Nyårsaftnar

Nyårsafton 2004. Snart börjar ett nytt år. Vad kommer det året att bära i sitt sköte tro? Det kan väl för sjutton inte bli värre än året som gått i alla fall, eller är det möjligt? Klart att det är möjligt, allt är möjligt, t.o.m det som från början känns omöjligt. Som att överleva.
Nyårsafton 2003. Jag minns den knappt. Jag var så sjuk då, sov mest, men hade ännu inte fått svar på vad det var för fel på mig.

Och nu, nyårsafton 2013. Tio år har gått, det känns som en ocean av tid. För 10år sedan var jag så dålig att jag knappt kunde stå upp. Det känns så märkligt. Så jobbigt att minnas. Så härligt att just minnas. På tio år har jag tagit mig tillbaka till livet. Jag har jobbat, jag har flyttat, jag har träffat papporna till mina barn. Och ja, det största av allt, jag har blivit mamma! Tänk om jag hade vetat hur de kommande tio åren skulle bli då på nyårsafton för 10 år sedan, då jag antagligen låg i min säng, eller satt i soffan, och hade ångest. Ångest för att livet förändrades så snabbt, att livet skulle bli ett liv jag inte kunde styra över, att jag skulle bli lämnad, att livet skulle lämna mig. Så märkligt. Så jobbigt. Så härligt.

Jag lever än. Jag sitter här ikväll och kan se fram emot ett nytt år. Ett år som jag hoppas innehåller mycket kärlek, en massa bus, ett och annat äventyr, men mest vardag. Jag önskar mig mest av allt att jag och mina nära och kära får vara friska, det viktigaste av allt. Har vi hälsan är allt möjligt. Låt 2014 bli ett möjligheternas år!

För övrigt:

• ...saknar jag Matilda som för första gången inte är hos mig på nyårsafton.
• ... har jag blivit något besatt av "Orange is the new black". Kan rekommenderas! 
• ...ser jag verkligen fram emot att åka på "mordhelg" i februari! 
• ...önskar jag att någon kom hit och trollade och gjorde min blogg snygg! 

/Ida

Elvis är jul för mig.

Jag minns det så väl. Pirret i magen. Alla härliga dofter, en salig blandning av skinka, kakor, kaffe och knäck. Förväntan. Längtan. Dagen före julafton. En dag då mycket skulle ordnas med, som att slå in alla paket, skriva rim (som inte fick vara för bra, det var tradition), klä granen (det skulle vara så mycket saker i granen att själva granen inte syntes, även det tradition) och ställa ut alla miljarders ljus av alla de slag i trappen. Hade jag inte gjort det än, var det hög tid att baka mina kakor, vilket innebar att man fick trängas med någon syrra och så mamma och pappa i köket. Det var så att alla i familjen skulle göra varsin sorts kaka, som vi sen skulle mumsa på och bestämma vilken som var godast. Mittensyrrans var det aldrig någon som åt av, men hon gjorde ändå samma kakor år efter år. Tradition. Julstök. Och allt ackompanjerades av p1 i köket, pappas musik som skrällde från vardagsrummet, och så lite pianomusik från nedervåningen (och så ett och annat utbrott från farsan:)). Framåt kvällen var det dags att koka knäck, och som traditionen gjorde gällande så skulle vi alltid vara två som gjorde den, och vi skulle korsa armarna när knäcken skulle i formarna så att vi garanterat brände oss. Tradition. Sent på kvällen satt alla syrrorna i källaren och skrattade och tjafsade och skrev klart rimmen, och när någon lagt paket under granen var vi där och läste rimmen, klämde och gissade.

