Lilla Kerstin, det verkar som om vi aldrig kommer att träffas...

"Jag är hemskt ledsen, men fostrets hjärta har slutat att slå".
"Tyvärr. Graviditeten verkar ha stannat upp, jag ser inga hjärtljud."
"Hm...jag ser faktiskt ingenting, det måste ha varit en missed abortion".

Tre meningar. Olika formulerade men med samma innebörd. Missfall. Första gången ofattbar, för då hade vi sett den lilla sjöhästen några veckor tidigare. Och nu hade hjärtat slutat att slå. Varför? Vi ville så gärna träffa dig lilla vän. Andra och tredje gången fanns det aldrig något egentligt foster som vi fick se, endast första stommen i det som var tänkt att bli en graviditet. Lika jobbigt ändå. Ofattbart. Orättvist. Förjävligt.

Sista gången blev jag gravid en tid efter att en av mina närmaste fått plus på sin sticka. Som tur var fick hon behålla sitt barn, allt gick fint och barnet kom till världen. Jag gick ett annat öde till mötes. Samma dag, och ungefär samma tid som hon var och tittade på bebisen på det stora ultraljudet i v. 18-19, så sövdes jag ner, och ur mig sögs resterna av min graviditet. Jag glädje mig åt hennes graviditet samtidigt som jag sörjde mitt eget missfall, sörjde det liv som aldrig fick bli till, som aldrig fick träffa sina syskon, ligga i min famn. Några månader senare kom mamman hem till mig och hämtade bebiskläder till sin lilla tjej. Kläder som Matilda och Stina haft, som det var tänkt att min lilla skulle ha. Jag ville såklart låna ut kläderna, bra att de kom till användning. Men att stå där och vika ihop kläderna, minnas, sörja, det var bland det jobbigaste jag har gjort.

När vi väntade Stina så var Kerstin ett potentiellt namn. Ett tag var jag helt besatt av att bebisen, om det blev en flicka, skulle heta Kerstin. Jag fick nog aldrig med mig Robert på den tanken så jag fick till slut släppa taget om namnet. Men när jag sedan blev gravid igen, och något år därefter igen, så började jag åter tjata om att jag ville ha en liten Kerstin. Sista bebisen hade jag redan döpt (Robert fick säga vad han ville), hon skulle heta Kerstin Ida Josefin, kanske med ett e på slutet av Josefine, det såg bättre ut tillsammans. När så även den graviditeten slutade med missfall lovade Robert att om vi nånsin får ett barn till så ska hon (oddsen för tjejer i vår släkt är bra) få heta Kerstin.

Men hon har ju aldrig kommit! Varje månad har jag hoppats, misstänkt, glatt mig, blivit besviken, tänkt positivt och misströstat. Varje månad har jag gått upp tidigt för att kolla när ägglossningen kan tänkas komma...nej, inte varje månad för ibland har vi bara inte orkat. Jag har testat akupunktur, någon "rökelse", alla möjliga ställningar (!), olika ofta, massage, speciella krämer, givetvis gått till gynekolog (som mest suckade eftersom jag ju inte är purung direkt), och läst på alla möjliga forum och tagit till mig alla tips man bara kan få. Jag har också många månader suttit och läst på olika forum om hur en riktigt tidig graviditet kan kännas, hur flytningarna kan se ut, och försökt hitta halmstrån, något som kan passa in på mig. Jag har gjort av med miljontals graviditetstest, ok, något överdrivet men ändå. Jag har läst vidare, för trots att mensen verkar ha kommit så finns det faktiskt de som får mens fast att de är gravida. Och så har jag läst solskenshistorier om de som faktiskt fått barn efter att de fyllt 40.

Ja. Jag har varit besatt. Besatt av längtan efter Kerstin.Efter det rödhåriga yrväder som jag tänker mig att hon skulle vara. Och ja, jag vet, jag har två friska barn, två barn som jag älskar mest av allt på hela jorden. Två barn som jag inte ens skulle kunna få. Jag vet att det kan sticka i ögonen på folk att jag, som ändå har barn, så förtvivlat gärna vill ha ett till. För det finns ju kvinnor/par som aldrig får barn. Så jag vet att jag är lyckligt lottad, jag kan förstå att ni tycker jag gapar efter för mycket. Men ändå...modershjärtat i mig har längtat. Längtar. Och nu sörjer det, för det ser ju onekligen ut som om det inte blir någon Kerstin som kan hålla oss vaken på nätterna.

Önskar att ingen någonsin behöver höra att deras barns hjärta, deras kärlek och längtan, har slutat slå. Jag önskar så att du kommit till oss finaste Kerstin Ida Josefine. Men du, det är dags att jag börjar ta till mig det faktum att vi nog aldrig kommer att träffas.

