän jag kom hem och satt på den välbekanta toan kunde jag till slut kissa. Jag vet inte. Kanske var jag för nervös för att kissa. Eller så var det det första tecknet på den MS som skulle bryta ut många år senare.

Jag minns en period i Östersund då jag hade stora problem med ögonen. Ett tag hängde ett ögonlock, därefter blev det inflammationer som kom och gick. Jag såg inte klok ut, men kämpade på med diverse krämer och salvor. Det gick över till slut och jag tänkte inte mer på det. Men i efterhand har jag funderat på om det var det första tecknet på den MS som skulle bryta ut många år senare.

Sommaren 2003 var en fantastisk sommar, och nykär som jag var spenderade jag all min tid med killen jag var tillsammans med, mest i hans hus i Värmland. En eftermiddag låg jag och gungade hängmatta i godan ro när den plötsligt gav vika. Jag skrek till honom på hjälp, och jag var svår att trösta. Visst gjorde det lite ont, men mest grät jag för att det kändes orovarslande. Jag kunde ju köpa att hängmattan gett vika för min kroppstyngd (inte så konstigt liksom:)!) men på något sätt fick jag för mig att det var ett tecken, ett dåligt tecken på att något skulle hända...ibland hatar jag att ha rätt!

När hösten kom så flyttade vi till ny lägenhet i Karlstad. Jag började sova dåligt, jag vaknade ofta av att höger arm eller höger ben var helt "borta" och jag fick massera för att få känseln tillbaka. Jag var lite smått orolig men tänkte att det kanske var för att vi sov så tätt och det var så trångt i sängen...i efterhand förstår jag att det var ett av de första tecknen på den MS som snart skulle bryta ut. 

På kvällarna satt vi tätt omslingrade i soffan, men jag ryckte ofta till när han rörde vid mina ben. Det gjorde ont i huden när han ens nuddade dem, särskilt det högra. Jag kunde även ha svårt att ställa mig upp, jag ramlade ofta tillbaka i soffan och fick ta sats på nytt. Också det var såklart tecken på den MS som objuden skulle göra en stormande entré några veckor senare. När allt plötsligt slutade fungera, när livet förändrades, när tecknen blev för många...

Förbaskade sjukdom! 


För övrigt:

• ...har jag äntligen varit och besökt Johanna i Karlstad (passade även på att hälsa på hos syrran), och så passade jag på att ta värsta omvägen hem:).
• ...har vi blivit med hund! I början av juli kommer hon hem, vi längtar mycket!!!
• ...kan jag rekommendera Morgan Allings biografi. Mycket bra beskrivning av en extremt tuff uppväxt där samhället svek gång på gång. 

/Ida

Frihet är att vingla fram på en cykel

Det var svårt att lära sig gå igen efter förlamning och månader på sjukhus. Jag visste inte om jag skulle kunna cykla igen, jag med min dåliga balans. I något år lät jag det vara, koncentrerade mig på gången i stället. Men längtan efter att få cykla igen fanns där, och med exets stöd bestämde jag mig för att pröva. Vi lånade en cykel av hans mamma när vi var där på besök, och han var beredd att springa bakom och hålla i pakethållaren. Döm om min förvåning när jag, efter en del om och men, kom upp på cykeln och vågade trampa till...det gick ju faktiskt ganska bra! Jag cyklade varv efter varv runt deras lilla kvarter med ett stort leende på läpparna, vilken frihet!

Jag skaffade ingen cykel då, och cyklade nog inget mer förrän något år senare då jag bodde i Falun och fick för mig att jag skulle köpa en cykel för skatteåterbäringen. Sagt och gjort. Jag gick till cykelaffären mitt i centrala Falun. Jag sade inget till säljaren om att jag var "nybörjare" på cykel, och blev därför lite nervös när han efter betalningen bad mig cykla en bit utanför affären (jag upprepar, mitt i centrala Falun), så att han kunde se om han behövde justera höjden på sadeln. Skakig satte jag mig på cykeln och jag vinglade långsamt iväg. Jag gjorde en extremt dålig vändning, och såg hans nervösa och förvånade min när jag cyklade tillbaka. Jag insåg då att jag inte hade någon lust att stanna och förklara varför jag var så vinglig. Dessutom ville jag inte stanna nu när jag fått upp farten. Så jag tog lite extra fart och i samma stund som jag cyklade förbi honom ropade jag "höjden är bra, carpe diem!!!", och så gled jag förbi och vågade inte stanna förrän jag kommit hem.