Så kom den då. Dagen med stort D. På morgonen gällde det att gå upp tidigt så att man var bland de första att länsa julstrumpan, och fick välja chokladsort (om detta brydde sig inte den coolaste syrran om, hon sov nog fram till lunchen!) som man sen satt och mumsade på före frukost. Det gällde att äta frukost långsamt för sen hände ju inte så mycket förrän vid halv 12 då det magiska ögonblicket inträffade; stunden då mamma satte på julskivan med Elvis. Den bästa av stunder. Mamma satt först själv med ett glas sherry och tindrade med ögonen och tänkte på...ja vadå?...svunna tider? När hon träffade pappa? Julskinkan? Vad vet jag, men hon satt i alla fall och tindrade och lyssnade sig igenom första sidan (LP my friends!) själv. Och sen kom den stunden som nog var bättre än de bästa av stunder, då skivan vändes och vi andra kom och satte oss i vardagsrummet. Andra sidan var dessutom bättre, det sade mamma. Tradition. Mys! Utom det år då mamma inte hittade skivan och trodde att äldsta syrran hade tagit den. Har nog aldrig sett mamma så arg. Men skivan återfanns, julfriden sänkte sig återigen och LP-skivan byttes snabbt mot en cd, för det var bra att ha en i reserv. Fast cd-skivan är inte riktigt lika bra.

Efter Elvis blev det mat, följt av Kalle Anka (pappa skrattade alltid på samma ställen) och julklappar. Vissa av oss såg Karl-Bertil, pappa skrattade även där på samma ställen. Sen blev det gröt, en massa godis och frukt och så spel, spel, spel, följt av någon dålig film där, tro det eller ej, pappa alltid skrattade på samma ställen. Och så tomtebloss, och när mamma och pappa gått och lagt sig satt vi syrror uppe länge i källaren och pratade. Tradition.

Tänk så många julaftnar jag firat på ungefär samma sätt. I takt med att åren gått, och andra personer (5 systrar, det blir många pojkvänner det!) tagit sig in och ut ur familjen, har traditionerna ändrats något, tagits bort, lagts till. Någon julafton var vi i kyrkan på förmiddagen, men det gjorde vi sen aldrig om. En annan var vi ute hos äldsta syrran, det gjorde vi heller inte om. För 10 år sedan dök jag upp och betedde mig som en fullgubbe och var nästan blind. Året därefter åkte jag färdtjänst hela vägen från Värmland med permobil och allt. Så visst har saker ändrats genom åren. En sak har dock varit konstant, den traditionen bryter vi nog aldrig; att lyssna på Elvis en stund före lunchen. Det symboliserar jul för mig.

Imorgon är det dags, då åker vi hem till Sunnersta, jag och min lilla familj. I över 40 år har jag firat jul där. Jag hoppas att mina barn tycker julafton är lika magisk som den var för mig som liten, att de även i år tror på tomten (och inte avslöjar att det är mormor som gömmer sig bakom skägget). Elvis har vi redan lyssnat på lite hemma, jag vill ju att de vänjer sig:). Själv ser jag fram emot att kliva in genom dörren, tränga mig fram genom kökets p1 och alla dofter, fortsätta till vardagsrummet och sätta mig bredvid mamma i vardagsrummet och med tindrande ögon lyssna på Elvis. Det pirrar faktiskt lite i magen nu. God Jul allesammans!


För övrigt:

• ...har jag fortfarande inte packat, gjort kola, slagit in alla julklappar...hjälp!
• ...har jag faktiskt varit väldigt snäll i år Tomten!

Om. Om inte.

För ungefär ett år sedan fick jag ett missfall. Eftersom jag inte började blöda av mig själv fick jag åka till sjukhuset och blöda ut resterna av graviditeten. Vilken fruktansvärd dag det var! Jag var ledsen, hade ont och kände mig mer ensam än jag någonsin gjort. Robert var tvungen att åka ifrån en stund för att hämta barnen och trots att personalen visste om det så var det ingen som tittade till mig. Sköterskorna avlöste t.o.m varandra utan att säga hej då, de lade bara medicin på mitt bord medan jag var på toaletten. Tårarna sipprade oavbrutet i takt med blodets droppande, och jag sörjde. Jag sörjde bebisen som jag aldrig skulle få hålla i min famn, som jag aldrig skulle få busa med, bli arg på, älska av hela mitt hjärta...men jag sörjde också så mycket mer. För på den korta tid som jag var gravid hade jag hunnit börja längta och planera för livet som 3-barnsmor, i mitt huvud hade det redan utspelat sig scener mellan Tilda, Stina och deras lillasyster (har ju gett upp det där med pojkar:)).

