Miraklet Matilda - en kärleksförklaring

Eva Matilda Stefansdotter Berner. Min förstfödda. Mitt första mirakel. Min stora tjej. Hjärtat mitt.
Om du bara visste. Hur mycket jag älskar dig. Men det kan du inte veta. Kanske en dag, när du själv får barn, kommer du att veta men inte förrän då. För kärleken till ett barn går inte att beskriva, knappt att förstå...

Jag har älskat dig sedan dagen jag tog ett graviditetstest på jobbet och höll på att svimma inne på toan. Nej, egentligen kom nog kärleken ännu tidigare, när en doktor talade om för mig att det fanns en chans för mig att få barn trots allt, fast en annan läkare bara givit mig 1 % chans att få bära ett barn i min mage. Redan då började jag hoppas, och längta, och älska, fast då visste jag ju inte vem du var, att du skulle bli det fina resultatet av att mamma och pappa kramades extra länge en kväll, som det står i Bamse:)

Du kom till världen en tordagskväll i oktober. Jag minns att det var en torsdag, för kvällen innan åkte pappa och jag in för att vi trodde det var dags. Men men jag vägrade att åka förrän jag sett klart "Bonde söker fru" och det brukar visas på onsdagar. Hur som helst...efter mycket dramatik kom du så till världen. Den lycka jag kände när jag vaknade ur narkosen och pappa kom och lade dig i min famn hade jag aldrig någonsin upplevt tidigare. Det var en sån självklar kärlek som kom till mig, och det var likaså självklart att den krabat som växt i min mage de senaste 9 månaderna var just du. Som vanligt fäller jag några tårar när jag tänker tillbaka på den stunden. Från det ögonblicket förändrades mitt liv. I det ögonblicket fanns bara du och jag och pappa och jag visste att du skulle förändra och förbättra mitt liv, och att jag skulle göra allt som stod i min makt för att hjälpa dig på din väg genom livet.

Jag ser mycket av mig själv i dig, och mycket från din pappa. Men sen finns det mycket som är bara DU. Från mig har du (förutom intelligensen och ditt vackra utseende:)) ärvt din visuella humor. Det är jag glad för. Redan som liten började du skratta åt föremål som såg roliga ut, och började få bilder i ditt huvud av knasiga ting...tänk vad vi har fantiserat tillsammans, och skrattat åt våra påhittade texter. Du har kanske en av världens barnsligaste mammor, som du konstaterade själv en gång: "mamma, du skrattar åt bajs och du är 39 år. Jag är bara 5".

Något som utmärker dig mer är ditt heta temperament och din känslighet. Du är försiktig och har en integritet, du släpper inte vem som helst in på livet. Jag älskar din känsliga sida, du är tydlig med dina känslor och du har inga problem att visa dom. Jag kommer för alltid minnas nyårsafton förra året när vi såg en film som handlade om kärleken mellan en flicka och hennes mamma. Vi grät båda två. Jag såg hur tårarna sipprade nerför dina kinder som bar spår av godis och chips. 

Mamma och pappa lever inte tillsammans, och det gör ont i mig när du uttrycker hur mycket du saknar pappa. Och det kan även göra ont i hjärtat av saknad. Fast att vi ibland bråkar mycket och länge så brukar jag börja längta efter dig i samma sekund som du åker ifrån mig. Men jag vet ju att du har det bra hos pappa. Som jag har sagt många gånger; din pappa är en fantastisk man! Jag hoppas att vi alltid kommer att kunna vara bra vänner, och framför allt bra samarbetande föräldrar till vår fina tjej!

Jag är så nyfiken inför hur ditt liv kommer att bli, och jag hoppas att jag får följa dig länge. Kommer du börja spela fotboll, eller blir det dans eller teater eller orientering, eller ingenting? Vem blir din bästis? Vill du studera? Vad kommer du att jobba med? Kommer du att gifta dig med en man (eller kvinna?)? Får du barn? Vilka utmaningar kommer du att ställas inför? Men det viktigaste av allt; får du vara frisk och kommer du att ha det bra? Det är de absolut viktigaste beståndsdelarna i livet! Att få vara frisk och att få känns sig tillfreds med livet (lyckan kommer och går)! 