Väl hemma ville jag inte lämna min älskade cykel utomhus, tänk om den blev stulen. Därför drog jag den med in i hissen, och insåg lite för sent att cykeln inte fick helt plats...panikslagen fick jag böja till cykeln rätt rejält för att inte fastna i hissen. Den gick att rätta till hyfsat men tittar man noga kan man lista ut att min cykel varit med om en incident eller två...

Dagen därpå berättade jag på jobbet om min inköpta cykel och att jag bara vinglat iväg från försäljaren. Mina snälla kollegor samlade då ihop till en hjälm till mig, så oerhört gulligt! Den hjälmen hänger med fortfarande, liksom leendet jag alltid har när jag är ute och cyklar...

Ha en fortsatt trevlig onsdag!!!

/Ida

Att förlora sina sinnen

Jag satt och myste med min lilla i morse. Hon i mitt knä. Jag smekte hennes kind, hon smekte mitt ben. Så skönt att kunna sitta så och att känna hennes beröring. Skönt men inte självklart.

Förra veckan på teatern berättade en av tjejerna att hon ser dåligt. Vi började prata om hur det är att förlora något av sina sinnen. En av dem vänder sig till mig och säger att "Ja Ida, det är ju tex omöjligt att veta vilket du skulle föredra av att bli blind eller döv.". "Nej, svarade jag, det vet jag faktiskt. Måste jag välja så förlorar jag hellre synen. Jag vet, för jag har både sett väldigt dåligt och varit nästan utan hörsel." Man kan säga att det blev lite konstig stämning i gruppen efter mitt uttalande...

Jag tänker ju sällan på det numera, på hur dålig jag faktiskt var under en period. Kommer knappt ihåg i vilken ordning jag förlorade mina sinnen. Var ju heller aldrig utan alla på en gång, utan försvann ett kunde ett annat komma smygande tillbaka.

Det som egentligen kom först var väl problem med känseln. Jag minns att det gjorde ont när min sambo smekte mina ben. Det blev snabbt värre. Jag kunde inte ha ett vanligt täcke på mig, det gjorde alltför ont mot huden. Pappa införskaffade då ett sidenlakan, det var skönare, även om det också kändes lite ömt mot min hud. Jag tappade ju också ganska snabbt känseln från bröstet och nedåt (förutom nervsmärtorna i svanskoteområdet då), något jag idag inte kan föreställa mig hur det kändes. Att inte alls känna när läkarna stack med nålar i min kropp. Inte känna när någon smekte mitt ben...Jag kommer däremot ihåg hur viktigt det var att folk ändå tog på mig, att beröringen var så viktig fast jag inte kände den. Jag såg att jag blev berörd, visste att någon rörde min kropp. Jag såg fram emot gymnastiken som mina föräldrar och syrror gjorde med benen varje dag för att de inte skulle förlora styrka. När jag låg på sjukhuset i Karlstad fick jag ibland besök av "hand-Karin" som jag och syrran kallade henne för. Vi fnissade lite åt henne men egentligen var hon otroligt gullig och omtänksam. Det fnissiga var väl att hon på största allvar försökte skapa mysig stämning i mitt sjukhusrum genom att släcka ner och sätt på finstämd musik. Det blev ju aldrig särskilt mysig stämning men det var ändå skönt när hon oljade in och masserade mina händer, där ju det mesta av känseln fanns kvar.

Jag har ju gjort många MR som ni vet, och de flesta gånger jag har legat i tunneln har någon stått utanför och smekt mina ben, vilket har fått mig lite lugnare. Vid det senaste tillfället för en månad sedan så stod ingen utanför (även om läkaren erbjöd sig att stå där, fast jag tror inte han hade smekt mina ben:)). Det gick ganska bra ändå, tack vare stora mängder lugnande, att någon via mikrofon ofta pratade med mig och informerade hur lång tid det var kvar, samt att de fina sköterskorna rörde vid mig innan och efter jag åkte in. En uppmuntrande klapp på axeln, en smekning på kinden när jag var orolig, en fast hand att hålla i när en stor nål skulle sättas in...svensk sjukvård när den är som bäst!

Jag minns som sagt inte hur det kändes att vara utan känsel men jag minns väl hur det kändes när den kom tillbaka. Det gjorde så ont i benen när de vaknade till liv, och det var så skönt! Min läkare gladde sig när jag grimaserade åt att han stack mig med nålar, och jag var också jublande glad!