Idag tänkte jag på den där hemska dagen för ungefär ett år sedan, och jag började fundera på hur livet skulle ha sett ut idag om jag inte hade fått missfall. Förmodligen skulle jag ha suttit med en bebis i famnen och ammat nu, medan två systrar avundsjukt tittat på. Eller? Och förmodligen skulle jag ha varit tröttare än vad jag är nu,och förmodligen skulle jag inte ha börjat blogga för det hade jag nog inte haft tid med. Eller?

Våra liv. Vad styr? Är det ödet, slumpen, tillfälligheter, en högre makt? Om. Om inte. Hur hade mitt liv sett ut om jag gjorde som jag sade under hela gymnasietiden och utbildade mig till journalist? Tänk om jag aldrig hade blivit sjuk, var hade jag befunnit mig nu då? Eller om min familj inte hade känt en överläkare vid neurologen på Akademiska Sjukhuset? Tänk om jag inte bestämt mig för att ta upp mailkontakten med mannen med de vackra ögonen igen, mannen som numera är min äkta man:)? Ja, sådär kan man ju hålla på och fundera i alla evighet, till ingen nytta kanske men ibland gillar jag att få fantisera om de där "om", "om inte". Och det häftiga är ju att det inte finns några svar. Jag får ju aldrig veta hur livet hade gestaltat sig om jag tagit en annan väg eller om någon/något annat lett in mig på ett annat spår. Men jag är glad för att mitt liv är som det är, att val, skeenden, tillfälligheter har gjort att jag idag har mina fina döttrar, en man som jag älskar, ett bra jobb.

Fast nog önskar jag att den där hemska dagen för ungefär ett år sedan aldrig hade varit, att den i stället hade varit en bra dag då jag fick se bebisens hjärta slå på ultraljudet. Då hade jag kunnat fortsätta drömma och fantisera om vem hon skulle vara, hon som jag skulle busa med, bli arg på och älska av hela mitt hjärta...

För övrigt:

• ...blev jag så ledsen i ögat nu att jag inte kommer på något övrigt att skriva.

/Ida

Yrvädret Stina - en kärleksförklaring

Du kom som ett yrväder en morgon i juni, och sedan dess har mitt liv inte varit sig likt. Stina Svea Marie Berner. Min andra dotter. Mitt mirakel. Min lilla tjej (ok, ganska stora:)). Hjärtat mitt. Som jag älskar dig! 

Jag har älskat dig ända sedan du var ett litet frö inne i min mage. Och jag vet precis i vilket ögonblick du blev till:)! Vi får tacka mammas syster och moster Maggan för att de kom på besök och tog med sig din syrra på stan, för då fick pappa och jag lite extra tid att kramas:). Jag förstod nästan direkt att jag var gravid men jag sade ingenting till pappa förrän jag var säker. Då slog jag in ett graviditetstest i presentpapper och jag kan lova att pappa blev både glad och överraskad när han öppnade paketet!

Vår lilla piggelin! Jag fick väldigt hög puls när du låg i min mage så vi fick se dig på film många gånger. Det var så härligt att se dig sprattla runt i min mage, jag tror inte du var stilla en enda gång som vi tittade. Och som vi längtade pappa och jag efter dig! 

