Summering 2017

Ännu ett år har gått, som vanligt fyllt av glädje, tårar, sammanbrott, lycka, halvtaskig ekonomi, impulsköp, skrattanfall, för lite ork, rastlöshet, drömmar som uppfyllts, drömmar som gått i kras, vänskap, avundsjuka, stolthet, mammasysslor, oro, Bolibompasex, jobb, semester, högtider, kärlek och ännu mera kärlek...

Jag har valt ut några händelser som får sammanfatta mitt år, och jag ska även ge några tips inför årets julklapp 2018. Innan det vill jag passa på att säga att det här blir mitt sista blogginlägg. Jag tror bloggen har gjort sitt, jag skriver i andra forum nu, och kan dessutom lägga ut direkt på fb i stället. Stort tack till er som läst, och ett extra tack till min trogna följare, du är ju bara bäst!

Så...


Årets glädjetjut: När jag fick mejl från Ulrika på Idus förlag som skrev att hon blev berörd av min bok och ville ge ut den. Vilken känsla!

Årets surrealistiska: Samma som ovan.

Årets roligaste: Helgen vi var på Kolmården. Vet inte om jag någonsin skrattat så mycket, och det gjorde jag tillsammans med barnen som då var 6 och 9 år, och åt så knäppa saker. Så glad att de har ärvt min briljanta humor (eller vad säger du Robert?)!

Årets bästa "framträdande": När jag föreläste för sjuksystrar som har hand om organdonation. Vilket gensvar och vilket intresse, det var skoj!

Årets jobbiga: Att sammanställa boken. Så många minnen, det var smärtsamt att skriva men samtidigt väldigt befriande. Bästa terapin ever!

Årets impulsköp 1: Ännu en träningscykel. Än så länge används den i alla fall.

Årets impulsköp 2: Marsvin. De flesta barn får tjata ihjäl sig för att få ett husdjur, hos oss är det mer föräldrarna som ger på barnen djur...(jaja, iaf jag)

Årets mesfason: Att föreläsa utan att ta betalt. 6000 ska man ta enligt någon lathund, jag tar 0, förutom när jag föreläste i Uppsala, men de pengarna fick jag aldrig. Ida, ett ekonomiskt snille!

Årets arga 1: När barnens skola inte gör det rätta enligt mig...

Årets arga 2: När Metoo får en att komma ihåg hur man har behandlats vissa gånger...

Årets hopp: Metoo-kampanjen. Må den leda till en mer jämlikt och bättre samhälle för våra barn!

Årets skärpning: De gånger jag brusat upp och skällt på barnen

Årets mirakel: Den antidepressiva medicin jag börjat ta som gör att jag brusar upp betydligt mer sällan och som gör att jag kan stå i kö utan att freaka ut!

Årets vårdproblem 1: Förlossningsvården

Årets vårdproblem 2: BUP. Både privat och i jobbet har jag fått se hur barn och ungdomar, uppenbarligen i behov av hjälp har skickats hem eller hänvisats till en kö eller vårdcentralen. Vi har väntat på att få träffa en arbetsterapeut i över ett halvår, och jag har bestämt mig för att ta mitt barn ur kön så jag kan söka hjälp någon annanstans om det behövs...Den psykiska ohälsan ökar lavinartat hos våra ungdomar och så finns dessa köer, bedrövligt!!! För att citera Sverker O: "SKA DET VARA SÅ?"

Årets stolta ögonblick 1: När jag satt som en riktig idrottsförälder i simhallen och såg Tilda simma som bara den. Hon som minsann inte velat gå på någon aktivitet och hon som minsann inte ville tävla. Dessutom var hon med på en fest precis i början där hon inte kände nån men ändå vågade gå dit.

Årets stolta ögonblick 2: Att många gånger få se Stina vara den allra finaste kompisen genom att låta alla vara med, ta hand om sina småkusiner och stå för ett enormt rättvisepatos:).

Årets stolta ögonblick 3: Robert tog sin undersköterskeexamen!!!

Årets stolta ögonblick 4: När jag höll min bok i mina händer för första gången. Wow, det blev ju en riktig bok!

Årets naiva: Att tro att jobbet var över när boken var skriven...sen ska den ju sälja också.

Årets insikt 1: Jag är ingen försäljartyp. Eller jo, kanske om jag skulle sälja någon annans bok.

Årets insikt 2: Många har otippat köpt boken och gett komplimanger, kommit på bokrelease osv. Vissa, som jag räknat som hyfsat nära vänner, har lika otippat inte köpt boken, och jag undrar fortfarande varför...

Årets frisyr: Trumps. Vem kan slå den liksom?

Årets hårfärg: Olika nyanser av lila.

Årets förvandling: Anna Book (men blev det till det bättre?).

Årets skämtpryl: Lösmustaschen (eller hur syrror?).

Årets hemska: Terrordåd, i Stockholm (när jag och T var där) men också på så många ställen. Så skrämmande!!! Vad händer med världen hörrni?

Årets möte 1: Härliga författare som jag har fått träffa i samband med mässor och signeringar.

Årets möte 2: Alla fina ungdomar på min skola.

Årets kalas: Mitt boksläppskalas.

Årets sommar: De flesta klagade på vädret, men jag var skitnöjd och badade över 20 gånger.

Årets sommarprat: William Spetz

Årets Spotify: På min lista fanns en del Åsa J (otippat), Laleh, några låtar om bajs (faktiskt inte mina) och ettan är för pinsam för att avslöja.

Årets prestation: När jag plötsligt sprang på riktigt och lyckades komma före Stina uppför en backe.

Årets missbruk: Som vanligt nezeril.

Årets bästa tv-serie: Vår tid är nu.

Årets fantasi: Trodde ni va...:)

Årets tjat: Jag själv som tjatat om boken.

Årets löfte: Alltså löftet för nästa år. Som vanligt ska jag inte börja knarka. Ska även försöka dra ner rejält på sockret.

Så, det får nog räcka.
Tänkte avsluta det hela med ett föreslå vad som kan bli årets julklapp 2018.

1. Jag skulle bli glad om någon kunde uppfinna en "gnäll-varnare". Så fort någon börjar gnälla så börjar det spelas en munter melodi typ "sudda sudda...", så blir personen förmodligen skitsur men hen slutar iaf att gnälla.

2. Med tanke på hur långt läkarvetenskapen har kommit vill jag att någon snabbt som ögat uppfinner en maskin som kan radera speciella saker ur minnet. Tex skulle man då kunna radera något pinsamt man gjort, eller minnet av en bra tv-serie så att man kan se den igen. Det bästa vore om folk då raderade minnet av att de läst min bok så att de köper den igen. Vad snopna de skulle bli när de ser två i bokhyllan sen.

3. Eftersom politikerna vill att vi ska jobba tills vi trillar av pinn, så borde ju robotar inte ersätta oss på jobbet (bättre att slita ut oss människor) utan det borde uppfinnas robotar som ger oss mer tid för våra arbeten. De kan ta hand om hemmet i stället, ha sex med oss (så att partners kan jobba och vice versa), och det bästa av allt; tänk en robot som kan föda våra barn. Då behöver ingen vara sjukskriven inför en förlossning, och kan roboten amma så kan ju den vara hemma med barnet sen. För JOBB, det är melodin det!

4. Till min egen kommun: Jag behöver ingen liten högtalare eller ljusstake eller knäckebröd heller för den delen. Skänk julklappspengarna till välgörenhet i stället.

Med det sagt, tack, och vi ses på andra ställen men nu bommar bloggen igen!

All kärlek /Ida

Detta ständiga räknande

Idag är det två veckor och sex dagar kvar av min semester. När jag väl börjar är det hela 11 veckor till höstlovet (i skolans värld är det här den segaste perioden på året, enligt mig i alla fall), och sen är det sex veckor och fyra dagar till jullovet, eller sex veckor och tre och en halv dag för att vara exakt...

Någon som känner igen sig? Som håller på som jag? Det tror jag nog. Jag ser ständigt på facebook hur ni räknar ner: en vecka kvar till semestern, en vecka kvar på semestern, åtta timmar kvar till den efterlängtade ledigheten. Varför håller vi på så? Med detta ständiga räknande...

Jag minns inte alls att jag höll på så som liten. Jo, kanske att man ägnade någon tanke åt att sommarlovet snart var slut, men mer var det ju inte med det. I högstadiet började nog räknandet, och jag tog det till nya höjder i gymnasiet då jag hade träffat min första pojkvän som bodde långt bort och som jag därför bara kunde träffa på helgerna (ja, de helger han hade tid med mig alltså). Som jag räknade: omsorgsfullt gav jag varje dag ett streck i mitt kollegieblock, och så strök jag...varje dag kom jag ett streck närmare att få träffa honom igen. Natten innan han skulle komma eller jag skulle åka till honom räknade jag i stället timmar, vilket gjorde det väldigt svårt att sova. När vi äntligen var tillsammans ägnade jag mycket tid på att i stället räkna tiden tills vi skulle skiljas åt. Snacka om att inte njuta av tiden vi väl hade tillsammans! Faktiskt var jag så ledsen när vi sagt hejdå att jag ständigt, i min dagbok som innehåller mycket hjärta och smärta, frågade mig om det var värt det. Fast jag kom alltid fram till att det var värt all smärta i världen att få vara med honom, och det var till slut han som tröttnade på min besatthet och mitt tjat...