Min syn blev också dålig i ett tidigt skede. Jag började se sämre och tappade färgseendet, och till slut var det som att gå runt i en skuggvärld. Jag kommer ihåg hur jag, efter att ha varit på massage (alltså innan jag blev diagnosticerad och inlagd), fick ringa efter sambon eftersom jag såg så dåligt och var så yr så jag vågade inte gå hem. Men dit hade jag kunnat gå...snacka om snabb försämring! Synen kom och gick lite under de månader jag var som sämst, men det var aldrig någon idé att se på tv. Pappa köpte en dvd-spelare, så att jag skulle kunna fördriva tiden genom att se på film, men det gick ju inte så bra. Så då fick jag lyssna på musik i stället, eller en skiva med valljud, också den från pappa. Envist försökte jag ändå se på fotbolls-VM, men jag fick klara mig utan att se bollen eller någon spelare heller för den delen.

Sen var det hörselns tur, och jag tyckte det var fruktansvärt att inte kunna höra bra, jag kände mig så avstängd från omvärlden. Jag skickade till en mycket sadistisk öronläkare som brutalt letade efter vaxproppar men ingen hittades. Så det vara bara att hoppas på att hörseln skulle återvända, vilket den ju gjorde även om jag inte kommer ihåg när. Jag var ju aldrig helt utan syn eller hörsel, de var bara ruskigt dåliga. Ibland den ena, ibland båda. Det vara bara känseln som var konstant borta från bröstet och nedåt.

Cellgiftet kom att förstöra smaklökarna. Det gjorde mig inte så mycket, men mamma blev ju lite ledsen när hon på midsommarafton hade gjort en jordgubbstårta som jag tog en stor tugga av men sedan fräsande konstaterade att den smakade jord. Det har jag fått äta upp kan jag lova:)! Det mesta smakade konstigt, det enda som var gott under en period var sura godisar. Jag fick faktiskt öva upp smaklökarna igen. Så gärna ville jag återgå till ett enligt mig normalt liv, att jag pressade mig att börja dricka kaffe igen, och jag pinade i mig smågodisar för att jag ju tyckt om det förut (kanske inte det smartaste jag gjort i mitt liv!).

Ett sinne som aldrig försvann var lukten. Min näsa blev i stället superkänslig. Jag kunde på långt avstånd lukta mig till vilka som jobbade, vilket ibland inte var så angenämt. En manlig sköterska luktade inte sådär jättegott, och så var det en kvinnlig en som alltid tycktes släppa sig precis innan hon gick in på mitt rum. Jag tror faktiskt att jag fortfarande har en riktigt bra näsa (trots allt missbruk av nezeril) så passa er...:)

Så...jag vet faktiskt lite om hur det är att förlora sina sinnen, och jag vet hur jag rangordnar dem och uppskattar dem. Det är faktiskt inte så självklart att kunna sitta med ett litet underbart trotsmonster i knät och känna hur hennes lilla hand smeker benet. Men det är väldigt skönt.


För övrigt:

• ...var det ju extremt länge sedan jag skrev något. Hoppas ni har tålamod med mig, men jag vill inte skriva när jag inte har något att säga. Och undersökningarna på Ackis dränerade mig på kraft en stund. Men jag fixade det!
• ...vill jag, precis som alla andra gissar jag, ha värvärme nu! Sol tack!
• ...ser jag fram emot en resa till Karlstad om inte alltför länge. 
• ...har vi som sagt en liten trotsig tjej här hemma. Trots på dalmål är lite gulligare än vanligt trots:).

/Ida

Jag vill inte!

Kommer ni ihåg förra året, när jag genomled magnetröntgen, och tröstade mig med att om jag gjorde den så skulle jag slippa sen (jag gjorde även "ryggsticket", för att analysera ryggmärgsvätska)...jag minns väl hur jag låg där i det förbaskade röret och peppade mig själv med att "snart slipper du det här, inget mer, kom igen, det fixar du...". Jaha, men nu blev det ju inte så, förstås. Min neurolog ringde och pratade glatt på om den extra stora undersökningen som de vill göra i år, den kommer att ta två dagar och innefattar MR och så en annan tunnel som jag ska åka ut och in i flera gånger och långa stunder. Jag vill inte!

Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig. 

När jag skriver det här knyter sig magen och gråten stockar sig i halsen. Jag vet att jag kommer ha ångest tills det är gjort, och därefter blir det någon vecka med mardrömmar...så mycket sätts igång vid dessa undersökningar. Bara att vara på sjukhuset. Träffa sjukvårdspersonal (underbar, men de väcker minnen), andas sjukhusluft, stirra på de gula väggarna, försöka hålla ihop. Vill inte bryta ihop. Vill vara stark. Men vill inte!

Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.

Att ligga i röret ger mig sådan ångest. De 60-90 min det tar är en evighet av rädsla, ångest, tankar som mal och dessa minnen...av hur jag låg där första gången och inte visste vad det var för fel på mig. Av hur jag låg där och nästan inte var med i matchen alls. Av hur jag låg där och undersökningen visade att det inte fanns någon sjukdomsaktivitet (jippi!). Av hur jag låg där och fick svårt att andas och sköterskan var långt bort så det dröjde innan hon fick ut mig och då dessutom var sur. Och besviken, för nu hade jag ju förstört serien. Vill inte göra någon besviken. Vill vara stark, hålla ihop. Men vill inte!

Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.

Jag kommer inte att säga nej. Jag kan inte säga nej. Jag gör det för mannen som räddade mitt liv. Jag gör det för forskningen. Framför allt gör jag det för er som kan bli hjälpta av behandlingen. Jag vill att ni ska få det liv ni drömmer om, och att behandlingen ska bli mer tillgänglig. Det är vad jag får fokusera på när jag ligger där i röret. Även om jag inte vill.

Klara färdiga GÅ!

I morse tittade jag ut genom fönstret och konstaterade bistert att den snö som påannonserats faktiskt kommit. Jag tog mig ändå en promenad, jag gick sakta slalom mellan snöspåren och höll trots försiktigheten på att ramla. Ni som känner mig vet att jag hatar halkan! Den är en av mina värsta fiender, och när jag säger att jag borde gå i "halkterapi" så menar jag faktiskt lite allvar med det. För min rädsla härrör från tiden när jag började återhämta mig efter transplantationen och skulle lära mig att gå igen. Rädslan när jag på darrande ben skulle försöka förflytta mig ens en meter var stor vill jag lova!

I början var det t.o.m läskigt att sitta utan stöd. Korts stunder fick jag även stå upp, fastspänd i en ställning. Så att kroppen skulle få räta ut sig och musklerna stramas lite antar jag. Det var härligt att stå där, att se rummet och besökarna från ett annat perspektiv. Och så började mina förväntansfulla, peppade sjukgymnaster att jobba med mig. Sakta sakta skulle jag lära mig gå igen, även om jag inte tror att de i sin vildaste fantasi kunde tro att jag skulle bli nästan helt återställd!

Jag minns så väl dagen jag tog mina första steg på rummet! Wow, trots att jag nog mest hasade fram, med stöd givetvis, så kom jag ju faktiskt framåt. Och som vi tränade! Jag fick träna med rollator, och jag gick sakta, sakta framåt med mina ben som var stela som pinnar! Jag gick på adrenalin och ilska, över att jag blivit lämnad, och jag tränade så hårt jag bara kunde. På riktigt grät jag när det var helg och sjukgymnasten inte fanns på plats...och det var inte bara för att han var så snygg:)! Jag gick med rollator, utan rollator i barren, med kryckor och så småningom utan kryckor. Jag gick i trappa och tappade mina för stora landstingsbrallor. Jag övade på att böja knäna och tappade mina brallor och jag gick en bana på tid och tappade mina brallor (tror att jag skrivit om detta förut men ni får stå ut:)).

En dag. Inte vilken dag som helst utan på dagen två månader efter transplantationen, gick jag ute i gräset med kryckor. Lycka! Pojkvännen, eller före detta som han var då, kom och hälsade på, och jag skulle visa hur duktig jag blivit på att gå. Jag gick mellan honom och min snygga sjukgymnast. Solen sken och de där två gick och pratade med varandra medan jag kämpade på. Rätt som det var stöp jag rätt ner i backen, vet inte om det var jag eller sjukgymnasten som tyckte att det var mest pinsamt, för han skulle nog ha hållit i mig litegrann...efter den dagen späddes i alla fall min rädsla för att ramla på, och jag fick jobba allt hårdare för att bli en gångare.

Jag skickades på "träningsläger" på fantastiska Frykcenter. Där träffade jag en klok läkare som sade att jag ju måste ta tag i den själsliga biten också om jag ville ta mig tillbaka till livet och våga leva fullt ut! Bearbetade jag mitt förlorade år skulle hjärnan lämna mer plats för mer triviala saker som träning sade hon, denna kloka kvinna! Sagt och gjort, och hon hade ju så rätt. Jag grät och sörjde och blev bättre på att gå. Det låter enkelt och det var det såklart inte, men jag fortsatte ju att träna och träna och till slut orkade jag ta allt längre promenader.