Du kom till världen 09.36 en morgon i juni. Som det yrväder du är hade du förstås bråttom ut, så de fick ta ut dig lite tidigare än planerat. Mamma sov när doktorn tog ut dig ur magen, så pappa fick ta hand om dig först. För mig kändes det som en evighet innan pappa kom in och lade dig i min famn. Den lyckan jag kände då var så oerhörd, jag tittade på dig och kände en sån gränslös kärlek. Och det var så självklart att den lilla parvel som legat och sprattlat i min mage var just du.

Ända sedan du kom har alla tjatat om att du är så lik din pappa. Och det är du. Men jag ser även mycket av mig själv i dig och blev glad när jag härom dagen hittade ett kort på mig när jag var i din ålder, och vi var riktigt lika (det såg t.o.m pappa:)). Dessutom verkar du ju ha ärvt min intelligens, min charm och mitt glada humör:)!

Du är en av de gladaste ungar jag någonsin mött! Du charmar din omgivning och ditt bubblande skratt kan göra den gråaste av dagar till en fest! Sen är du busig och ganska vild, och jag kan redan se att du har ett stort hjärta! För en tid sedan hade jag ont i ryggen. Du frågade om jag var ledsen. "Nej, jag har bara lite ont", sade jag. Då svarade du: "stackars mamma, ska jag hämta ett plåster?" Gullunge!

Jag är så nyfiken på hur ditt liv kommer att bli, och jag hoppas att jag får följa dig länge, länge på din väg. Kanske sitter dina skådespelartalanger i och du blir skådis? Eller så blir du skolfröken? Eller ingenjör? Eller lastbilschaufför som pappa? Det spelar ingen roll vad du blir, det viktiga är att du trivs med ditt liv och att du i slutändan är nöjd med dina val. Och kommer du att gifta dig? Få barn? Skaffa hund? Säkerligen kommer jag tjata om barnbarn så småningom men strunta i mig, det viktiga är vad du vill!

Mitt yrväder. Stina Svea Marie. Jag älskar dig! Tusen gånger mer än vad du kan säga! För evigt och vad som än händer! Så mycket att jag knappt kan förstå det själv. Eller beskriva. Oändligt mycket. Precis som du är. Jag. Älskar. Dig.


För övrigt:

• ...drömde jag att jag fått ett annat jobb natten som var. Det var värsta toppjobbet men under hela drömmen gick jag runt och ångrade mig och längtade tillbaka till hab i Hedemora. Jag trivs nog väldigt bra på mitt jobb:)!
• ...älskar jag den här tiden på året. Jag känner mig lite from när jag går runt och julpyntar samtidigt som jag lyssnar på Carola (jaja..!).
• ...vill jag ha jullov! Eller heter det semester? 

/Ida

Skärpning Ida Berner!

För någon dag sedan läste jag en krönika skriven av Felix Herngren, komikern ni vet. Han skrev om att det räcker med skattesänkningar nu för hans del, han vill hellre vill ge pengarna till de som verkligen behöver dem. Det var en bra krönika. Han förde fram något viktigt, han tog ställning, fick läsarna att tänka efter! Och då blev jag lite arg...delvis för att klasskillnaderna ökar i vårt land, men jag blev också rätt förbannad på mig själv som bara skriver en massa nonsens på min blogg! Inte för att jag är någon kändis, eller för att jag har så många läsare men ändå...de sista inläggen där jag har skrivit mina uppsatser från högstadiet. Jag menar...hallå, finns det någon hemma!?! Ska vi trumpeta en intressefanfar, hissa en intresseflagga eller be intresseklubben anteckna att Ida Berner som bor i Säter skrev en uppsats om pensionärer när hon gick i 9:an? Nä, skärpning för fan Ida Berner!

Jag har förvisso inte lovat att leverera samhällskritik, eller vara djup eller smart på något sätt, men liiite substans skadar inte. Så, jag ska verkligen försöka skärpa mig. Åtminstone inga fler gamla uppsatser...