/Ida

Att pennfajtas, eller att tala är silver men att skriva är guld

Skrivandet går trögt nu. Ibland har jag ingen lust, ingen inspiration, och då får det vara så. Inte heller händer det så mycket i livet just nu, och promenaderna har p.g.a vädret varit sparsamma. Det är under promenaderna som idéerna till mina blogginlägg brukar komma lustigt nog, så det är visst bra med motion:).

Jag har däremot börjat att "pennfajtas" med en av mina bästa vänner. Hon är en vän jag lärde känna i 7:an, och vi har hållit kontakten sedan dess. Hon är en sån där "enkel" vän, en man inte behöver känna skuld för att man inte träffat på ett tag eller ens hört av sig till. Hon finns där, om vi så bara hörs av några gånger per år. Jag har några såna vänner, så tacksam för dem! Men nu tycker vi att vi lite för sällan lyckas prata utan störande barn eller män i bakgrunden, och vi har därför börjat att skriva till varandra. Detta gjorde vi även under vår högstadie- och gymnasietid. Jag hittade just några av de breven, och ska av hänsyn till er och oss inte återge något citat därifrån, men det handlade mycket om vänskap, kärlek, fester och skola och ungefär i den ordningen. Nu när vi skriver handlar det mer om 40-årskris, barn, våra män och klimakteriet, också här ungefär i den ordningen.

Det är roligt, jag gillar ju att skriva, och att få läsa vad andra skrivit såklart. Jag längtar tills hon skriver några rader igen, och så vill jag egentligen svara på en gång, men väntar några dagar så att jag inte ska verka alltför desperat. Jag vill ju ändå ge sken av att jag har mycket på gång i livet, t.o.m till en av mina bästa vänner. Förresten så ordnade hon under högstadiet så att de som ville fick en brevkompis i Algeriet. Fråga mig inte varför de bodde just i Algeriet men jag tvekade givetvis inte utan började glatt skriva till de två killar jag fick som förslag. Det ena killen dansade breakdance och var trevlig, men vi skrev inte så länge med varandra. Den andre killen dansade också breakdance. I sitt andra brev bad han att få ett foto på mig. Jag skickade ett foto där jag står och ser snäll och oskyldig ut med en blomma i handen (jag kommer så väl ihåg fotot). I hans nästa brev frågade han när han kunde komma och hälsa på så att vi kunde planera vår framtid. Han gillade nog fotot:). Jag fick kalla fötter, och svarade att jag verkligen endast ville ha en brevkompis, och blev ganska förvånad när han då skrev att jag förstört både han och hans mormors liv. Oj! Snäll som jag var blev jag lite illa berörd över att jag sårat honom men jag höll mig för att skriva mer. Ett halvår senare fick jag ytterligare ett brev där han bad om ursäkt för att han reagerat som han gjorde, och så skickade han med ett kort på sig själv när han dansade breakdance.

Skrivandet har alltid betytt mycket för mig. Mina uppsatser har jag ju skrivit om tidigare. Dagbok har jag skrivit i perioder, och jag tänker inom en snar framtid leta upp dessa dagböcker och bränna innehållet. Tror ändå inte det är något jag vill läsa på ålderns höst. När jag studerade i Östersund kom jag i kontakt med studentspex, och förutom att larva mig på scen var jag med i manusgruppen. Vad kul vi hade när vi satt och spånade timmar i sträck, och fick ner ett litet stycke manus, som vi sedan strök nästa gång. Det var en härlig process att jobba fram något som andra skulle skratta åt och det var spännande att se om det höll för publiken. Inte för att det spelade så stor roll, vi hade själva så roligt! Åh, kan sakna den tiden!

Ord berör (no shit!). Och betyder. En liten lapp från maken på köksbordet (har det hänt Robert?), ett kort från finaste arbetskollegan (det har hänt!), någon skriver något snällt på tavlan på jobbet, arga lappar i tvättstugan, insändare i tidningen, fantastiska artiklar och böcker...och så julkort! Alltså, ni som känner mig vet att jag gillar julkort och att jag upprörs av det faktum att nästan ingen skriver sådana längre. Och jag kan inte riktigt förstå att folk inte har ork eller tid till att skriva ett kort och lägga det på brevlådan, utan att man i stället ska ta ett kort på sina ungar som för en gångs skulle ler, och lägga det på facebook som ett massmeddelande till alla vänner om en God Jul. Nej, jag gillart inte! Jag skickar men glömmer självklart alltid bort någon som skickar till mig. Förra året frågade jag därför på facebook vilka som tänkte skicka julkort (underförstått också till mig). Jag fick svar från två stycken, varav en skrev sin adress. Smarta jag tänkte att det måste vara en hint om att jag ska skicka till dem, vilket jag således gjorde, men inte fick jag något från någon av dem inte. Däremot fick jag ett meddelande från den ena där hon tackade för julkortet som hon var så förvånad över att hon fick. Men hallå!!! Jag fick ju adressen liksom! Jag är nog bara väldigt trög eller lättlurad eller nåt...och så fick jag såklart kort från de jag inte skickat till:)....