Nog har jag kommit en bit ifrån det idag men visst är det ett ständigt räknande!? På senare tid har jag kommit fram till att jag har börjat räkna hur många år det kan vara kvar till pension. Apropå det så hade jag en arbetskamrat i Karlstad som räknade dagarna till sin pension (jag håller mig i alla fall till år). Jag har för mig att hon hade 14 år kvar, det blir rätt många dagar det. I mina mörka stunder har jag även räknat på hur många år till jag tror att jag har kvar i livet. Ja, jag är nog lite knäpp!

Som gravid räknade jag veckorna, men det tror jag väl att alla gravida gör? Man läser böcker som beskriver vad som händer vecka för vecka. Jag fick en rätt traumatisk första förlossning, och efter den räknade jag länge hur många veckor sedan det var som hon kom ut...tänk, för två veckor sedan åkte vi in...och så ältade jag förloppet i mitt huvud. Tänk, för 16 veckor sedan åkte vi in...

Som student räknade jag dagar och även timmar tills nästa studiemedel skulle betalas ut. När det var dags stod jag vid bankomaten klockan 24 för att pengarna kom in då. Och så firade jag med nåt gott på macken:)

Jag tycker nog att räknandet har ökat sedan jag fick barn. Värst var det när jag och Tildas pappa precis separerat och Tilda skulle vara hos honom. Då räknade jag timmarna tills hon kom hem igen. Ännu värre blev det när jag började jobba som skolkurator. Återigen delas året in i terminer, och ni ska tro att eleverna har stenkoll på hur många veckor det är kvar på terminen. 

Åh, vad jag önskar att jag inte var så fixerad vid räknandet. Bättre på att leva här och nu! Inte får jag någon hjälp med det direkt, snarare tvärtom, eftersom våra tidningar ständigt skriver om festligheter vi ska räkna ner till eller hur man ska tänka på om man har 20 år kvar till pension.

Nej, dags att sluta, endast 10 minuter kvar till ett tv-program jag följer. Förresten; vet ni att det idag är exakt fem månader kvar till julafton?


För övrigt:

• ...är jag supernöjd med årets sommarväder. Lagom varmt om ni frågar mig, och de flesta dagar har det helt klart gått att bada. 
• ...insåg jag idag att hoppa hopprep funkar bäst när man är själv, och inte när ens barn ska sno (heter det så?)
• ...har jag lyssnat på många sommarprat i år, och många har varit riktigt bra! Lyssna medan programmen finns kvar! 

Fru pms på nya äventyr

Det är spännande att vara kvinna. Att ha en massa hormoner som invaderar kroppen, slåss om utrymme, och ibland exploderar så att det sprutar ut genom öronen. "Krama mig...trösta mig...far åt helvete...buhu, varför vill ingen ha mig?...men skit i det då, ensam är stark...jag hatar allt och alla...jag älskar er så oerhört..."

Att vara kvinna är, åtminstone för mig, som att ständigt befinna sig i en karusell av känslor. Månaderna följer ungefär samma mönster, förutom att det som i tonåren var som en bris idag mer är som en rejäl storm, ja nästan en orkan. Och varför pratar typ ingen om detta? Att vissa har pms i form av lite ont i magen, bröst som spänner eller en extra tår i ögat har jag väl hört genom livet, men det här andra, det helvetiska tillståndet är det inte ofta man stöter på. Visst, det kanske inte är något folk (kvinnor) skyltar med, men någonstans borde det ingått i sexualundervisningen så att man kunde varit förberedd, och inte gått i många många år utan att fatta att det är extrem pms som orsakar kanske inte all, men rätt mycket av turbulensen...Dessutom kunde väl någon hintat att pms kan bli så mycket värre med åren, så fruktansvärt jävla mycket värre!!!

Jag har två bra veckor varje månad, och så har jag två som inte är att leka med. En vanlig dag i mitt pms-tillstånd behöver jag gå in i mig själv, jag ältar och är sorgsen. Ena minuten alltså, för i nästa vill jag sälja maken och barnen på auktion, alternativt stänga in dem i vedboden en stund...och efter det får jag sån ångest över att jag ens kunde tänka tanken på auktionen (jag har aldrig gjort slag i saken vill jag poängtera) att jag tvångskramar barn och make, som i ärlighetens namn inte är så sugna på att kramas efter tidigare dispyt...sen hinner jag nog med någon timmes sorgsenhet till innan det är dags för grand final; då jag totalt flippar ur och skrattar hejdlöst åt ett roligt foto på facebook eller liknande. I det här läget är det mer maken som känner för att skiljas och barnen suckar åt att de fått en sån barnslig mamma. 

Jodå, det är spännande att vara kvinna...

Min pms har tagit mig med på spännande äventyr. Som den gången jag blev portad från en körskola för att jag fick nog av gubbens (körskolelärarens) tjafs om att jag skulle gasa mer i uppförsbacken och därför började gasa järnet...han bad mig då att "gå hem och mogna och kom inte tillbaka till vår körskola." Eller den gången jag freakade ut på banken och inte alls ville kännas vid att jag slagit in fel kod tre gånger (precis utanför kom jag på rätta koden, och jag vände faktiskt om då och bad om ursäkt). Eller makens inte direkta favoritminne då jag läste upp min trista vegetariska meny kontra hans härliga och varierande meny för servitören. "Lyssna nu noga: linssallad. Jag upprepar, linssallad. Hur upphetsande låter det tycker du?" Servitören föreslog då att jag skulle få en potatis till, och ni kan nog själva föreställa er hur trevlig jag blev efter det förslaget...håhåjaja, det är spännande att vara kvinna.

Sen har vi den gången jag tänkte lämna varor för över tusen kronor för att expediten inte manuellt tänkte slå in siffrorna på mitt Konsum-kort som var sprucket (men hallå, jag missade ju bonuspoäng), och sen har vi dagens lilla ilskna svar i en annan Konsum-butik, då jag artigt frågade om det fanns någon toalett eftersom min 6-åring var väldigt kissnödig. Killen svarade att de inte lånade ut sin toalett till kunder, varpå jag blixtsnabbt hasplade ur mig: "då hoppas jag att hon kissar på ert golv." Ännu en Konsumaffär jag inte kan återvända till alltså...

Jodå, många utbrott har det blivit i mina dagar, Alltså, jag vet att jag har temperament även utan min pms, men jag tror på riktigt att mina hormoner spelar stor roll. Faktiskt har jag nu, vid en nära klimakterieålder, vänt mig till en läkare, och fått utskrivet medicin som läkaren hävdade kommer göra mig till ett något mindre monster i framtiden. "Man ska inte behöva ha det såhär", förklarade hon. Undrar om hon menade att jag inte skulle behöva ha det så eller om hon mer tänkte på omgivningen? Hur som helst, spänningen är olidlig...Det är spännande att vara kvinna!


För övrigt:

• ...tycker jag nog det går lite trögt med intervjuer kring min bok. Var är alla tidningar som jag låtit mig intervjuas av tidigare liksom (Annonsbladet och Hemmets journal på g dock)
• ...har jag så mycket tid nu när jag inte skriver bok längre. Önskar så att jag kunde bli lika besatt av att äta hälsosamt eller att motionera som jag var av att skriva...
• ...njuter jag av långa soliga och molniga dagar med barnen, och ibland maken, som dock mestadels jobbar. Men snart åker vi till Värmland, jippi! 

/Ida

Min blommiga tandborste

Jag har en blommig tandborste. En helt ordinär tandborste, inköpt på Konsum tror jag. Blommorna är rosa, vita och blå. Tandborsten gör mig glad. Varje morgon står den där i tandborstmuggen och ler stort mot mig, och på kvällen ger den ifrån sig ett lite tröttare leende och viskar "godnatt".

Hjälp, tänker ni nu, Ida har tappat det, förståndet alltså, men ta det lugnt. Vänligen ring inte psykjouren, inte än i alla fall. Jag ska utveckla min historia om min blommiga tandborste, som enkelt uttryckt står för glädjen i att vara vid liv.

För någon dag sedan hade jag en journalist här. Hon ställde frågan som många andra ställt före henne; vad har din sjukdom, din "nära-döden-upplevelse" gjort med dig? Ser du annorlunda på livet? Jag svarade väl som jag alltid gör, att jag älskar livet men att jag som alla andra springer runt i det berömda hamsterhjulet som heter vardag (eller semester, kraven på vad vi bör göra på den är ju rätt stora!), men att jag ändå tror att jag, mer än de flesta, vet att uppskatta det lilla, och att jag så långt det är möjligt vill undvika sånt som i mina ögon bara är bagateller. Observera att jag skrev "i mina ögon" för jag vet att vi är olika! Jag försökte förklara för reportern att jag tror att jag kommit underfund med hur jag vill summera mitt liv när jag (förhoppningsvis) sitter där på ålderns höst och tänker tillbaka. För mig är det så tydligt, så solklart vad som räknas, och det är inte "flest saker vinner" utan det är tid med dem man älskar, de som betyder något för en (det här har jag ju tjatat om till leda, jag vet!). Kärlek. Tid. De bästa orden, i alla fall för mig.