Eva Matilda Stefansdotter Berner. Min förstfödda. Mitt första mirakel. Min stora tjej. Hjärtat mitt.
Jag älskar dig. Till månen och tillbaka. För evigt och vad som än händer. Så mycket att jag knappt kan förstå det själv. Eller beskriva. Men nu har jag i alla fall försökt.


För övrigt:

• ...är vi lyckliga över att få bo kvar i vår lägenhet! Nu skulle vi "bara" vilja ha ett bubbelbadkar!
• ...har vi 20 paket Löfbergs Lila i skafferiet. Vem vill komma hit och dricka kaffe?
• ...är jag stolt över min nya husliga sida. Denna helg har jag åstadkommit hembakat bröd, egen müsli och en god äppelpaj.

/Ida

Den ädla konsten att dejta

Mooooooahahahaha, vilken härligt ironisk rubrik det blev på det här inlägget. Jag är sannerligen ingen fena på att dejta. Men, jag tycker ju (tyckte, numera är jag ju lyckligt gift:)) att det oftast är så roligt att dejta, att få lära känna någon oftast okänd person litegrann eller mycket! Jag gillar ju programmet "De dejtbara", och det inspirerade mig til att skriva detta inlägg. För inte stoppade permobilen mig från att dejta! Men vi börjar inte där...

Jag minns min första "dejt", i tidiga tonåren, och den var väl kanske inte så lyckad. Jag och en kompis hade fått kontakt med två killar på "Heta linjen" (ja, jag är gammal!), och efter några samtal bestämt träff med dem nere vid Sunnersta-kiosken. Det var liksom lite dömt att misslyckas eftersom pojkspolingarna i sista samtalet sagt att "bara inte någon av er är rödhårig, för vi avskyr rött hår". Öh, kan inte riktigt minnas hur vi tänkte kompisen och jag, men jag gick ju ändå dit med mitt MYCKET röda hår och låtsades typ som ingenting. Kanske tänkte jag att de inte skulle se mitt långa röda hår? Eller var jag redan då så naiv att jag trodde två coola killar skulle bortse från hårfärgen när de upptäckte min personlighet? De försökte aldrig ens upptäcka min personlighet för de sprang därifrån...

Under åren av växande bröst, finnar och sprutande hormoner var nog det närmaste en dejt jag kom när jag skrev brev till min algeriske brevvän. Det var rätt kul ända tills jag tackade nej till hans förslag om giftermål och i retur fick ett brev där han uttryckte hur sårad han var och att jag förstört hans och hans mormors (?) liv.

Vid 17 års ålder hade jag min första riktiga dejt med en kille jag träffat i Stockholm och var sååå förtjust i. Han flög ner från Östersund för att träffa mig. Med fjärilar i magen stod jag på Centralstationen i Uppsala och väntade. Och väntade. Och väntade. Och åkte hem. Han i sin tur stod på busstationen och väntade. Och väntade. Och väntade. Och flög hem. På den tiden hade man inga mobiler, men dagen efter fick vi kontakt med varandra och var sedan ett par i några år. Min första kärlek:)!

Efter honom kom studentåren med måånga dejter, och jag varken kan eller vill återge alla här. Men ett litet tips kan jag ge; om ni sätter in en kontaktannons i en tidning ska ni inte skriva under med signaturen "eldig skorpion" (jag tänkte på håret), det ger tydligen lite andra signaler än man kanske tänkt sig...å, och så måste jag ju berätta om en kille som jag träffat på nation och som bjöd ut mig på middag. Jag tyckte han var så generös eftersom han gav intrycket att han skulle betala, och vi beställde mycket, både flera rätter och så en massa god dryck till. Så helt plötsligt viskar han "vi tar en springnota", drar upp mig och vi springer iväg...jag har aldrig vågat gå tillbaka till det stället!  Slutligen, man ska inte låtsas att man är bra på backhoppning när man inte är det, det kan avslöjas:)

Visst har jag träffat en del trevliga (och inte så trevliga) killar på krogen men de senaste typ 15 åren har väl nätdejtandet mer varit min grej. Jag tycker att man där har möjlighet att lära känna någon rätt bra genom att skriva till varandra. Sen ska man ju inte som jag bjuda hem någon till sig på första dejten, självklart ska man ses på allmän plats. Jag hade dock säkrat upp med min lillasyster, vi gjorde upp att jag skulle skicka henne ett sms en bit in på dejten för att tala om att allt var ok. En gång kom dejten långväga ifrån. Efter en stund gick jag in på toaletten och skrev till syrran: "han har värsta farsanmuschen (liknande mustasch som vår pappa alltså)!!! men jag lever och vi har trevligt...sänd...och jag hör hur det plingar till utanför och inser att jag skickat sms:et till honom. Så pinsamt! Tur han hade humor, annars hade vi inte levt tillsammans i några år och fått ett barn ihop:)!