Nej, nu tror jag att jag ska ta och skriva till min "pennfajtarkompis", det har gått lagom många dagar nu, så hon borde tro att jag har haft lagom fullt upp med viktiga saker i mitt medelåldersliv. Kanske ska jag skicka med ett kort där jag dansar breakdance?


För övrigt:

• ...har jag lagt undan mina älskade icebugs (puss, ses i december) och i stället putsat cykel och cykelhjälm.
• ...hade vi en synnerligen trevlig syrrhelg i Stockholm för någon vecka sedan. Vi åt, fikade, fikade, åt och drack vin och drinkar. Just ja, sedan var vi på Berwaldhallen, och vi garvade hysteriskt i typ en halvtimme åt våra lösmustascher. 
• ...har jag den här helgen plötsligt börjat tycka att det är godare med kaffe utan socker. Plötsligt händer det!

/Ida

En fotbollsplan, en halv livstid

Idag lämnade jag sjukstugan en timme och tog med mig Selma på en uppfriskande senvinterpromenad. Så skönt att komma ut, andas frisk luft, slippa gnäll, snor och hostningar! När vi gick över fotbollsplanen hände något ganska häftigt; det var som om livet passerade revy under de få minutrarna det tog för mig att korsa fotbollsplanen. Jag hoppas verkligen att det inte är ett tecken på att jag är döende, eller att jag intagit för stor dos febernedsättande...

Hur som helst så såg jag först en massa ungar i grönrandiga kläder jagandes en boll. Mitt ibland dem sprang jag, med röda flätor som gungade i vinden, och jag sprang fort. Det såg ut som om jag var glad, fast jag mest minns det som om jag helst ville stå vid sidan av och titta på fotbollsmatcherna. Inte var jag något vidare bra heller, fast det var ju ingen i laget utom möjligtvis en eller två. Det var kanske inte så underligt att vi brukade förlora med en 11-0 sisådär. Men Lennart fortsatte tålmodigt att träna oss, och våra föräldrar körde snällt runt oss på de förnedrande matcherna.

Jag gick vidare, och fick då se mig själv betydligt äldre, men jag var även nu mitt uppe i en fotbollsmatch. Håret var lika rött, fast nu uppsatt i tofs. Kroppen började få kurvor, och på fötterna hade jag illgula dubbskor, som jag verkligen minns att jag skämdes över. Men de hade jag ärvt, och då var det bara så att de fick duga. Även nu sprang jag fort, men jag jagade inte bollen så mycket utan siktade mest på tjejerna i det andra laget. Jag var en hejare på att fälla de andra, oftast ganska snyggt, men det hände att jag fick mig en åthutning av domaren. Ärligt talat minns jag inte om jag tyckte det var så kul att spela fotboll längre, och jag slutade ju när det blev lite mer seriöst, och när laget började satsa på att vinna en match eller två.

Ännu lite längre fram såg jag mig och en kille, jag tror bestämt det var första riktiga kärleken. Fniss och pirr...inte för att jag kan komma ihåg vad vi gjorde på en fotbollsplan, men vi ville väl vara ifred...kanske var det då en fotbollsplan i Karlstad, liksom vid nästa minne som poppade upp...

När jag var ute och gick med min fina Elsa, som inte alltid var världens lydigaste hund. Vi promenerade, tydligen alldeles för nära, en fotbollsmatch mellan vuxna karlar. Helt plötsligt rusade Elsa in på planen och började jaga bollen. Spelet fick blåsas av och en jakt tog sin början...jag ville bara vända och gå därifrån men tvingade mig själv att härda ut de långa minuter det tog innan någon äntligen fick tag på bollen och Elsa, och jag kunde gå fram med blossande kinder och koppla den lilla odågan.