Jag har funderat vidare på hennes fråga sedan hon åkte härifrån. Funderat på varför det ska vara så svårt att få till det, att uppskatta varje underbar men även varje sketen dag just därför att de är dagar i vårt liv. Det korta liv vi har. Varje dag räknas, varje timme, varje minut. Då vill i alla fall inte jag slösa bort det på gnäll och skäll och missunnsamhet, på onödigt skvaller och på att "sätta dit" varandra i stället för att lyfta, hitta fel i stället för rätt, snåla med komplimanger och hela tiden jämföra mig med andra i stället för att fokusera på mig själv. Vad spelar roll i framtiden, vart ska vi lägga vårt fokus? Är ni med mig?

Jag är långt ifrån Guds bästa barn. Jag skrattar på fel ställen, skämtar fast man inte förstår att jag gör det, och kan bli riktigt arg. Jag har märkt att jag blir oerhört provocerad av andra människor som går igång på det jag tycker är "småsaker", kommentarer som jag själv snabbt skulle skaka av mig. När någon skämtar med mig (fast med mig  kan man på riktigt skoja om i princip allt) eller fäller en kommentar väljer jag (oftast) att tänka att personen som sa det hade en dålig dag eller faktiskt inte menade något illa (min kompis Ulrika är dock hundra gånger bättre än vad jag är på att tro gott om folk, hon har lärt mig mycket). Nu menar jag inte att man inte ska säga ifrån, våga ta upp saker, utan var och en måste få utgå från sig själv. Men är inte gemene invånare väldigt lättkränkt? Beter inte vi vuxna oss som att vi går på 8:an i högstadiet och babblar skit om varandra eller skvallrar för fröken? Folk blir kränkta till höger och vänster, och jag skulle så önska att vi i stället för att ständigt bli kränkta (och kränker såklart) lägger fokus på annat, som att ta vara på vår tid till exempel, hjälper varandra, lyfter och bryr oss. Och gör våra liv till de absolut bästa liven, är det inte vårt ansvar nu när vi faktiskt lever? Jag ska försöka bli ännu bättre på det, vilka är med mig?

Åter till min tandborste, min fina blommiga tandborste, som gör mer än borstar mina tänder. Varje morgon blir jag glad för den påminner mig om att jag har en ny dag framför mig, och det gott folk är ingen självklarhet. På kvällen får den mig åter att le, då tänker jag på allt jag upplevt under dagen. Oavsett om det har varit en fantastisk dag, en skitdag eller en dag i mellanmjölkens land så har det varit en dag i mitt liv, ett liv jag delar med dem jag älskar och där jag vill kunna fokusera på det som är viktigt. Tid. Kärlek. Och blommiga tandborstar.


För övrigt:

• ...kanske det finns någon läsare som undrar varför jag inte har skrivit på så länge (senaste inlägget var för nästan ett år sedan). För den undrande kan jag tala om att jag i stället har skrivit en bok, "Mitt år med MS - är jag botad nu?" som är utgiven av Idus förlag. 
• ...inser jag precis att jag missat dagens sommarprat. Tur att det går att lyssna i efterskott. 
• ...önskar jag er alla en fantastisk sommar. Vi ses nog snart igen, jag mår lite pyrt när jag inte skriver något har jag märkt:)

/Ida

Frykcenter i mitt hjärta

I oktober skickar min kloke läkare iväg mig på träningsläger. Fyra veckors tid ska jag spendera i Torsby, i hjärtat av Värmland, eller rättare sagt ”en liten byhåla långt in i de värmländska skogarna.” Det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig dit med hjälp av färdtjänst, och med mig på äventyret har jag min rullstol, min rullator, och en hel massa mediciner som jag packat med omsorg, livrädd för att glömma någon av alla sorters tabletter. Och så Tranbärsjuice, som jag lärt mig är bra för att mota bort urinvägsinfektioner.

Väl framme vid min destination visas jag in till mitt rum, som givetvis ligger längst ner i korridoren. Det känns lite ödsligt, jag känner mig ensam på en gång. Samtidigt känns det skönt. Inga journalister härikring vad jag kan se, inget ex, inga kompisar som jag kan beklaga mig för. Nu kan jag fokusera på träning! Jag garvar lite för mig själv åt att jag, den store kändisen Ida, gömmer sig för paparazzis i den värmländska urskogen...riktigt så är det ju inte men det tål att fnissas åt en stund.

När jag installerat mig blir jag ”inskriven” av en sjukgymnast och en arbetsterapeut. Den förstnämnde är kortklippt, lång och vältränad, har glasögon och bakom dem en busig blick. De inleder med att fråga hur jag mår. ”Ja”, svarar jag, ”jag går ju fortfarande inget vidare och får ont i benen när jag är uppe för länge.” ”Jaha”, får jag till svar, ”men vi frågade hur du mår?” Jag blir lätt förvånad. Vadå mår? Vill de veta vad som rör sig i mitt huvud eller vad? Jodå, det vill de faktiskt veta. Det gör mig alldeles tårögd. Ställd, glad. Så jag berättar. Att jag mår pyton. Att jag har svårt att sova på nätterna. Att jag är arg på kroppen som inte verkar komma längre. Att jag inte vill göra en enda intervju till. Att jag är livrädd för att min urinblåsa ska spricka för att jag inte vet om jag kissar ut tillräckligt med urin. De båda tjejerna lyssnar och ställer frågor, och berättar för mig ungefär hur dagarna här kommer att se ut. Sjukgymnasten säger att vi ska fokusera på att jag ska få en bättre gång eftersom det är det jag vill. Så kommer jag få träffa kurator, läkare och även psykolog om jag själv vill. ”På Frykcenter jobbar vi med hela människan”, förklarar hon. Än en gång blir jag tårögd. Det här verkar vara precis vad jag behöver. Jag är i gungning, men här kanske de kan fånga upp mig, få mig på banan igen.

Så blir det. De följande veckorna faller jag, men jag faller omgiven av nya vänner och av professionella. Jag tillåter mig att nå botten. I ett samtal med den kvinnliga läkaren som finns där blir det tydligt att jag är på väg in i en depression. ”Du behöver medicinsk hjälp”, säger hon, och syftar till antidepressiv medicinering. Jag tvekar, säger att jag inte vill ta tabletter, för tänk om jag blir beroende, eller om jag tappar alla mina känslor. ”Du har brist på serotonin”, säger läkaren. ”Att inte ta tabletter i det här läget är ungefär som att inte ta insulin när du har diabetes. Du ska inte bli beroende. Passa på att börja med antidepressivt nu när du är här eftersom man kan må sämre den första tiden, innan det vänder. ” Hon säger en sak till som övertygar mig: ”Du måste acceptera och bearbeta det som hänt. Som det är nu är hjärnan upptagen med att försöka stänga ute minnen och få ordning i ett kaos. Så länge som du inte tar tag i det och sorterar så kommer hjärnan inte ha ork för andra saker, som att hjälpa dig hitta modet i din träning till exempel.” Jag slås av att den här läkaren verkar synnerligen klok, och jag ger med mig, och startar medicinering, i kombination med samtal både med kurator och psykolog.

Jag är skeptisk till att jag ska få någon hjälp av psykologen, jag ska ju vara här så kort tid. Artig som jag är går jag ändå till hans kontor på avtalad tid. Han håller med mig om att det är kort om tid, men säger att han vill prova en metod som heter ”Eye rapid movement” på mig, en metod som ofta används för att behandla trauman. Har jag varit med om ett trauma? Tja, kanske det...Vi pratar kortfattat om det jag har varit med om, och han ber mig att ur minnet ta fram den situation som alltid återkommer, en situation som plågar mig. Därefter ska jag berätta den för honom medan jag tittar på hans fingrar som kommer att röras från sida till sida. Jag har lite svårt att välja ut någon enskild situation, det finns så många, men väljer slutligen att prata om när jag fylld av smärta och ångest bönade och bad M att ta med sig sitt jaktgevär till sjukhuset och skjuta mig. Det minnet är så jobbigt att bära med sig. Det är jobbigt att minnas smärtan, och det faktum att jag i den stunden ville ge upp livet. Dessutom, att jag lade en sån börda på M, en börda för stor att bära. Så jag berättar om det minnet medan ett av hans fingrar pendlar framför ansiktet på mig. Jag känner ganska snabbt att det här sättet nog inte riktigt är min grej. Jag vill att han ska fokusera på att lyssna, inte sitta och svänga med fingret på det där sättet. Nej, jag blir bara irriterad, och säger att jag inte vill fortsätta. 

Psykologen respekterar det men vill ändå att jag stannar en stund till. Så gör han något som är bra. Han lär mig hur jag kan mota bort de hemska minnena när de tränger sig på genom att snabbt plocka fram en annan bild i huvudet. Jag får i uppgift att tänka ut en plats och en person som jag känner mig trygg och tillfreds med, och att därefter försöka se framför mig vad vi gör. Det blir enkelt, för direkt dyker lillasyster upp. Jag ser framför mig hur vi sitter på verandan vid sommarstugan och pratar med varandra. Fnissar. Dricker kaffe, i alla fall jag. I varsin korgstol, insvepta i filtar, och med den vackra naturen som utsikt. Den stora, gröna trädgården. Mammas krasse som hon varje år planterar i balkonglådorna. Den lilla glipan mellan träden där man skymtar vattnet. Den lilla glipan som pappa tycker är alldeles för liten. Han vill att grannarna avverkar träd som skymmer vår utsikt. Och apropå pappa; varje gång jag provar att snabbt ta fram den härliga bilden av att vi sitter på verandan, så är det först bara syrran och jag, men efter en stund kommer pappa alltid klampande uppför trappan, och muttrar något om att ”här sitter ni och slöar.” Han bryter harmonin varje gång. Trots pappa (eller kanske också tack vare för det blir så roligt varje gång han dyker upp) så blir det ett fantastiskt litet knep att ta till; jag kommer att i huvudet spendera mycket tid på den där verandan de kommande månaderna.