Jag varken hinner eller orkar tänka ut något seriöst inlägg såhär på söndagkvällen, men jag kan åtminstone leverera en lista med några uppmaningar från mig, om sånt jag tycker är viktigt:

1. Snälla. Använd cykelhjälm. Jag har sett några av de som inte gjorde det, när jag var inlagd. Någon hade svåra hjärnskador, någon var förlamad. Så kom igen, det är inte värt att bli förlamad för att man inte vill förstöra sin frisyr eller tycker att man känner sig obekväm i hjälm, eller hur? Och psst föräldrar, ni är förebilder för era barn...

2. Snälla. Ta ställning. För eller emot organdonation. Om det värsta händer kan dina organ rädda någon annans liv. Eller så vill du inte det, vilket är ok. Men ta ställning, fyll i dina önskemål  på livsviktigt.se.

3. Snälla. Försök att hänga med åtminstone litegrann i politiken och använd sen dina kunskaper i nästa val. Fundera på hur du vill att samhället ska fortsätta att utvecklas och rösta efter det. Det viktiga är förstås att du använder din rätt att rösta. Jag erkänner; jag röstade inte i senaste kyrkovalet. Korkat! Sverigedemokraterna var bra på att rösta så de gick framåt. Det misstaget gör jag inte om!

4. Snälla. Du som har barn, låt dem få en vit jul! Skippa alkoholen!

5. Snälla. Lev! Ta tillvara varje dag! Och ta inte allting så allvarligt!


För övrigt:

• ...är jag glad och tacksam för alla barnaktiviteter som finns i lilla Säter! Idag har vi varit både på gymnastikavslutning (där barnen dessutom fick se bio) och på barnteater. 

/Ida

Kyssen

Vi tar väl en uppsats till, också den från högstadiet, på temat "kyssen. Minns att fröken pratade med mig om uppsatsen, tyckte nog att mitt ämnesval var lite obehagligt...

Från ett mörkt litet rum knarrningar och några lågmälda stönanden. I den knarriga sängen befinner sig två människor av olika kön. Hans händer rör sig snabbt över hennes slanka lilla kropp, medan han talar uppmuntrande till henne. Hon ligger helt stilla, med händerna längs sina sidor och ögonen slutna. Hon vet att han snart ska ta sig in i henne men hon försöker att inte tänka på det. 

Han gör allting mekaniskt. Själva förspelet existerar inte, utan han smeker bara hennes kropp medan han tränger in i henne Ur hennes mun kommer bara ett litet pip. Hon ligger och hoppas att han inte har hört. Vill ju inte att han ska veta hur ont det gjorde. Hon tror att det är över nu, han brukar ju inte hålla på så länge.

Så känner hon hur hans tunga sakta särar på hennes läppar. Hon ligger och undrar vad som nu ska hända när han börjar prata: "Det här är skönt", säger han. "Håll bara din mun öppen så ordnar sig allting". Hon nickar och öppnar munnen lite mer. Hans tunga springer nu omkring i hennes mun. Det kittlar lite men hon har ingen lust att skratta. Han har inte heller lust att skratta. Något inom honom säger att han gör fel, men han kan ändå inte sluta. 

Nu snuddar hans tunga försiktigt vid hennes. Han känner hur hon rycker till av obehag, men trots det bestämmer han sig för att göra om det. Han trycker sig tungt mot hennes kropp och sätter samtidigt sin tunga mot hennes. 

Hon känner starka kväljningar. Med alla sina krafter försöker hon få bort den kropp som ligger ovanpå henne men hon är för svag. Plötsligt börjar hon att kräkas. Hon försöker hålla tillbaka vätskan som rinner nerför hennes mun, men den fortsätter att rinna. 

Trycket mot hennes kropp minskar när han reser sig upp. "Fy fan", säger han, medan han sätter på sig kalsongerna. "Du tål ju inte ens att din pappa kysser dig!" Så går han.

Från ett mörkt litet rum hörs nu inga knarrningar eller stönanden. Det enda som hörs är små hjärtskärande snyftningar från en liten flicka som är ledsen för att hon har gjort sin pappa illa.