När jag nästan var framme vid fotbollsplanens andra sida så fick jag se mig själv sittandes vid sidan av, i mina röda permobil. Jag tittade på en match, utan att Elsa virvlade runt bland spelare och boll den här gången. Vilket leende jag hade! En keps på huvudet, och så smala ben...
Vilken frihet den gav mig den där permobilen! Det var ju så jag fick dagarna att gå de där sista veckorna på sjukhus och den första tiden hemma. Jag återupptäckte världen, eller i alla fall Karlstad! Medan jag legat på sjukhus i 6 månader så  hade väl så mycket förändrats, eller? Någonstans hade i alla fall mitt geografiska minne (som alltid varit kasst men nu alltså inte existerade längre) försvunnit, så jag var tvungen att lära mig hitta igen, och då var det ju perfekt att åka runt i permobilen och förhoppningsvis hitta tillbaka. Eller inte, det var inte så noga...jag kunde ju sitta och stirra på en blomma och bara vara...och jag minns att jag funderade på vad som hänt medan jag varit borta, och inte alls hängt med i varken lokala nyheter eller världshändelser. Hade liv upptäckts på någon annan planet?  Hade Anna Book släppt en ny singel? Fanns Kvarnens pizzeria kvar? Fast den sista frågan visste jag ju egentligen svaret på eftersom syrrorna brukade tröstäta där när de hälsat på mig.

Tänk...en fotbollsplan, ett halvt liv. Hoppas jag, om jag får förmånen att bli över 80. Jag hoppas få se barnen spela fotbollsmatcher, det gör inget om de förlorar med 11-0. Jag hoppas få se Selma jaga en massa bollar på fotbollsplaner, fast helst inte störa mitt i en match. Kommer mina barn att kyssa killar eller tjejer på en fotbollsplan? Ja, fast det vill de nog inte att jag ska se. Och kanske är jag med vid en PRO-match när jag är riktigt gammal. Då vill jag nog helst stå vid sidan av och titta på. Kanske kommer jag skrika och heja så ivrigt att löständerna flyger ut.

En fotbollsplan, en halv livstid. Förhoppningsvis mer.


För övrigt:

• ...är jag trött på förkylningar. Nu är det bra!
• ...börjar jag få vårkänslor och längta till Värmland (och Uppsala)
• ...ska jag snart vara med i en tanttidning, men vilken av dem var det? Återkommer när jag kommit på det:)

/Ida

Vi ska alla dö

Min familj har drabbats av sorg. Det var hamstern Doris som avled efter några timmars sjukdom, ganska hastigt men inte alls lustigt. Jag var rätt nervös för att berätta för barnen, men valde till slut att göra det väldigt okomplicerat men samtidigt ordentligt. Matilda grät, Robert fällde en tår, Stina blev högtidlig och allvarlig. Jag och Robert lade Doris i en liten låda avsedd för mobiltelefoner, på en bädd av bomull och med en blomma ovanpå den döda. Och sen pratade vi om Doris, mest gamla minnen, och hur söt och busig hon var när hon var ung (dvs för typ ett år sedan:)). Vi skålade, sjöng och hurrade för Doris. Vi läste om herr Muffin, ett marsvin som dog. Och så fortsatte vi att prata. Det blev ett härligt samtal, där alla möjliga tankar om döden dök upp, och där inget var fel, för vi vuxna vet ju lika lite som barnen vad som händer efter det här livet, vad som händer när vi dör. Tilda sade att Doris kanske var i Nangijala nu. Stina var mer inne på att hon låg på ett moln och sov. Vi pratade vidare om att Doris kanske träffade min gamla hamster Nisse nu, som jag hade när jag var typ 12, men Tilda var rädd att han skulle skrämma Doris eftersom han nog inte hade någon päls kvar. Kanske skulle Doris bilda en "supertrio" med Nisse och kusinens hamster som också dog för ett tag sedan, och så kanske pappas marsvin Jocke fick vara med på ett hörn.

Vilket härligt, befriande, nyttigt samtal vi hade. Jag kan inte minnas att jag någonsin suttit så med vuxna, pratat så okomplicerat om döden, det vi trots allt vet är oundvikligt men som vi helst håller ifrån oss.

Är inte du nyfiken på hur du ska dö? Och vad som händer sen? Jag är sjukt nyfiken. Inte för att jag på något sätt vill dö, även jag blir skrämd av att tänka på det, men nog är jag ändå nyfiken. Blir det hjärtat som lägger av? Somnar jag bara in, eller faller jag ihop i en kö på Konsum? Drabbas jag av cancer? Stroke? Blir jag mördad för att jag upptäckt en terrorcell? Eller får jag lugnt och stillsamt ta farväl av alla jag älskar innan jag tar mitt sista andetag?

Jag kan förstå om alla inte håller på och funderar som jag:), men nog är det väl ändå viktigt att ibland påminna sig om att vi alla är dödliga? Om inte annat så för att uppskatta livet mer. Vi lever här och nu, men har ingen aning om vad som händer om en minut, en timme, en dag, en vecka, en månad, ett år...








Älskar strippen ovanför! Den är klockren, och påminner oss om det viktiga; lev livet nu, för alla dagar fram tills du dör så lever du!