Jag tränar både förmiddag och eftermiddag med den allra bästa av sjukgymnaster, Kristina, som har humor, ett stort hjärta och en god portion med tålamod. Mitt humör är väl inte alltid det bästa, jag tycker det går för långsamt framåt. Kristina försöker tygla mitt tålamod så gott hon kan. Jag vill så gärna kunna gå ordentligt igen, inte stappla fram som en robot och bli trött efter någon minut. Det handlar mycket om att jag måste börja lita på kroppen igen, våga låta fötterna gå, tro att de ska bära. Det är svårt. Jag tränar styrka genom att cykla och styrketräna, ack så tråkigt! Då är det roligare att nöta gången, försöka få in flytet. Kristina försöker variera träningen så mycket det går, så vi spelar pingis, kastar boule, simmar, och det går framåt. Men när jag rör mig runt i byggnaden är mina ben trötta, och jag tar oftast rullstolen när jag ska någonstans. Rullatorn är jag fortfarande dålig kompis med.

Jag får snabbt vänner. De flesta som är där och tränar är äldre män som har fått en stroke, men det finns en liten skara yngre människor som är där av olika anledningar. Snabbt finner vi varandra, och sitter tillsammans vid maten, tv:n och vid Bingo-bordet på kvällarna (vilket vi tycker är lite töntigt men vi ställer ändå ganska glatt upp på de aktiviteter som ordnas). I gänget finns Anna-Lena, som är pigg och glad och beställer pizza utan ost. Där finns Hanna, som faktiskt låg på sjukhus samtidigt som jag, precis i början. Vi delade sal några veckor, men pratade aldrig med varandra då. Hanna hade drabbats av en tumör i lillhjärnan som de tog bort. Jag var lite avundsjuk på henne när vi låg inne eftersom hon alltid hade så mycket besök, främst av pojkvännen som idag är hennes man. Med oss sitter också ”killen med solglasögon”. Första dagen fick jag syn på honom inne i en korridor, med sina solglasögon. För att knyta kontakt frågade jag skämtsamt om han tyckte det var soligt inne. ”Nja”, svarar han, ”men jag har en whiplash-skada och har väldigt svårt för ljus.” Pinsamt...den killen är expert på sängar, kuddar och annat till sovrummet eftersom han är lite besatt av att få hjälp med att sova. Vi är ett härligt litet gäng!

Ibland umgås vi förstås även med de andra. En kväll sitter många kvar i matsalen, och vi börjar av någon anledning tävla om vem som har eller har haft det värst, med glimten i ögat. Jag ger mig in i matchen, och berättar med stor inlevelse och viss överdrift om min ”halsoperation” på fem timmar. Jag tror att jag vann ”tävlingen”.

Mot slutet av perioden får Anna-Lena och jag åka på utflykt med varsin 4-hjuling. Vi har en man med på turen, som ska hålla lite ordning på oss. Vi får börja med en enkel träningsbana i skogen, mannen säger åt oss att köra några varv. Det är jättekul men svårt, och jag blir kissnödig hela tiden och får stanna efter varje varv för att kissa. Jag vet inte om han inte låtsas se mig eller om han faktiskt inte gör det, men nöden har ingen lag som det heter. Dessutom är vi ju i skogen. Vi kommer aldrig längre än till träningsbanan, jag tror att han inte känner sig trygg med att låta oss åka någon annanstans.

Jag träffar kuratorn, en mycket sympatisk och humoristisk kvinna. Vi har bra, osentimentala samtal. Jag tar reda på hur gammal hon är, för att kunna hålla koll på när hon ska gå i pension. Hennes tjänst har jag nämligen bestämt att jag vill söka. Att få jobba med det hon gör, och tillsammans med de fina kollegor hon har här på Frykcenter, det känns som en dröm!

Jag kom till Torsby som en vilsen, ledsen själ i en mycket stel kropp. Fyra veckor senare lämnar jag byhålan med ett mycket större självförtroende, en mjukare gång, en lite mindre ledsen själ och tusen erfarenheter rikare. Tack för allt Frykcenter, och ett särskilt tack till vännerna och till min sjukgymnast Kristina. 

/Ida

 

Jordgubbar, dans, fylla, lekar och en jättevinst med ckoklad...midsommar!

Igår firade vi "Lilla midsommarafton", barnen och jag. Det var en trevlig tillställning, inte minst för att vi (egentligen jag) vann en massa choklad. Jag som aldrig vinner, och som lite krasst konstaterade att "oj, det blir svårt att vinna" när jag såg antalet lotter som fanns. Men turen var på min sida, och försäljaren har nog sällan sett en sån lycklig vinnare. Jag kanske var lite pinsam men har man nu väntat i 43 år på den storvinst så måste ju det få märkas!?!
Hur som helst hade vi det trevligt; vi fikade, hälsade på vänner (har ju lärt känna en del här nu), lyssnade på fiolgnissel, beundrade folkdräkter, ropade "hå och hej" åt scoutkåren som till slut reste midsommarstången, och dansade såklart runt den redan nämnda stången. Barnen var glad och nöjda, modern likaså. Fadern arbetade.

När jag var liten brukade familjen gå upp till Hembygdsgården i V:a Sund. Där dansade vi och åt bullar som hängde på snören. Hemma igen njöt vi av mammas jordgubbstårta, den godaste av tårtor. På kvällen var det alltid grillning på schemat; kött, hemgjord kläggig potatissallad med massa lök i, och så mängder med chips. Moster Maggan köpte flera påsar åt oss barn, och pappa hade en egen påse med lättsaltade chips. Några större mängder alkohol till de vuxna fanns inte, även om jag antar att mamma och pappa drack lite öl och lite vin. Efter grillningen var det dags för femkamp eller "Burken", hela familjen var med. Kanske tog vi också ett kvällsdopp innan vi gick på promenad för att kolla på "fullisar". Hade någon av oss tur fick man något av en "fullis", i alla fall kommer jag ihåg att lillsyrran fick en keps av Stasche, som inte alls betedde sig som vanligt utan var ovanligt pratig och glad när han kom vinglandes på sin plastcykel. Kvällen avslutades alltid med att vi ungar gick ut och plockade sju sorters blommor under tystnad och därefter fnissande försökte att inte prata på resten av kvällen. Jag antar att moster Maggan njöt av att vi inte pratade så mycket en kväll per sommar. Vi somnade med blommorna under kudden och föreställde oss vilka prinsar vi skulle drömma om (drömde faktiskt om en polis en gång, var är han?:)).

I vuxen ålder har midsommar inte varit så speciellt faktiskt, minns knappt vad jag har gjort hälften av gångerna, och det beror inte på fylla, i alla fall inte alla gånger. Ett år var vi på en camping i Lysekil, mellansyrran och jag och några killar. Det var ingen höjdare om jag minns det rätt. Jag saknade mest pojkvännen som inte var med, och ägnade tiden åt att mota bort en kille som alltid stötte på den Bernersyster som för tillfället inte hade någon kille med sig. Jag minns en annan midsommar när jag och en av mina bästa vänner höll på att frysa häckarna av oss i Mariebergsskogen. Vi gick muttrandes omkring, och tyckte synd om oss själva som inte hade någon partner att fira midsommar med. Det lyste nog "olycklig" singel i våra ansikten. Vi fantiserade dock om en män vi skulle träffa, antagligen på Konsum eller på ett tåg eller så, för i Mariebergsskogen fanns det i alla fall inga intressanta karlar. Året därpå hade vi faktiskt träffat varsin karl, och min kompis är ihop med sin sjukt trevliga karl fortfarande. Jag förlovade mig med min på just midsommarafton, men hur det gick för oss vet ni ju redan.

År 2004 firade jag midsommar tillsammans med familjen på en balkong på Centralsjukhuset i Karlstad. Sjukhuspersonalen var så snäll som föreslog att vi kunde fira där, eftersom mamma så gärna ville komma och bjuda på den sedvanliga jordgubbstårtan. Mamma la en stor bit tårta på min tallrik. Efter över ett halvår på sjukhus, med dropp och sedan mat utan socker, och dessutom cellgift som förstört smaklökarna så smakade inte tårtan så gott. Tvärtom smakade den jord, vilket jag också lät alla få höra medan jag snabbt spottade ut min första tårtbit. Stackars mamma som hade gjort sig till såg så ledsen ut. Jag var både glad och sorgsen den dagen. En syrra frågade varför jag inte var glad, jag som blivit så mycket bättre och fått mitt liv tillbaka. Jag minns inte om jag svarade men om jag gjorde det lät det väl ungefär såhär: "jag är så lycklig över att ha blivit hjälpt. Men idag skulle jag egentligen ha gift mig, inte suttit på en balkong och ätit tårta som smakar jord." För så var det ju, och det var kanske inte så konstigt att jag var lite ledsen i ögat.