Sen var det ju det här med att dejta i permobil. När jag skrevs ut från sjukhuset var jag ju ofrivilligt singel och efter några månader började jag såklart längta efter att träffa någon. Jag gick på krogen med käpp och peruk, och jag tog med rollatorn på fest! Ärligt talat, jag brydde mig inte så mycket om vad folk skulle säga. Och kanske var jag sådär skönt naiv igen (som när jag gick för att träffa någon som uttryckt att han hatade rött hår), och tänkte att männen skulle se förbi käppen/rollatorn/permobilen och se MIG, personen som kände sig nästan som innan hon blev sjuk och nu ville ha någon, eller åtminstone ett ligg:). Och de riktiga männen gjorde ju just det, de såg Ida, inte en tjej som satt i permobil eller hade en peruk som flög av när det blåste...elelr så gillade de mig trots det! Och de andra fjantarna, de som frågade om jag hade så runt huvud för att jag blivit transplanterad eller som skämdes när de gick bredvid mig och min 3-hjuliga cykel, de gav jag blanka fan i. Det ska ni banne mig komma ihåg; man är inte sin sjukdom eller sitt funktionshinder, man är så mycket mer!

För övrigt:

• ...ska vi ha tjejkväll ikväll mina döttrar och jag. Det går mest ut på att vi ska kramas och käka chips och ostbågar:)
• ...finns det många runtom mig som har det svårt nu. Jag tänker på er!
• ...närmar sig min födelsedag med stora kliv!

/Ida

När "Glamour" räddade mitt liv

Jag brukar lite skämtsamt säga att tv-serien "Glamour" räddade mitt liv. Det är förstås inte helt sant men det ligger ändå något i det Jag ska berätta mer senare (vilken cliffhanger:)). Först tänkte jag bli riktigt privat, och lägga ut en deppig text skriven augusti eller september 2004. När jag skrev detta hade jag alltså kommit hem efter 6 månader på sjukhus, och hem var en ny lägenhet fylld av tomhet...:

"Ibland snuddar jag vid tanken att jag inte vill leva längre. Jag passar inte in. Den här världen är inte för mig längre. Det finns en sån sorg inom mig, var ska jag göra av den? Vad ska jag göra när det känns som om jag har en snara kring mitt hjärta, när syret inte når fram till mitt innersta? Och var finns alla? Alla som stöttade mig under tiden jag var så dålig, var finns de nu? I ett nyinköpt hus, på en resa någonstans, på väg att bilda familj, på väg bort, mot framtiden. De lever vidare, förstås och som sig bör, men jag står kvar och stampar. Ett steg fram och två steg bak, två steg fram och ett steg tillbaka...

Jag har blivit lämnad kvar. Inte bara lämnad vid altaret utan lämnad mitt i livet. Hur går man vidare då? När alla andra har någon att planera framtiden med, och de inte längre vill eller orkar eller ens ska sätta mig i främsta rummet. Hur lär jag mig att handskas med det faktum att den som stod mig närmast slutade att älska mig när livet blev som svårast? Han som någon månad tidigare ville dela sitt liv med mig, han som skrev små gulliga lappar till mig varje morgon, han som hävdade att han aldrig älskat någon så som han älskade mig...hur lär man sig att klara sig själv? Hur ska jag ens stå ut med mig själv? Och varför kan jag inte bara nöja mig med att jag är i livet? Hur mirakulöst är inte det? Livet är ju så fantastiskt! Eller? Fy fan, vad jag är otacksam! Kanske hade det varit bättre om de hade lagt ner en miljon på att rädda någon annan, någon som kunde värdesätta det mer? Någon som hade en partner som fanns kvar, som red ut stormen, som fortfarande älskade. Gör det verkligen någon skillnad att jag överlevde? Vad tillför jag världen mer än bitterhet och brist på tacksamhet? Jag borde för fan bara vara glad och tacksam men jag kan inte. Varför? Vad är det för fel på mig som inte kan vara lycklig, som inte kan bli älskad fullt ut? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag ibland snuddar vid tanken att jag inte vill leva längre."