Vad tror du då händer efter döden? Jag tror inte att det händer någonting. Den tanken kan vara skrämmande nog. I alla fall blev den det sedan jag fick barn. När jag var sjuk så funderade jag faktiskt inte så mycket på döden. Den skrämde mig inte. Jag ville självklart inte lämna min familj och mina vänner, men samtidigt visste jag ju att alla skulle klara sig alldeles utmärkt utan mig. Döden kändes i mina värsta stunder som en befrielse. Med barnen kom rädslan för att dö. För att inte få krama dem, trösta, skratta, skälla, följa dem in i vuxen ålder. Att bara ligga och vara död...den tanken kan nästan ge mig panik! Men då får jag påminna mig om att jag lever nu, att jag måste ta vara på allt så länge jag kan.

Och att våga prata om det oundvikliga. Att skriva ner hur jag vill ha det om det värsta händer. Att jag vill donera mina organ, att jag inte vill att Samir och Victor sjunger på begravningen...fast nu var jag inte allvarlig längre, det börjar bli för jobbigt...Undrar förresten om pappa slängt mitt handskriva testamente från sjukdomstiden, där jag ville lämna en del pengar till min guddotter och ett barn vi var kontaktfamilj åt, och resten skulle delas mellan sambon och mamma och pappa...:)

Men hörrni! Ska vi inte alla fylla i "vita arkivet"? Kanske känns det inte viktigt för dig hur din begravning ska vara, men tänk vad skönt för dina närstående att få direktiv, få veta att det som görs är din vilja? En f.d arbetskompis till mig dog för en tid sedan. Jag var inte själv på begravningen, men fick berättat för mig att hon själv planerat den, bestämt sånger och skrivit en text som lästes upp. Så oerhört sorgligt, så oerhört vackert. Och starkt. Men sådan var hon. En kämpe, så stark.

Och ska vi inte försöka undvika onödigt tjafs, vårda våra vänskaper och fylla livet med så mycket kärlek vi bara kan?  

Jag avslutar med några rader från den fantastiska boken "Adjö, herr Muffin":

Nu vet du mer än vi, herr Muffin.
Nu vet du vad som händer när man dör. 
Visst är det så att antingen är döden en vila
och då är döden ingenting att vara rädd för. 
Eller så förs man någonstans
till ett evigt liv och lever där i lycka.
Och då är döden något att längta efter!
Varför skulle man vara rädd för döden?
Visst är det så, herr Muffin, du som vet? 

/Ida 

My 15 minutes of fame:)

Förra veckan ringde en kvinna från en tv-kanal. Hon undrade om jag eventuellt ville vara med i rutan längre fram. Jag som trodde att mina glansdagar var över...tihi, som en viss prinsessa skulle säga. Nu har jag ju aldrig blivit inbjuden till kändisfester direkt (lite besviken över det faktiskt), men jag tänkte att jag ju ändå kan berätta för er om mina erfarenheter från mediavärlden, för ni har väl undrat:)?

Mina tidningsintervjuer är väl inte så mycket att orda om, förutom att jag snabbt lärde mig att man visst ska kräva att få läsa igenom vad de skriver innan tidningen går i tryck samt att fotograferna inte bryr sig nämnvärt om att man inte vill fotas i vissa vinklar för att man ser ännu fetare ut då. Inte heller mina insatser i radion har varit så spännande, även om jag ju tycker att jag låter som en utomjording eller nåt när jag pratar. Mina syrror brukar skratta åt min "socionomröst". Antar att det är den jag lägger på i intervjusammanhang. Själv tycker jag att jag pratar entonigt och med en konstig dialekt...

Min första tv-erfarenhet var i tv4 Värmland (tror jag, inte säker på ordningen). Det gick väl ganska bra, inte så många som såg. Jag tyckte bara att det var liiite pinsamt att jag inte direkt homestylat lägenheten, utan låtit en döskalle stå kvar i bokhyllan. I och för sig lite vitsigt, när vi pratade om rädslan för att dö och den där döskallen stod och såg dum ut i bakgrunden.