I år är jag inte ledsen. Jag är heller inte berusad, och har inga planer på att bli det. Idag är en högtid jag firar med Robert och barnen. Eftersom vi dansade igår så struntade vi i Säterdalen idag, mest för att slippa tivolit (jag är väl gammaldags men tycker inte att det behöver vara där). Sedan blir det såklart grillning, med chips, och så jordgubbar och lekar. Jag tror också att vi skippar att gå och titta på "fullisar" även om det säkert finns rätt många av den varan framåt kvällen i Säterdalen. Och sju sorters blommor är det ingen idé att plocka, jag kan ändå inte vara tyst. Men det kanske kan vara något för barnen såklart:).

Ha en riktigt trevlig midsommar!!!

För övrigt:

• ...är jag bestört över Sveriges nya striktare flyktingpolitik, speciellt över att vi försvårar för människor att återförenas med sina familjer. 
• ...var ju EM inte så roligt att följa.
• ...blir det ändå spännande (och ja, kanske lite skrämmande) att se vad konsekvenserna blir, för oss, men också i ett större perspektiv, när England lämnar EU. 

/Ida

Lilla Kerstin, det verkar som om vi aldrig kommer att träffas...

"Jag är hemskt ledsen, men fostrets hjärta har slutat att slå".
"Tyvärr. Graviditeten verkar ha stannat upp, jag ser inga hjärtljud."
"Hm...jag ser faktiskt ingenting, det måste ha varit en missed abortion".

Tre meningar. Olika formulerade men med samma innebörd. Missfall. Första gången ofattbar, för då hade vi sett den lilla sjöhästen några veckor tidigare. Och nu hade hjärtat slutat att slå. Varför? Vi ville så gärna träffa dig lilla vän. Andra och tredje gången fanns det aldrig något egentligt foster som vi fick se, endast första stommen i det som var tänkt att bli en graviditet. Lika jobbigt ändå. Ofattbart. Orättvist. Förjävligt.

Sista gången blev jag gravid en tid efter att en av mina närmaste fått plus på sin sticka. Som tur var fick hon behålla sitt barn, allt gick fint och barnet kom till världen. Jag gick ett annat öde till mötes. Samma dag, och ungefär samma tid som hon var och tittade på bebisen på det stora ultraljudet i v. 18-19, så sövdes jag ner, och ur mig sögs resterna av min graviditet. Jag glädje mig åt hennes graviditet samtidigt som jag sörjde mitt eget missfall, sörjde det liv som aldrig fick bli till, som aldrig fick träffa sina syskon, ligga i min famn. Några månader senare kom mamman hem till mig och hämtade bebiskläder till sin lilla tjej. Kläder som Matilda och Stina haft, som det var tänkt att min lilla skulle ha. Jag ville såklart låna ut kläderna, bra att de kom till användning. Men att stå där och vika ihop kläderna, minnas, sörja, det var bland det jobbigaste jag har gjort.

När vi väntade Stina så var Kerstin ett potentiellt namn. Ett tag var jag helt besatt av att bebisen, om det blev en flicka, skulle heta Kerstin. Jag fick nog aldrig med mig Robert på den tanken så jag fick till slut släppa taget om namnet. Men när jag sedan blev gravid igen, och något år därefter igen, så började jag åter tjata om att jag ville ha en liten Kerstin. Sista bebisen hade jag redan döpt (Robert fick säga vad han ville), hon skulle heta Kerstin Ida Josefin, kanske med ett e på slutet av Josefine, det såg bättre ut tillsammans. När så även den graviditeten slutade med missfall lovade Robert att om vi nånsin får ett barn till så ska hon (oddsen för tjejer i vår släkt är bra) få heta Kerstin.

Men hon har ju aldrig kommit! Varje månad har jag hoppats, misstänkt, glatt mig, blivit besviken, tänkt positivt och misströstat. Varje månad har jag gått upp tidigt för att kolla när ägglossningen kan tänkas komma...nej, inte varje månad för ibland har vi bara inte orkat. Jag har testat akupunktur, någon "rökelse", alla möjliga ställningar (!), olika ofta, massage, speciella krämer, givetvis gått till gynekolog (som mest suckade eftersom jag ju inte är purung direkt), och läst på alla möjliga forum och tagit till mig alla tips man bara kan få. Jag har också många månader suttit och läst på olika forum om hur en riktigt tidig graviditet kan kännas, hur flytningarna kan se ut, och försökt hitta halmstrån, något som kan passa in på mig. Jag har gjort av med miljontals graviditetstest, ok, något överdrivet men ändå. Jag har läst vidare, för trots att mensen verkar ha kommit så finns det faktiskt de som får mens fast att de är gravida. Och så har jag läst solskenshistorier om de som faktiskt fått barn efter att de fyllt 40.

Ja. Jag har varit besatt. Besatt av längtan efter Kerstin.Efter det rödhåriga yrväder som jag tänker mig att hon skulle vara. Och ja, jag vet, jag har två friska barn, två barn som jag älskar mest av allt på hela jorden. Två barn som jag inte ens skulle kunna få. Jag vet att det kan sticka i ögonen på folk att jag, som ändå har barn, så förtvivlat gärna vill ha ett till. För det finns ju kvinnor/par som aldrig får barn. Så jag vet att jag är lyckligt lottad, jag kan förstå att ni tycker jag gapar efter för mycket. Men ändå...modershjärtat i mig har längtat. Längtar. Och nu sörjer det, för det ser ju onekligen ut som om det inte blir någon Kerstin som kan hålla oss vaken på nätterna.

Önskar att ingen någonsin behöver höra att deras barns hjärta, deras kärlek och längtan, har slutat slå. Jag önskar så att du kommit till oss finaste Kerstin Ida Josefine. Men du, det är dags att jag börjar ta till mig det faktum att vi nog aldrig kommer att träffas.

/Ida

Att pennfajtas, eller att tala är silver men att skriva är guld

Skrivandet går trögt nu. Ibland har jag ingen lust, ingen inspiration, och då får det vara så. Inte heller händer det så mycket i livet just nu, och promenaderna har p.g.a vädret varit sparsamma. Det är under promenaderna som idéerna till mina blogginlägg brukar komma lustigt nog, så det är visst bra med motion:).

Jag har däremot börjat att "pennfajtas" med en av mina bästa vänner. Hon är en vän jag lärde känna i 7:an, och vi har hållit kontakten sedan dess. Hon är en sån där "enkel" vän, en man inte behöver känna skuld för att man inte träffat på ett tag eller ens hört av sig till. Hon finns där, om vi så bara hörs av några gånger per år. Jag har några såna vänner, så tacksam för dem! Men nu tycker vi att vi lite för sällan lyckas prata utan störande barn eller män i bakgrunden, och vi har därför börjat att skriva till varandra. Detta gjorde vi även under vår högstadie- och gymnasietid. Jag hittade just några av de breven, och ska av hänsyn till er och oss inte återge något citat därifrån, men det handlade mycket om vänskap, kärlek, fester och skola och ungefär i den ordningen. Nu när vi skriver handlar det mer om 40-årskris, barn, våra män och klimakteriet, också här ungefär i den ordningen.

Det är roligt, jag gillar ju att skriva, och att få läsa vad andra skrivit såklart. Jag längtar tills hon skriver några rader igen, och så vill jag egentligen svara på en gång, men väntar några dagar så att jag inte ska verka alltför desperat. Jag vill ju ändå ge sken av att jag har mycket på gång i livet, t.o.m till en av mina bästa vänner. Förresten så ordnade hon under högstadiet så att de som ville fick en brevkompis i Algeriet. Fråga mig inte varför de bodde just i Algeriet men jag tvekade givetvis inte utan började glatt skriva till de två killar jag fick som förslag. Det ena killen dansade breakdance och var trevlig, men vi skrev inte så länge med varandra. Den andre killen dansade också breakdance. I sitt andra brev bad han att få ett foto på mig. Jag skickade ett foto där jag står och ser snäll och oskyldig ut med en blomma i handen (jag kommer så väl ihåg fotot). I hans nästa brev frågade han när han kunde komma och hälsa på så att vi kunde planera vår framtid. Han gillade nog fotot:). Jag fick kalla fötter, och svarade att jag verkligen endast ville ha en brevkompis, och blev ganska förvånad när han då skrev att jag förstört både han och hans mormors liv. Oj! Snäll som jag var blev jag lite illa berörd över att jag sårat honom men jag höll mig för att skriva mer. Ett halvår senare fick jag ytterligare ett brev där han bad om ursäkt för att han reagerat som han gjorde, och så skickade han med ett kort på sig själv när han dansade breakdance.

Skrivandet har alltid betytt mycket för mig. Mina uppsatser har jag ju skrivit om tidigare. Dagbok har jag skrivit i perioder, och jag tänker inom en snar framtid leta upp dessa dagböcker och bränna innehållet. Tror ändå inte det är något jag vill läsa på ålderns höst. När jag studerade i Östersund kom jag i kontakt med studentspex, och förutom att larva mig på scen var jag med i manusgruppen. Vad kul vi hade när vi satt och spånade timmar i sträck, och fick ner ett litet stycke manus, som vi sedan strök nästa gång. Det var en härlig process att jobba fram något som andra skulle skratta åt och det var spännande att se om det höll för publiken. Inte för att det spelade så stor roll, vi hade själva så roligt! Åh, kan sakna den tiden!