Jag förstår nu att min fröken blev lite bekymrad...nu ska jag inte "terra" er med fler uppsatser!

För övrigt:

• ...har vi för första gången varit på ett lekland idag. Jag är väl sådär imponerad men barnen (och Robert) hade allt bra roligt och det är ju det viktigaste!
• ...har jag lite svårt att förstå att det är första advent nästa söndag. Men mysigt ska det bli! 

/Ida
 

Uppsatser från förr

Jag gick igenom gamla kartonger förra helgen och hittade en massa gamla skolpapper, bland annat en uppsats som jag fnissade lite åt (minns faktiskt delar av den fast i minnet var den genial:)), återger den här:

Hej Sverige! Det är gamla Gösta som skriver, Gösta på ålderdomshemmet Senilen. Jo förstår ni, jag kunde inte sova och därför började jag rota i min väska. Jag hittade då min gamla ficklampa som jag köpte någon gång under kriget. När jag hittade den kom jag på att den måste komma till användning, så nu tänker jag skriva i skenet från min ficklampa. Ska jag berätta om Lisa? Ja, det gör jag. 

Gott folk! Det var en vanlig söndag på Senilen. Jag och grabbarna satt som vanligt ute i trädgården, spelade poker och tog oss ett glas saft. Det var ovanligt fint väder för att vara i maj månad Länge sedan det var så fint vid den tiden på året, 1987 ungefär sisådär. Ja, det var i alla fall jag, gamla Gösta, och så var det enögde Sixten och långbente Arne, den dumme fan. 

Jag hade just dragit den där roliga historien: "Sixten, du har en fluga på en av dina hakor" när en sköterska dök upp och skulle ge oss mer saft. Jag tittade på henne och herre Jesus vad nära det var att jag tappade mitt emaljöga. Hon var så grann!Hon hade en fin, vit rock på sig, som hon hade dragit åt i midjan. Det var bra, för då kunde man se konturerna av hennes bröst. Jo, och så hade hon fina ben som såg råkade ut. Hon hade nog använt en sådan där kvinno-shave, eller vad det nu heter. Håret var krulligt och hon hade de allra vackraste ögon! Eftersom jag inte är blyg av mig frågade jag vad hon hette och hon svarade kort och bestämt: "Lisa". Inget tvivel om saken, jag blev dödskär!

Gott folk! Det blev måndag och det regnade. Jag tycker inte om när det regnar för då får jag så rysligt ont i benet. Det sitter i sen kriget. En dag när jag kom hem från jobbet trodde min blinda hustru - Gud bevare hennes namn - att jag var en japan så hon slog mig på benet med en stekpanna. Ja, så jag stannade inne den måndagen och läste lite i en dagstidning från 1950 som jag hade hittat i min väska. Rätt som det var om Lisa in och började prata med mig. Jag är inte en sådan där som klagar mycket, men jag berättade i alla fall att jag hade rysligt ont i benet. Till min förtvivlan rådde hon mig bara att dricka en kopp te, det skulle hjälpa. Åh, så vackert hennes bak gungade när hon gick mot dörren. På kvällen var det kåldolmar till middag så jag gick och lade mig hungrig.

Gott folk! På tisdagen kom Lisa, igen. Hon frågade om min krigsskada, det där med stekpannan  ni vet, och medan jag berättade såg jag medlidande i henens ögon. Jag berättade också att jag inte tyckte om kåldolmar. Då klappade hon mig på huvudet och sade: "Stackars Gösta! Men det blir stångkorv och rotmos ikväll." Jag lade mig hungrig den kvällen också. 

Gott folk! Onsdagen var den bästa dagen på hela veckan. Dagen började med att jag fick vända blad i min almanacka, det är kul. Sedan kom Sixten in och vi satt vid mitt röda skrivbord och tittade på gamla foton. Efter sisådär en timme upptäckte vi att vi redan hade tittat på korten några gånger, så vi slutade. Enögde Sixten har bara ett öga. Det är en skada från kriget och han skryter jämt om det. Som om det skulle vara något! 