Så ringde de från Tv 4:s morgonsoffa och jag blev övertalad att vara med. De skickade en taxi som körde mig från lägenheten och till hotellet i Stockholm eftersom jag hade svårt att gå och behövde släpa med mig rullatorn. Himla snällt! Det hade varit ännu snällare om de hyrt rum i ett hotell där det inte fanns så mycket trappor och där det inte var kullersten utanför. Den stackars taxichauffören var supertrevlig och stannade snällt bilen var 5:e mil ungefär så jag fick kissa. Jag lyckades även lura i honom att Uppsala hade 800 000 invånare (vilket jag trodde just då, totalt hjärnsläpp). "Skulle inte jag veta det som är ifrån Uppsala" sade jag kaxigt och han fick ge sig...
Nåja, åter till tv-soffan. När jag kom dit fick jag träffa Jan (min läkare), och han passade på att göra en neurologisk undersökning på mig medan vi väntade på vår tur. Sedan fick Jan hjälpa mig att komma upp på scenen, som var rejält upphöjd, genom att knuffa mig i baken medan någon annan drog. Det var inte så handikappanpassat där. Vi intervjuades av Tilde de Paula och Richard Olsson. Tilde märkte att jag var nervös, så hon klappade mig på benet och sade: "vet du Ida, det är bara du som kan berätta din historia." Det tyckte jag var så fnissigt sagt så jag tappade nervositeten och var i stället rädd för att börja fnissa. Men det gjorde jag inte. Jag satt där i mitt röda snagg och brillor och såg väldigt feministisk och seriös ut. Tilde var mycket trevlig, liksom Richard, som hade en kompis som var sjuk i ms och därför var mycket intresserad. I pausen sprang han efter Jan för att få höra mer.

Sedan var jag ju med i det eminenta programmet "Outsiders". Det var väldigt speciellt, att umgås så intensivt med ett litet tv-team i flera dagar. Jag var livrädd att slappna av alltför mycket någon gång och säga något riktigt dumt utan att tänka mig för, men det tror jag inte att jag gjorde. Vi åkte bil från Karlstad till Torsby, där jag skulle besöka Frykcenter, och det blev ju lite äventyrligt eftersom jag skulle köra bilen. Av någon anledning ville de nämligen filma mig när jag körde. Jag som inte hade kört automat på en evighet. Jag som inte kört bil alls på en evighet. Jag som fick stanna flera gånger på vägen för att jag var kissnödig. Men vi kom fram utan olyckor. Teamet följde med dig, de var med hemma hos syrran när jag bakade pepparkakor med Clara och de var med in på toan när jag kletade på mascara, för det skulle tydligen bli "bra tv".

Kulmen, höjdpunkten av min tid i rampljuset, måste ju ändå vara när jag fick sitta i Malous soffa och prata så länge tillsammans med Jan, och när söta Tilda var med. Malou var ju inte jätteinläst på ämnet men gjorde sitt bästa. Trots det fick hon lite skäll av Jan i pausen för att hon missförstått något. Jan var förkyld och kraxade som en kråka, och jag var såklart nervös och hade mycket läppglans på mig. Malou gjorde en spännande "cliffhanger" innan Tilda fick komma in (och bröt givetvis till reklam innan). Malou var förresten jätteliten; kort och smal, som en liten fågel. Men trevlig. Och intresserad. I reklampauserna, medan Jan skällde på Malou:), så satt jag och spanade på Malous andra gäster som skulle dricka champagne lite senare i sändningen. Det var bland annat Johannes Brost och Tobbe Trollkarl. Johannes tittade och vinkade glatt mot mig, gjorde tummen upp och sade att jag gärna fick komma och dricka champagne med dem. "Gärna" sade jag, "absolut inte" sade Jan. Tobbe Trollkarl försökte jag desperat få kontakt med, tänkte att det vore kul med en autograf till Tilda, men han såg aldrig åt mitt håll.

Ja, det var väl det hela om mina glansdagar. Vi får väl se om det blir någon ny sittning i tv-soffan, då får ni hålla tummarna för att jag inte gör bort mig, typ petar näsan inför svenska folket. I hemlighet drömmer jag annars om att få vara med i "Fråga doktorn", och då kanske mest för att jag inte skulle se så tjock ut bredvid programledaren.


För övrigt:

• ...gillar jag vintern i år, mycket märkligt!
• ...har jag nog sagt det förut men jag gillar verkligen mitt jobb!
• ...är Selma nyklippt och  så söt. Och hon har fått vinterkläder också. 

/Ida

Men vad fan säger människan?

Kanske lite konstig rubrik så här på årets första dag. I stället borde jag väl sammanfatta året som gått, men jag suger nog lite på den karamellen...tror dessutom inte att 2015 kommer att gå till historien som något särskilt bra år, särskilt inte om man ser till hela jordklotets väl och ve. Idag kom jag i stället att tänka på de stunder vi väl alla hamnat i, när vi hör en människa säga något som känns fel, eller sagt i fel sammanhang eller bara känns märkligt...när man helt enkelt undrar; vad fan säger människan?

Det hände mig för några dagar sedan, eller rättare sagt tror jag att det hände det äldre par som jag fick för mig att prata med på Konsum. Vi stod i en rätt lång kö, och de erbjöd mig att gå före dem i kön. Jag tackade och sade att det var snällt och fick till svar att "man ju ska vara extra snäll i juletid." Då fick jag för mig att berätta att min äldsta dotter skrivit på inköpslistan att jag skulle köpa en "ny järna" till hennes lillasyster. Då såg lite oförstående ut, skrattade inte alls som jag hade tänkt. Jag gick då steget längre och visade dem lappen, men de tittade på mig med blickar som sade: "vad säger människan" (jag tror inte att de var såna som svär:)?