Ord berör (no shit!). Och betyder. En liten lapp från maken på köksbordet (har det hänt Robert?), ett kort från finaste arbetskollegan (det har hänt!), någon skriver något snällt på tavlan på jobbet, arga lappar i tvättstugan, insändare i tidningen, fantastiska artiklar och böcker...och så julkort! Alltså, ni som känner mig vet att jag gillar julkort och att jag upprörs av det faktum att nästan ingen skriver sådana längre. Och jag kan inte riktigt förstå att folk inte har ork eller tid till att skriva ett kort och lägga det på brevlådan, utan att man i stället ska ta ett kort på sina ungar som för en gångs skulle ler, och lägga det på facebook som ett massmeddelande till alla vänner om en God Jul. Nej, jag gillart inte! Jag skickar men glömmer självklart alltid bort någon som skickar till mig. Förra året frågade jag därför på facebook vilka som tänkte skicka julkort (underförstått också till mig). Jag fick svar från två stycken, varav en skrev sin adress. Smarta jag tänkte att det måste vara en hint om att jag ska skicka till dem, vilket jag således gjorde, men inte fick jag något från någon av dem inte. Däremot fick jag ett meddelande från den ena där hon tackade för julkortet som hon var så förvånad över att hon fick. Men hallå!!! Jag fick ju adressen liksom! Jag är nog bara väldigt trög eller lättlurad eller nåt...och så fick jag såklart kort från de jag inte skickat till:)....

Nej, nu tror jag att jag ska ta och skriva till min "pennfajtarkompis", det har gått lagom många dagar nu, så hon borde tro att jag har haft lagom fullt upp med viktiga saker i mitt medelåldersliv. Kanske ska jag skicka med ett kort där jag dansar breakdance?


För övrigt:

• ...har jag lagt undan mina älskade icebugs (puss, ses i december) och i stället putsat cykel och cykelhjälm.
• ...hade vi en synnerligen trevlig syrrhelg i Stockholm för någon vecka sedan. Vi åt, fikade, fikade, åt och drack vin och drinkar. Just ja, sedan var vi på Berwaldhallen, och vi garvade hysteriskt i typ en halvtimme åt våra lösmustascher. 
• ...har jag den här helgen plötsligt börjat tycka att det är godare med kaffe utan socker. Plötsligt händer det!

/Ida

En fotbollsplan, en halv livstid

Idag lämnade jag sjukstugan en timme och tog med mig Selma på en uppfriskande senvinterpromenad. Så skönt att komma ut, andas frisk luft, slippa gnäll, snor och hostningar! När vi gick över fotbollsplanen hände något ganska häftigt; det var som om livet passerade revy under de få minutrarna det tog för mig att korsa fotbollsplanen. Jag hoppas verkligen att det inte är ett tecken på att jag är döende, eller att jag intagit för stor dos febernedsättande...

Hur som helst så såg jag först en massa ungar i grönrandiga kläder jagandes en boll. Mitt ibland dem sprang jag, med röda flätor som gungade i vinden, och jag sprang fort. Det såg ut som om jag var glad, fast jag mest minns det som om jag helst ville stå vid sidan av och titta på fotbollsmatcherna. Inte var jag något vidare bra heller, fast det var ju ingen i laget utom möjligtvis en eller två. Det var kanske inte så underligt att vi brukade förlora med en 11-0 sisådär. Men Lennart fortsatte tålmodigt att träna oss, och våra föräldrar körde snällt runt oss på de förnedrande matcherna.

Jag gick vidare, och fick då se mig själv betydligt äldre, men jag var även nu mitt uppe i en fotbollsmatch. Håret var lika rött, fast nu uppsatt i tofs. Kroppen började få kurvor, och på fötterna hade jag illgula dubbskor, som jag verkligen minns att jag skämdes över. Men de hade jag ärvt, och då var det bara så att de fick duga. Även nu sprang jag fort, men jag jagade inte bollen så mycket utan siktade mest på tjejerna i det andra laget. Jag var en hejare på att fälla de andra, oftast ganska snyggt, men det hände att jag fick mig en åthutning av domaren. Ärligt talat minns jag inte om jag tyckte det var så kul att spela fotboll längre, och jag slutade ju när det blev lite mer seriöst, och när laget började satsa på att vinna en match eller två.

Ännu lite längre fram såg jag mig och en kille, jag tror bestämt det var första riktiga kärleken. Fniss och pirr...inte för att jag kan komma ihåg vad vi gjorde på en fotbollsplan, men vi ville väl vara ifred...kanske var det då en fotbollsplan i Karlstad, liksom vid nästa minne som poppade upp...

När jag var ute och gick med min fina Elsa, som inte alltid var världens lydigaste hund. Vi promenerade, tydligen alldeles för nära, en fotbollsmatch mellan vuxna karlar. Helt plötsligt rusade Elsa in på planen och började jaga bollen. Spelet fick blåsas av och en jakt tog sin början...jag ville bara vända och gå därifrån men tvingade mig själv att härda ut de långa minuter det tog innan någon äntligen fick tag på bollen och Elsa, och jag kunde gå fram med blossande kinder och koppla den lilla odågan.

När jag nästan var framme vid fotbollsplanens andra sida så fick jag se mig själv sittandes vid sidan av, i mina röda permobil. Jag tittade på en match, utan att Elsa virvlade runt bland spelare och boll den här gången. Vilket leende jag hade! En keps på huvudet, och så smala ben...
Vilken frihet den gav mig den där permobilen! Det var ju så jag fick dagarna att gå de där sista veckorna på sjukhus och den första tiden hemma. Jag återupptäckte världen, eller i alla fall Karlstad! Medan jag legat på sjukhus i 6 månader så  hade väl så mycket förändrats, eller? Någonstans hade i alla fall mitt geografiska minne (som alltid varit kasst men nu alltså inte existerade längre) försvunnit, så jag var tvungen att lära mig hitta igen, och då var det ju perfekt att åka runt i permobilen och förhoppningsvis hitta tillbaka. Eller inte, det var inte så noga...jag kunde ju sitta och stirra på en blomma och bara vara...och jag minns att jag funderade på vad som hänt medan jag varit borta, och inte alls hängt med i varken lokala nyheter eller världshändelser. Hade liv upptäckts på någon annan planet?  Hade Anna Book släppt en ny singel? Fanns Kvarnens pizzeria kvar? Fast den sista frågan visste jag ju egentligen svaret på eftersom syrrorna brukade tröstäta där när de hälsat på mig.

Tänk...en fotbollsplan, ett halvt liv. Hoppas jag, om jag får förmånen att bli över 80. Jag hoppas få se barnen spela fotbollsmatcher, det gör inget om de förlorar med 11-0. Jag hoppas få se Selma jaga en massa bollar på fotbollsplaner, fast helst inte störa mitt i en match. Kommer mina barn att kyssa killar eller tjejer på en fotbollsplan? Ja, fast det vill de nog inte att jag ska se. Och kanske är jag med vid en PRO-match när jag är riktigt gammal. Då vill jag nog helst stå vid sidan av och titta på. Kanske kommer jag skrika och heja så ivrigt att löständerna flyger ut.

En fotbollsplan, en halv livstid. Förhoppningsvis mer.


För övrigt:

• ...är jag trött på förkylningar. Nu är det bra!
• ...börjar jag få vårkänslor och längta till Värmland (och Uppsala)
• ...ska jag snart vara med i en tanttidning, men vilken av dem var det? Återkommer när jag kommit på det:)

/Ida

Vi ska alla dö

Min familj har drabbats av sorg. Det var hamstern Doris som avled efter några timmars sjukdom, ganska hastigt men inte alls lustigt. Jag var rätt nervös för att berätta för barnen, men valde till slut att göra det väldigt okomplicerat men samtidigt ordentligt. Matilda grät, Robert fällde en tår, Stina blev högtidlig och allvarlig. Jag och Robert lade Doris i en liten låda avsedd för mobiltelefoner, på en bädd av bomull och med en blomma ovanpå den döda. Och sen pratade vi om Doris, mest gamla minnen, och hur söt och busig hon var när hon var ung (dvs för typ ett år sedan:)). Vi skålade, sjöng och hurrade för Doris. Vi läste om herr Muffin, ett marsvin som dog. Och så fortsatte vi att prata. Det blev ett härligt samtal, där alla möjliga tankar om döden dök upp, och där inget var fel, för vi vuxna vet ju lika lite som barnen vad som händer efter det här livet, vad som händer när vi dör. Tilda sade att Doris kanske var i Nangijala nu. Stina var mer inne på att hon låg på ett moln och sov. Vi pratade vidare om att Doris kanske träffade min gamla hamster Nisse nu, som jag hade när jag var typ 12, men Tilda var rädd att han skulle skrämma Doris eftersom han nog inte hade någon päls kvar. Kanske skulle Doris bilda en "supertrio" med Nisse och kusinens hamster som också dog för ett tag sedan, och så kanske pappas marsvin Jocke fick vara med på ett hörn.

Vilket härligt, befriande, nyttigt samtal vi hade. Jag kan inte minnas att jag någonsin suttit så med vuxna, pratat så okomplicerat om döden, det vi trots allt vet är oundvikligt men som vi helst håller ifrån oss.