Ajaj, så deppigt! Vill knappt minnas att det var så här tungt men det var det faktiskt. Jag förstod det ju inte då men jag var på väg in i en depression, som det krävdes medicin och terapi för att bryta. Halleluja för Frykcenter som tog tag i mig när jag mådde som sämst! Och tack och lov för familjen och för vänner, nya som gamla, som stod pall, som orkade med mig när jag inte var rolig att vara med alls. Och slutligen, det var ju det här med Glamour...när jag låg på morgnarna i min säng och inte orkade ta mig ur den och allt kändes totalt nattsvart så låg jag och tänkte på Glamour och på vad som skulle hända i nästa avsnitt. Tack vare Glamour hade jag dessutom något att hänga upp mig på varje vardag, det återkom, det svek inte...och jag slapp tänka på mig eget liv en stund...nästa gång ska jag skriva om något roligare hörrni, jag lovar!


För övrigt:

• ...bjuder hösten på sin första vab-dag idag
• ...ska jag äntligen skaffa nya glasögon
• ..är jag så tacksam att ni är några som läser det här!

/Ida

Nu har jag gråtit ut sommaren!

Igår grät jag ut sommaren. Jag hulkade, snörvlade, snorade ut den. Den härliga, jobbiga, varma sommaren 2013. Sommaren som bjöd på så många bad. Sällan har väl min vita feta lekamen visats upp på stranden så många gånger som i somras. Barnen har plaskat, jag har simmat och Robert har i alla fall doppat fötterna:) många härliga gånger.

Solskenslycka, ledighet o kärlek varvat med bråk, tjafs, stress...allt i en enda röra. Livet. Småbarnslivet. Med kärlek som inte visste några gränser, med trötthet som även den kändes oändlig ibland.

Sommaren bjöd på några resor. Vi bodde på hotell i Uppsala. Inte förrän på kvällen kom vi på vad bortkastat det är att bo på hotell med småbarn. De bryr sig inte om de sköna, bäddade sängarna, sovmorgnarna (ha!?) eller frukostbuffén. De bryr sig mest om att inte kunna sova för det är inte som hemma,och att busa så mycket som möjligt så att porslin krossas och en och annan hotellgäst höjer på ögonbryna. 

Barnen och jag åkte till mitt kära Värmland, där vi badade, badade och badade. Långa härliga kravlösa dagar när vi gick på grodjakt, spelade spel och struntade i Bolibompa. Och jag gick runt och älskade Värmland, blev nostalgisk, saknade. Fast kunde även längta hem till mitt nya, mitt Dalarna.

Sommaren bjöd på fest. Bröllopsfest, 50-årskalas och 70-årspartaj:). Roliga minnen att ta med sig in i höstmörkret.

Sommaren bjöd också på mycket bråk. Det var "jävlar mamma" hit och "helvetesmamma" dit. Och som varje sommar har jag ångrat mitt beslut att låta barnen vara lediga så länge som möjligt, för de har ju ibland klättrat på väggarna (iaf möblerna, har ju varit till akuten några gånger...) och jag har varit så trött av bråk och uppstigning 05 att jag inte orkat vara den skojiga mamman varje dag...det har blivit som en ond cirkel. Och jag har känt mig som den sämsta mamman i världshistorien, för vilken mamma vill inte ge sina barn upplevelsen av "den perfekta sommaren"?

Sommaren bjöd även på ensamhet. Med en man som bara var ledig en dag (förutom helger) hade jag ju rätt mycket tid med mig själv och barnen. Och mitt sociala jag har skrikit efter besök, någon att ta en kopp kaffe med, någon som vill stanna några dagar. Ju äldre jag blir desto svårare blir det att hitta rätt i det sociala livet. Visst har jag vänner men alla har ju även sitt eget liv. Att vi har bosatt oss här i Säter gör ju inte heller allt enklare, det tar tid att få nya kompisar! 

Sommaren bjöd på fantastiska läsupplevelser och fina sommarprogram. Kristian Gidlund, jag säger bara det! Jag har läst mycket om döden, och tänkt mycket på döden, och varit så tacksam över att jag lever!