Onsdag är städdag. Då komemr alltid en tjurig städtant med en maskin som låter som en myggkoloni. Hon var i färd med att städa då Lisa klev över tröskeln. Lisa sade att jag skulle lägga mig på sängen så hon kunde massera mitt onda ben. Oj, det var inte dåligt det ska jag säga! Jag lade mig ner och njöt, och det dröjde inte länge förrän jag inte ens hörde maskinens myggläte. Hennes smala fingrar rörde sig snabbt över mitt ben. Då och då klämde hon snabbt till, för att sedan fortsätta. När hon var klar var jag så lycklig att jag inte fick fram ett ord till tack. På kvällen låg jag och tänkte på henne medan jag räknade fläckar i taket. Jag hittade nitton stycken. 

Gott folk! Torsdagen var en katastrofdag och om den tänker jag inte berätta mycket. Vi satt i allrummet och spelade gamla godingar på stereon. Långbente Arnes ben är inte bara långa, de är vingliga också. Han stod som vanligt vid fönstret, med kikaren i högsta hugg. Hur det nu var vinglade han plötsligt till. Jag var beredd att som vanligt få se honom trilla i golvet, men det gjorde han inte den härgången. Lisa sprang nämligen fram och lade armarna runt hans kropp. I den hemska ställningen befann de sig länge, innan Arne slutligen kunde räta på sig. Hur kunde hon göra så mot mig? 

Gott folk! Nästa dag, som var en fredag, var en mörk dag i mitt liv. Ett tag trodde jag att jag hade satt in emaljögat åt fel håll och blundade med mitt andra öga, ty jag såg bara mörker. Men sedan kom jag på att det var min sinnesstämning som gjorde allt mörkt. Dessutom kanske solglasögonen bidrog en del. Jag satte mig vid fönstret och skrek "hämnd" allt vadjag orkade. Till slut beslöt jag mig för att verkligen hämnas. I min väska hittade jag ett gammalt ärtrör och några ärtor. Jag gav mig ut på jakt och det tog inte lång tid innan jag hittade mitt byte, giraffen Arne. Jag pepprade honom ordentligt! Han trodde att det regnade, trots att vi var inomhus, och började leta efter ett paraply Hoppas Gud förlåter mig! 

Gott folk! Lördagar är riktiga festdagar Då brukar vi åka på utflykt och det gjorde vi också denna lördag. Såren i mitt hjärta hade börjat läka och eftersom jag ångrade vad jag gjort dagen innan skötte jag mig exemplariskt. En gång i tiden jobbade jag som servitör på ett café och därför hjälpte jag till med att servera kaffe. Fåglarna sjöng och himlen var blå. Runt omkring oss sprang det barn, de spelade fotboll och ropade elaka saker åt oss. Jag såg inte till Lisa så mycket, men jag kunde känna hennes närhet. 

Gott folk! Det blev söndag igen Vi satt som vanligt ute i trädgården, spelade poker och tog oss ett glas saft. Jag hade just dragit den där roliga historien: "Arne, du har en geting på en av dina hakor", när Sixtens dotter dök upp. Oj, vad kär jag blev! Hon var inte lik farsgubben, utan bedårande vacker. Maj hette hon och det tyckte jag var kul eftersom det var maj månad. Det var förresten ovanligt varmt ute ör att vara i maj månad Länge sedan det var så varmt vid den tiden på året, 1968 ungefär sisådär. Men...vad nu då? Har jag solglasögonen på mig eller? Jaså, batterierna har tagit slut. 

För övrigt:

• ..upptäckte en kollega en riktig journalgroda jag gjort. Det skulle stå att ett barn sov dåligt eftersom han oroade sig för sin släkting som var utvisningshotad, men jag hade i stället skrivit att han var utrotningshotad...

/Ida