Är inte du nyfiken på hur du ska dö? Och vad som händer sen? Jag är sjukt nyfiken. Inte för att jag på något sätt vill dö, även jag blir skrämd av att tänka på det, men nog är jag ändå nyfiken. Blir det hjärtat som lägger av? Somnar jag bara in, eller faller jag ihop i en kö på Konsum? Drabbas jag av cancer? Stroke? Blir jag mördad för att jag upptäckt en terrorcell? Eller får jag lugnt och stillsamt ta farväl av alla jag älskar innan jag tar mitt sista andetag?

Jag kan förstå om alla inte håller på och funderar som jag:), men nog är det väl ändå viktigt att ibland påminna sig om att vi alla är dödliga? Om inte annat så för att uppskatta livet mer. Vi lever här och nu, men har ingen aning om vad som händer om en minut, en timme, en dag, en vecka, en månad, ett år...








Älskar strippen ovanför! Den är klockren, och påminner oss om det viktiga; lev livet nu, för alla dagar fram tills du dör så lever du!

Vad tror du då händer efter döden? Jag tror inte att det händer någonting. Den tanken kan vara skrämmande nog. I alla fall blev den det sedan jag fick barn. När jag var sjuk så funderade jag faktiskt inte så mycket på döden. Den skrämde mig inte. Jag ville självklart inte lämna min familj och mina vänner, men samtidigt visste jag ju att alla skulle klara sig alldeles utmärkt utan mig. Döden kändes i mina värsta stunder som en befrielse. Med barnen kom rädslan för att dö. För att inte få krama dem, trösta, skratta, skälla, följa dem in i vuxen ålder. Att bara ligga och vara död...den tanken kan nästan ge mig panik! Men då får jag påminna mig om att jag lever nu, att jag måste ta vara på allt så länge jag kan.

Och att våga prata om det oundvikliga. Att skriva ner hur jag vill ha det om det värsta händer. Att jag vill donera mina organ, att jag inte vill att Samir och Victor sjunger på begravningen...fast nu var jag inte allvarlig längre, det börjar bli för jobbigt...Undrar förresten om pappa slängt mitt handskriva testamente från sjukdomstiden, där jag ville lämna en del pengar till min guddotter och ett barn vi var kontaktfamilj åt, och resten skulle delas mellan sambon och mamma och pappa...:)

Men hörrni! Ska vi inte alla fylla i "vita arkivet"? Kanske känns det inte viktigt för dig hur din begravning ska vara, men tänk vad skönt för dina närstående att få direktiv, få veta att det som görs är din vilja? En f.d arbetskompis till mig dog för en tid sedan. Jag var inte själv på begravningen, men fick berättat för mig att hon själv planerat den, bestämt sånger och skrivit en text som lästes upp. Så oerhört sorgligt, så oerhört vackert. Och starkt. Men sådan var hon. En kämpe, så stark.

Och ska vi inte försöka undvika onödigt tjafs, vårda våra vänskaper och fylla livet med så mycket kärlek vi bara kan?  

Jag avslutar med några rader från den fantastiska boken "Adjö, herr Muffin":

Nu vet du mer än vi, herr Muffin.
Nu vet du vad som händer när man dör. 
Visst är det så att antingen är döden en vila
och då är döden ingenting att vara rädd för. 
Eller så förs man någonstans
till ett evigt liv och lever där i lycka.
Och då är döden något att längta efter!
Varför skulle man vara rädd för döden?
Visst är det så, herr Muffin, du som vet? 

/Ida 

My 15 minutes of fame:)

Förra veckan ringde en kvinna från en tv-kanal. Hon undrade om jag eventuellt ville vara med i rutan längre fram. Jag som trodde att mina glansdagar var över...tihi, som en viss prinsessa skulle säga. Nu har jag ju aldrig blivit inbjuden till kändisfester direkt (lite besviken över det faktiskt), men jag tänkte att jag ju ändå kan berätta för er om mina erfarenheter från mediavärlden, för ni har väl undrat:)?

Mina tidningsintervjuer är väl inte så mycket att orda om, förutom att jag snabbt lärde mig att man visst ska kräva att få läsa igenom vad de skriver innan tidningen går i tryck samt att fotograferna inte bryr sig nämnvärt om att man inte vill fotas i vissa vinklar för att man ser ännu fetare ut då. Inte heller mina insatser i radion har varit så spännande, även om jag ju tycker att jag låter som en utomjording eller nåt när jag pratar. Mina syrror brukar skratta åt min "socionomröst". Antar att det är den jag lägger på i intervjusammanhang. Själv tycker jag att jag pratar entonigt och med en konstig dialekt...

Min första tv-erfarenhet var i tv4 Värmland (tror jag, inte säker på ordningen). Det gick väl ganska bra, inte så många som såg. Jag tyckte bara att det var liiite pinsamt att jag inte direkt homestylat lägenheten, utan låtit en döskalle stå kvar i bokhyllan. I och för sig lite vitsigt, när vi pratade om rädslan för att dö och den där döskallen stod och såg dum ut i bakgrunden.

Så ringde de från Tv 4:s morgonsoffa och jag blev övertalad att vara med. De skickade en taxi som körde mig från lägenheten och till hotellet i Stockholm eftersom jag hade svårt att gå och behövde släpa med mig rullatorn. Himla snällt! Det hade varit ännu snällare om de hyrt rum i ett hotell där det inte fanns så mycket trappor och där det inte var kullersten utanför. Den stackars taxichauffören var supertrevlig och stannade snällt bilen var 5:e mil ungefär så jag fick kissa. Jag lyckades även lura i honom att Uppsala hade 800 000 invånare (vilket jag trodde just då, totalt hjärnsläpp). "Skulle inte jag veta det som är ifrån Uppsala" sade jag kaxigt och han fick ge sig...
Nåja, åter till tv-soffan. När jag kom dit fick jag träffa Jan (min läkare), och han passade på att göra en neurologisk undersökning på mig medan vi väntade på vår tur. Sedan fick Jan hjälpa mig att komma upp på scenen, som var rejält upphöjd, genom att knuffa mig i baken medan någon annan drog. Det var inte så handikappanpassat där. Vi intervjuades av Tilde de Paula och Richard Olsson. Tilde märkte att jag var nervös, så hon klappade mig på benet och sade: "vet du Ida, det är bara du som kan berätta din historia." Det tyckte jag var så fnissigt sagt så jag tappade nervositeten och var i stället rädd för att börja fnissa. Men det gjorde jag inte. Jag satt där i mitt röda snagg och brillor och såg väldigt feministisk och seriös ut. Tilde var mycket trevlig, liksom Richard, som hade en kompis som var sjuk i ms och därför var mycket intresserad. I pausen sprang han efter Jan för att få höra mer.

Sedan var jag ju med i det eminenta programmet "Outsiders". Det var väldigt speciellt, att umgås så intensivt med ett litet tv-team i flera dagar. Jag var livrädd att slappna av alltför mycket någon gång och säga något riktigt dumt utan att tänka mig för, men det tror jag inte att jag gjorde. Vi åkte bil från Karlstad till Torsby, där jag skulle besöka Frykcenter, och det blev ju lite äventyrligt eftersom jag skulle köra bilen. Av någon anledning ville de nämligen filma mig när jag körde. Jag som inte hade kört automat på en evighet. Jag som inte kört bil alls på en evighet. Jag som fick stanna flera gånger på vägen för att jag var kissnödig. Men vi kom fram utan olyckor. Teamet följde med dig, de var med hemma hos syrran när jag bakade pepparkakor med Clara och de var med in på toan när jag kletade på mascara, för det skulle tydligen bli "bra tv".

Kulmen, höjdpunkten av min tid i rampljuset, måste ju ändå vara när jag fick sitta i Malous soffa och prata så länge tillsammans med Jan, och när söta Tilda var med. Malou var ju inte jätteinläst på ämnet men gjorde sitt bästa. Trots det fick hon lite skäll av Jan i pausen för att hon missförstått något. Jan var förkyld och kraxade som en kråka, och jag var såklart nervös och hade mycket läppglans på mig. Malou gjorde en spännande "cliffhanger" innan Tilda fick komma in (och bröt givetvis till reklam innan). Malou var förresten jätteliten; kort och smal, som en liten fågel. Men trevlig. Och intresserad. I reklampauserna, medan Jan skällde på Malou:), så satt jag och spanade på Malous andra gäster som skulle dricka champagne lite senare i sändningen. Det var bland annat Johannes Brost och Tobbe Trollkarl. Johannes tittade och vinkade glatt mot mig, gjorde tummen upp och sade att jag gärna fick komma och dricka champagne med dem. "Gärna" sade jag, "absolut inte" sade Jan. Tobbe Trollkarl försökte jag desperat få kontakt med, tänkte att det vore kul med en autograf till Tilda, men han såg aldrig åt mitt håll.

Ja, det var väl det hela om mina glansdagar. Vi får väl se om det blir någon ny sittning i tv-soffan, då får ni hålla tummarna för att jag inte gör bort mig, typ petar näsan inför svenska folket. I hemlighet drömmer jag annars om att få vara med i "Fråga doktorn", och då kanske mest för att jag inte skulle se så tjock ut bredvid programledaren.


För övrigt:

• ...gillar jag vintern i år, mycket märkligt!
• ...har jag nog sagt det förut men jag gillar verkligen mitt jobb!
• ...är Selma nyklippt och  så söt. Och hon har fått vinterkläder också. 

/Ida

Men vad fan säger människan?