Sommaren bjöd på hoppande på studsmattan, boccia, grillkvällar, megastora spindlar, glass i stora lass, Säterdalen, utflykter, kramar och pussar. 

Igår, efter att ha fått höra "jävla mamma" en gång för mycket så grät jag så ut den, sommaren. Jag grät ut besvikelsen över att allt inte blev som jag ville, att jag känt mig ensam och trött. Men jag grät även för allt härligt jag upplevt, all kärlek och allt bus, för att sommaren nu är slut. Den där härliga, jobbiga, varma sommaren 2013!

För övrigt:

• ...är jag fortfarande rädd för min eltandborste
• ...är jag numera något mindre rädd för spindlar
• ...kan jag inte låta bli att titta på Idol

/Ida

Skratt och att bjuda på sig själv

När jag gick på gymnasiet skulle jag och en kompis göra en redovisning om H.C Andersen. Jag skrev ihop en saga om honom, och så fick min kompis läsa sagan medan jag agerade till, jag spelade alla rollerna. Efteråt kom en kille i klassen fram och sade att det var ett av det mest pinsamma han sett någon göra. Tja...det kanske inte var min bästa stund (även om jag tycker det var ganska kreativt) men jag brydde mig inte så mycket om hans kritik, vi hade ju trots allt berättat om H.C Andersen, och framför allt hade vi bjudit på oss själva.

Jag var faktiskt ganska blyg när jag var liten, så att göra redovisningar till ett skådespel blev tidigt strategi för att klara av dem. Jag utmanade även mig själv genom att vara med på klassens timme eller spela upp mordpjäser som jag skrivit själv (och där jag alltid spelade mördaren). Och senare blev det teater och studentspex.

Kommer ni ihåg när ni var i tonåren och satt och busringde (kom igen ni, jag är säker på att de flesta har gjort det nångång)? Det var ju så kul! Bästisen och jag tyckte vi var otroligt roliga när vi ringde till järnaffären och skrek att "vi måste ha ett järn!" Och vad vi fnissade jämt och ständigt! Jag brukade få gå ut från lektionerna för att jag fnissade för mycket. När jag lugnat ner mig i korridoren gick jag in igen, bara för att få en ny fnissattack...härligt med fniss!

Det var väl inte så att humorn flödade överlag när jag låg på sjukhus, men faktiskt kunde jag på nätterna, morfinpåverkad som jag var, fnissa i mörkret när jag tänkte på hur sköterskorna inte kunde med den nya liften och höll på att tappa mig i golvet, eller när syrran höll på att tappa rullstolen (med mig i) när vi var på promenad i slottsbacken...förlåt syrran, vet att du inte tyckte det var kul men för mig var det ju en happening, och seriöst; det hade i alla fall varit ett annorlunda sätt att dö på... eller när mamma myntade uttrycket "morgonstånd har guld i mund":). En gång, när jag började bli lite bättre, så kunde jag inte låta bli att skoja lite med en av de manliga sköterskorna. Jag hade påsar fyllda med nåt (!) som jag tränade handstyrka med. De lade jag under tröjan och påpekade sedan för sköterskan att mina bröst blivit så konstiga och kunde det vara en bieffekt av medicinen (minns du Gusan?)? Han såg lite förlägen ut.

Humor och skratt har burit mig genom livet. Jag älskar att skratta och jag har lätt för att göra det. Det är få förunnat och jag är tacksam att jag så lätt kan se det roliga i saker och ting, kunna skrynkla ihop ansiktet i en riktig fulgrimasch och skratta så tårarna flödar och jag kiknar efter luft...(min man tycker att jag är rätt jobbig kan jag lova!). Jag tror det är en fantastisk medicin i livets ofta svåra tillvaro.Förmodligen är jag en av Sveriges barnsligaste mammor, men jag vill ha roligt med mina barn, skratta med dem,och visa att livet ska vara roligt att leva, och att man överlever morgondagen även om man gör bort sig lite...