Jag älskar att promenera, det har jag alltid gjort! Så oftast njuter jag av att vara ute och gå. Det går inte så fort, men jag går väl inte så himla mycket långsammare än andra, och jag orkar gå långt. Men när vintern och halkan slår till, då knyter sig mina muskler och jag blir återigen den robot jag var i början, där på sjukhuset. Varje steg jag tar är jag livrädd att ramla. Förbaskade halka! Så, är det någon som känner någon halkterapeut?


För övrigt:

• ...tycker jag verkligen om mitt jobb! Så kul med dessa tonåringar, sköna varelser!
• ...ser jag fram emot en hel del stunder med familj och släkt som kommer framöver!
• ...är semestern räddad även i år (ja, vi tar oss ju inte så långt direkt men ändå) för både jag och maken fick tillbaka på skatten. 

Ida

Mens, mens , mens

Vilket tjat det har varit om mens ett tag! Det ska mensas hit och mensas dit, och det är folk som skriver om att det är skämmigt medan andra skriver om att det ju är det naturligaste i världen. Eftersom ju jag har en sån välkänd blogg med så många följare (1 stycken:)) så vill ju inte jag vara sämre, så ok, nu ska vi prata mens!

Fast jag vet inte om jag har så mycket att säga om det...naturligt ja, lite skämmigt...ja, fast jag inte är direkt pryd! Jag hade en pojkvän en gång som vägrade köpa bindor åt mig för att det var så fruktansvärt pinsamt. Då har man problem kan jag tycka. Annars kanske det inte behöver vara ett återkommande samtalsämne runt fikabordet, eller?

Jag minns i skolan, jag kanske gick i 3:an eller så. Fröken pratade om mens och så sade hon att det var bra om man kunde prata med sin mamma om det innan man fick sin första mens. Och kunde man inte prata om det med mamma kunde man ju prata med en storasyster om man hade det (männen och pojkarna lämnades utanför), för att få höra vad de hade att säga kring ämnet. Sagt och gjort. Morsan vågade jag ju inte fråga, men jag tog mod till mig och gick in till en av storasyrrorna och frågade hur det var att ha mens. Hon vrålade till och kastade en väckarklocka mot mig...jag tolkade det som att hon inte ville delge mig sina erfarenheter:)!

Mest har ju de där dagarna i månaden gått ut på att dölja att man har just de dagarna i månaden. Efter att jag varit sjuk, och då var utan mens i kanske 1 ½ år och det kom igång igen, så började jag dock älska min mens. Jag pratade gärna om det (kanske inte till främlingar på stan, lite vett har även jag:)), och jag lade bindor i ytterfacket på min ryggsäck och brydde mig inte alls om någon skulle se dom. Då skulle de ju bara förstå att jag har mens. Det låter ju lite sjukt nu när jag läser det...:).

I den här perioden av livet har jag fått en hatkärlek till mensen. Den är förbaskat dryg och jobbig, men samtidigt är jag ju glad varje månad den ändå kommer. Puh, jag klarade en månad till, klimakteriet har ännu inte helt satt klorna i mig!

Det är ändå lite lustigt att ämnet är så tabu. Inte ens vi kvinnor pratar ju direkt om det med varandra. Däremot pratas det ju gärna förlossningar så det står härliga till, lika naturligt det...och då beskrivs det ingående om hur folk spricker, bajsar på sig, och det blir lätt en tävling om vem som hade det längsta öppningsskedet eller vem som använde minst smärtstillande och vem som skrek minst! Hur vi håller på...själv är jag ju ingen "riktig kvinna" eftersom mina barn förslösts med kejsarsnitt. Jag fick i och för sig gå igenom hela öppningsskedet med min stora men för en del räknas inte det riktigt, för jag behövde ju inte genomlida den sista fasen (jag hade gjort allt för att få just genomlida den sista fasen!). Men hörrni tjejer, vi kanske ska börja tävla i mens också! Vem blöder längst? Vem har mest smärtor? Ojoj, nu flippar jag ur, det märks att det är fredag...:)

Detta måste ju vara mitt sämsta inlägg någonsin, men jag skyller på att hjärnan inte är helt med, det är den tiden i månaden!

Mensa lugnt!


För övrigt:

• ...är det fredag och sol och vi ska för ovanlighetens skull äta tacos ikväll...
• ...har jag börjar fundera på sommaren och semester. Lite Stockholm kanske och så Värmland förstås. Och i år måste vi till Furuvik!

/Ida