För ungefär ett år sedan hade vi parmiddag med en kille som Robert lärt känna, och hans fru. Det var en av de konstigaste (och längsta) kvällar jag upplevt, därför att frun (som jag kallt räknar med aldrig kommer läsa min blogg) var så totalt egocentrerad. Vi umgicks i många timmar, de ville aldrig gå hem. Under de timmarna pratade hon om sig själv 98 % av tiden, och den resterande tiden pratade hon om sin man, eller så försökte han flika in någon fråga till oss, som HON svarade på. Det här var alltså en kvinna jag aldrig träffat tidigare. Det hindrade dock inte henne att berätta de mest intima och jobbiga saker för mig, saker som jag inte alls ville veta. Hon dränerade mig totalt och jag ställde mig ständigt frågan "vad fan säger människan?" Jag är ändå van att möta människor av alla de slag, och jag brukar inte ha så svårt att få en syl i vädret. När jag ser tillbaka var ju kvällen extrem men ändå lite festlig på något sätt men det paret har vi inte umgåtts med sedan dess...

Nästa exempel var allt annat än festligt. Det var när jag låg på Ackis och behandlingen skulle starta om några dagar. Dåvarande pojkvännen var på besök, jag hade inte sett honom på ett bra tag. Jag hade heller inte pratat med honom på länge (kanske aldrig) om hur rädd jag var, och hur vansinnigt  mycket jag älskade honom. Att jag var livrädd för att dö ifrån honom, och alla andra jag höll av. Jag bestämde mig för att tiden var inne att få allt sagt, och jag lättade verkligen mitt hjärta. Jag bjöd in honom i mitt innersta, och visade en ledsenhet och en rädsla som jag tidigare medvetet undanhållit. Reaktionen blev först som jag trott, han började gråta. Men sedan blev det märkligt. Han bröt totalt ihop och frågade hur han skulle klara sig utan mig om jag dog. Inte så konstigt, men därefter började han prata om vilken otur han alltid hade och att det var typiskt honom att träffa någon som blev så sjuk och som kanske skulle dö ifrån honom. Jag fick höra att det inte var någon idé att han träffade någon för det sket sig alltid...och jag minns att jag tänkte "vad fan säger människan?" Men det sade jag inte såklart. Jag älskade ju honom, och jag tröstade honom bäst jag kunde. Där låg jag och var livrädd för att dö, och fick trösta en man som haft oturen att träffa mig.

Läkare, och även andra inom vården, måste ju ha svårt att säga rätt saker, det är inte så svårt att förstå. Jag menar, vad säger man till någon som har fått en dödlig diagnos, eller blivit förlamad, eller just har förlorat ett barn? Det måste vara så svårt, men jag vet vad man i alla fall inte ska säga och göra...
Jag har fått missfall flera gånger. Vid ett av dem fick jag tabletter uppkörda i underlivet, och därefter fick jag blöda ut "graviditeten" på sjukhuset. Efter några timmars blödande och lidande blev jag undersökt av en kvinnlig, något överentusiastisk läkare, som uppenbart tyckte att det som jag blödde ut var spännande att titta på. Hon konstaterade att "jaha, här har vi hinnsäckar och där har vi...", och visade t.o.m upp delar av det som faktiskt skulle ha blivit vår bebis för pappan. Där låg jag med mitt hjärta bultande i handen och flämtade efter någon form av mening med att fortsätta leva och hon var så totalt uppe i blodklumparnas beståndsdelar. Så fel! Så jävla fel! Och det enda jag fick ur mig var: "vad fan säger du för nåt?"

Vid missfall får man ju också höra, både från människor inom vården, samt vänner och bekanta att det var något fel på fostret, att det var därför det blev som det blev. Vissa slår även fast att det nog var bäst det som skedde. Föga tröstande kan jag säga. Innan man fått sörja det barn som aldrig blev, de drömmar som inte blev sanna, så tar i alla fall inte jag till mig av de orden. Kanske till viss del senare, men inte då. Då har jag bara behövt sörja, och få älska även det barn som inte blev.

"Vad fan säger hon för nåt?" kanske ni har undrat nu ett tag eftersom ni hade velat läsa något gladare eller bättre eller annorlunda. Kanske nästa gång...