Vad jag har gjort bort mig under mina 40 (snart 41) år på jorden! Jag har gått med kjolen innanför trosorna, jag har haft en bajskorv på huvudet, jag har skrattat i helt fel stunder, jag har skyndsamt tagit min väska som gått sönder och hade ett par av mina (fula givetvis) trosor liggandes på sig när alla skulle hämta sitt bagage efter en bussresa, jag har tappat peruken som flög iväg när det var storm och jag skulle ut på krogen, jag har återigen skrattat i helt fel stunder, jag har tappat landstingets brallor ner till knäna utan att känna det...Om jag var en kändis skulle jag ha prytt tidningarnas omslag med rubriken "Troschock" med jämna mellanrum:).

Jag önskar att vi alla skrattade lite mer, jag tror faktiskt att världen skulle bli lite bättre! Så min uppmaning till er därute är att försöka att inte ta allt så allvarligt, bjud på er själva och skratta så ni kiknar ofta, ofta. Personligen tänker jag fortsätta att skratta mig igenom livet och förhoppningsvis igenom hela evigheten med. Amen och fniss på det!

För övrigt:

• ...har jag haft en trevlig eftermiddag med Anna från Karlstad. Tycker att alla mina Karlstadvänner skulle besöka Säter lite då och då. 
• ...önskar jag att vi hade råd att köpa ett eget hus.
• ...diggar jag Emma Tregaro Green

/Ida

Tips om ljud från Sverigesradio.se

Hej! Jag vill tipsa dig om ett ljud från sverigesradio.se Gå till http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=5613435 Hälsningar Ida Berner

Är vikten så viktig?

"Jag kommer ihåg när du vägde 60 kg och tyckte du var tjock" var det någon som sade till mig igår. "Fast så var det inte, svarade jag, det var andra som tyckte jag var tjock, inte jag själv." Då gick jag på gymnasiet och ja, jag fick en del gliringar för min 60-kiloskropp, bland annat en rätt taskig vers om att jag borde äta mindre för att få mindre hull som lästes upp på någon klassfest på gymnasiet. Fast jag brydde mig inte så mycket, tyckte nog att jag var rätt snygg (vilket jag var:)).

I takt med årens gång lades fler kilon till min kropp. Jag, som nog lider av någon form av "omvänd anorexi" tänkte dock inte så mycket på det, utan när jag har sett mig i spegeln har jag kunnat störa mig på att jag tex har varit finnig eller haft en trist frisyr eller fel glasögon, men jag har ändå tyckt att kroppen var ok...den var ju jag.

På samma sätt märkte jag inte att jag gick ner hiskligt mycket i vikt när jag låg så länge på sjukhus. När jag ser på foton från den tiden kan jag ju konstatera att jag var betydligt smalare men...för mig var det då inte så viktigt om jag gick upp eller ner i vikt, det var mer häpnadsväckande att jag levde, att jag började kunna gå igen, kissa igen, älska igen...så nej, vikten var inte så viktig, inte för mig!

Men visst, för några år sedan kunde ju inte ens jag värja mig mot alla löpsedlar om att få bikinikroppen, allt snack på jobb och bland vänner om alla metoder som prövats; GI, LCHF, Viktväktarna...å, så trött jag är på allt sånt snack,och allt predikande som alltid ska tas till! Men nånstans kunde jag ju som sagt inte hålla mig undan längre utan även jag försökte mig halvhjärtat på den ena dieten efter den andra. Utan resultat. Jo förresten, med resultat att jag som alltid tyckt om min kropp nu började tycka att den var ful.

Har ofta funderat på det här med folks kommentarer, hur vi i samhället tillåter gliringar mot folk som är tjocka. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att påpeka någons vikt för vederbörande. Jag skulle ju heller aldrig påpeka att någon hade en ful näsa, taskig hårväxt eller en ful vårta! Finns det inte viktigare saker att bekymra sig över? 

Idag kan jag ju se att jag är stor, rentav lite halvfet, och jag tänker göra mitt bästa för att bli en lite mindre Ida. Men inte fan gör jag det för att du tycker att jag är för stor. Nej, jag gör det för hälsans skull, och för att jag vill kunna leka och "springa"med mina barn. Kanske blir jag också lite vackrare på kuppen. Men jag kommer ändå att vara jag. Och om jag blir lyckligare återstår ju att se...

För övrigt:

• ...firade vi min mamma igår. "Jag bestiger hellre min fru än Kebnekaise"  är en kommentar man helst inte hör från sin pappa. 
• ...saknar jag redan sommaren.

 /Ida