För övrigt:

• ...åker vi snart till Karlstad, ska bli skoj.
• ...stör jag mig på att jag har lite jobbångest fast jag trivs på mitt jobb. Är det vardagens lunk jag inte vill in i igen kanske?
• ...har tjejerna och jag idag enats om att det roligaste 2015 var att vi skaffade Selma. 

/Ida

En man och hans pepparkakshus

Min man älskar att baka pepparkakshus. Några dagar varje år förvandlas han till något slags kreativt monster som endast är fokuserad på en uppgift; att få ihop pepparkakshuset. Veckorna innan föregås av att han googlar på ritningar, degar och tillbehör. Exalterad visar han mig och barnen ritningar på slott, herrgårdar och kyrkor, och han fnyser lite när han pratar om de pepparkaksbyggen man kan köpa i affären och bara behöver sätta ihop, för vem vill ha ett pepparkakshus som ser ut som alla andras (jag vet en:))?

Själv förstår jag ingenting. Eftersom jag är uppväxt i en familj där vi nog mest satte ihop huset för mammas skull och tog till Karlssons klister om det behövdes, har jag svårt att få till entusiasmen. Men jag låter honom hållas, planeringen kan jag ändå stå ut med.

Sedan sker inhandlingen och degen bakas. Även i år blev den blev inte riktigt som han tänkt sig (vilket kommer medföra att han googlar på degar ännu mer nästa år), den blev lite ljus och lite kompakt, men får tydligen duga. Och sedan börjar det...

...besattheten, isoleringen. Köket blir som en krigszon, där slaget utspelar sig mellan min man och det blivande pepparkakshuset, som ju aldrig blir som han vill. På morgonen hörs glada tongångar, visslanden och julmusik, men stämningen tätnat ju längre dagen lider. Och vi andra göre oss icke besvär att komma in i köket! Strunt i att vi är hungriga, vill baka nåt själva eller bara vill umgås en stund, vi är inte välkomna! För han måste koncentrera sig! Han stänger ute världen, allt elände, alla måsten, och har endast pepparkakshuset för ögonen.

Jag kan ju såklart inte hålla mig utan går in och fnissar lite, försöker få honom att tycka det är charmigt att delarna blev alldeles för tjocka och mjuka och förmodligen kommer falla sönder...men han ser inte det roliga, utan bakar om. Och han ska minsann bli klar samma dag. Även om han så ska missa Downton Abbey på kuppen så ska han bli klar. Jag vet att han inte kommer bli det, och suckar lite.

En stund senare går jag in, lite mer frustrerad eftersom jag tycker det finns annat att göra. Barnen behöver få mat i sig, och kanske kan han hjälpa till att underhålla dem lite? Inte det nej...till slut blir jag såklart arg och kallar honom besatt, men får genast dåligt samvete.

Det luktar gott från köket. Ibland luktar det bränt också, och då vet jag att svordomarna snart haglar därifrån. Julmusiken har bytts ut till hårdrock. Och konstigt nog finns inget pepparkakshus i sikte. Det ligger bara en massa delar överallt; på diskbänken, på matbordet, balanserandes på en plåt ovanpå kylskåpet. Det är ett kaos i köket utan dess like, med disk överallt, alla husdelar, och så mjöl och glasyr lite här och där.

När jag skriver det här är det söndag. Min man lovade att huset skulle vara klart igår. Nu har han lovat att det blir idag. Jag ber en stilla bön om att det blir så. Att det inte blir som förra året när delarna låg i köket tills långt efter jul då de hamnade i soporna. Fast det var ju delarna till hus nummer två förresten, han hade ju redan bakat ett som han inte var nöjd med.

Kanske är jag lite avundsjuk? Att han har hittat nåt som han brinner så för, medan jag mest går runt och suckar och på sin höjd bloggar lite (och sköter barnen eftersom ingen annan gör det i och för sig). Kanske kan jag bli mästare i att göra kola, i att städa eller i att slå in julklappar snyggt? Nja, får fundera på det. Jag har säkert några dygn på mig att fundera, för jag räknar inte med att få tillträde till köket förrän framåt nästa helg. Det får nog bli hämtpizza imorgon och i övermorgon och dagen efter det, och så får jag se till att barnen äter ordentligt i förskola och skola.

Jag hoppas att jag nästa lördag eller så får skåda bygget, det färdiga pepperkakshuset som minsann inte ser köpt ut. Bredvid står min stolte man med mjöl i håret och glasyr på kinden och strålar med ögonen och säger nåt i stil med: "jag sa ju att det inte var så svårt".

Ja, min man älskar att baka pepparkakshus. Det älskar jag honom för. Kanelmycket.


För övrigt:

• ...insåg jag igår att m in 8-åring simmar snabbare än vad jag gör...
• ...känns det lite tomt att det inte är Bron ikväll.
• ...är det snart jullov:)!

/Ida