Kanske lite konstig rubrik så här på årets första dag. I stället borde jag väl sammanfatta året som gått, men jag suger nog lite på den karamellen...tror dessutom inte att 2015 kommer att gå till historien som något särskilt bra år, särskilt inte om man ser till hela jordklotets väl och ve. Idag kom jag i stället att tänka på de stunder vi väl alla hamnat i, när vi hör en människa säga något som känns fel, eller sagt i fel sammanhang eller bara känns märkligt...när man helt enkelt undrar; vad fan säger människan?

Det hände mig för några dagar sedan, eller rättare sagt tror jag att det hände det äldre par som jag fick för mig att prata med på Konsum. Vi stod i en rätt lång kö, och de erbjöd mig att gå före dem i kön. Jag tackade och sade att det var snällt och fick till svar att "man ju ska vara extra snäll i juletid." Då fick jag för mig att berätta att min äldsta dotter skrivit på inköpslistan att jag skulle köpa en "ny järna" till hennes lillasyster. Då såg lite oförstående ut, skrattade inte alls som jag hade tänkt. Jag gick då steget längre och visade dem lappen, men de tittade på mig med blickar som sade: "vad säger människan" (jag tror inte att de var såna som svär:)?

För ungefär ett år sedan hade vi parmiddag med en kille som Robert lärt känna, och hans fru. Det var en av de konstigaste (och längsta) kvällar jag upplevt, därför att frun (som jag kallt räknar med aldrig kommer läsa min blogg) var så totalt egocentrerad. Vi umgicks i många timmar, de ville aldrig gå hem. Under de timmarna pratade hon om sig själv 98 % av tiden, och den resterande tiden pratade hon om sin man, eller så försökte han flika in någon fråga till oss, som HON svarade på. Det här var alltså en kvinna jag aldrig träffat tidigare. Det hindrade dock inte henne att berätta de mest intima och jobbiga saker för mig, saker som jag inte alls ville veta. Hon dränerade mig totalt och jag ställde mig ständigt frågan "vad fan säger människan?" Jag är ändå van att möta människor av alla de slag, och jag brukar inte ha så svårt att få en syl i vädret. När jag ser tillbaka var ju kvällen extrem men ändå lite festlig på något sätt men det paret har vi inte umgåtts med sedan dess...

Nästa exempel var allt annat än festligt. Det var när jag låg på Ackis och behandlingen skulle starta om några dagar. Dåvarande pojkvännen var på besök, jag hade inte sett honom på ett bra tag. Jag hade heller inte pratat med honom på länge (kanske aldrig) om hur rädd jag var, och hur vansinnigt  mycket jag älskade honom. Att jag var livrädd för att dö ifrån honom, och alla andra jag höll av. Jag bestämde mig för att tiden var inne att få allt sagt, och jag lättade verkligen mitt hjärta. Jag bjöd in honom i mitt innersta, och visade en ledsenhet och en rädsla som jag tidigare medvetet undanhållit. Reaktionen blev först som jag trott, han började gråta. Men sedan blev det märkligt. Han bröt totalt ihop och frågade hur han skulle klara sig utan mig om jag dog. Inte så konstigt, men därefter började han prata om vilken otur han alltid hade och att det var typiskt honom att träffa någon som blev så sjuk och som kanske skulle dö ifrån honom. Jag fick höra att det inte var någon idé att han träffade någon för det sket sig alltid...och jag minns att jag tänkte "vad fan säger människan?" Men det sade jag inte såklart. Jag älskade ju honom, och jag tröstade honom bäst jag kunde. Där låg jag och var livrädd för att dö, och fick trösta en man som haft oturen att träffa mig.

Läkare, och även andra inom vården, måste ju ha svårt att säga rätt saker, det är inte så svårt att förstå. Jag menar, vad säger man till någon som har fått en dödlig diagnos, eller blivit förlamad, eller just har förlorat ett barn? Det måste vara så svårt, men jag vet vad man i alla fall inte ska säga och göra...
Jag har fått missfall flera gånger. Vid ett av dem fick jag tabletter uppkörda i underlivet, och därefter fick jag blöda ut "graviditeten" på sjukhuset. Efter några timmars blödande och lidande blev jag undersökt av en kvinnlig, något överentusiastisk läkare, som uppenbart tyckte att det som jag blödde ut var spännande att titta på. Hon konstaterade att "jaha, här har vi hinnsäckar och där har vi...", och visade t.o.m upp delar av det som faktiskt skulle ha blivit vår bebis för pappan. Där låg jag med mitt hjärta bultande i handen och flämtade efter någon form av mening med att fortsätta leva och hon var så totalt uppe i blodklumparnas beståndsdelar. Så fel! Så jävla fel! Och det enda jag fick ur mig var: "vad fan säger du för nåt?"

Vid missfall får man ju också höra, både från människor inom vården, samt vänner och bekanta att det var något fel på fostret, att det var därför det blev som det blev. Vissa slår även fast att det nog var bäst det som skedde. Föga tröstande kan jag säga. Innan man fått sörja det barn som aldrig blev, de drömmar som inte blev sanna, så tar i alla fall inte jag till mig av de orden. Kanske till viss del senare, men inte då. Då har jag bara behövt sörja, och få älska även det barn som inte blev.

"Vad fan säger hon för nåt?" kanske ni har undrat nu ett tag eftersom ni hade velat läsa något gladare eller bättre eller annorlunda. Kanske nästa gång...


För övrigt:

• ...åker vi snart till Karlstad, ska bli skoj.
• ...stör jag mig på att jag har lite jobbångest fast jag trivs på mitt jobb. Är det vardagens lunk jag inte vill in i igen kanske?
• ...har tjejerna och jag idag enats om att det roligaste 2015 var att vi skaffade Selma. 

/Ida

En man och hans pepparkakshus

Min man älskar att baka pepparkakshus. Några dagar varje år förvandlas han till något slags kreativt monster som endast är fokuserad på en uppgift; att få ihop pepparkakshuset. Veckorna innan föregås av att han googlar på ritningar, degar och tillbehör. Exalterad visar han mig och barnen ritningar på slott, herrgårdar och kyrkor, och han fnyser lite när han pratar om de pepparkaksbyggen man kan köpa i affären och bara behöver sätta ihop, för vem vill ha ett pepparkakshus som ser ut som alla andras (jag vet en:))?

Själv förstår jag ingenting. Eftersom jag är uppväxt i en familj där vi nog mest satte ihop huset för mammas skull och tog till Karlssons klister om det behövdes, har jag svårt att få till entusiasmen. Men jag låter honom hållas, planeringen kan jag ändå stå ut med.

Sedan sker inhandlingen och degen bakas. Även i år blev den blev inte riktigt som han tänkt sig (vilket kommer medföra att han googlar på degar ännu mer nästa år), den blev lite ljus och lite kompakt, men får tydligen duga. Och sedan börjar det...

...besattheten, isoleringen. Köket blir som en krigszon, där slaget utspelar sig mellan min man och det blivande pepparkakshuset, som ju aldrig blir som han vill. På morgonen hörs glada tongångar, visslanden och julmusik, men stämningen tätnat ju längre dagen lider. Och vi andra göre oss icke besvär att komma in i köket! Strunt i att vi är hungriga, vill baka nåt själva eller bara vill umgås en stund, vi är inte välkomna! För han måste koncentrera sig! Han stänger ute världen, allt elände, alla måsten, och har endast pepparkakshuset för ögonen.

Jag kan ju såklart inte hålla mig utan går in och fnissar lite, försöker få honom att tycka det är charmigt att delarna blev alldeles för tjocka och mjuka och förmodligen kommer falla sönder...men han ser inte det roliga, utan bakar om. Och han ska minsann bli klar samma dag. Även om han så ska missa Downton Abbey på kuppen så ska han bli klar. Jag vet att han inte kommer bli det, och suckar lite.

En stund senare går jag in, lite mer frustrerad eftersom jag tycker det finns annat att göra. Barnen behöver få mat i sig, och kanske kan han hjälpa till att underhålla dem lite? Inte det nej...till slut blir jag såklart arg och kallar honom besatt, men får genast dåligt samvete.

Det luktar gott från köket. Ibland luktar det bränt också, och då vet jag att svordomarna snart haglar därifrån. Julmusiken har bytts ut till hårdrock. Och konstigt nog finns inget pepparkakshus i sikte. Det ligger bara en massa delar överallt; på diskbänken, på matbordet, balanserandes på en plåt ovanpå kylskåpet. Det är ett kaos i köket utan dess like, med disk överallt, alla husdelar, och så mjöl och glasyr lite här och där.

När jag skriver det här är det söndag. Min man lovade att huset skulle vara klart igår. Nu har han lovat att det blir idag. Jag ber en stilla bön om att det blir så. Att det inte blir som förra året när delarna låg i köket tills långt efter jul då de hamnade i soporna. Fast det var ju delarna till hus nummer två förresten, han hade ju redan bakat ett som han inte var nöjd med.

Kanske är jag lite avundsjuk? Att han har hittat nåt som han brinner så för, medan jag mest går runt och suckar och på sin höjd bloggar lite (och sköter barnen eftersom ingen annan gör det i och för sig). Kanske kan jag bli mästare i att göra kola, i att städa eller i att slå in julklappar snyggt? Nja, får fundera på det. Jag har säkert några dygn på mig att fundera, för jag räknar inte med att få tillträde till köket förrän framåt nästa helg. Det får nog bli hämtpizza imorgon och i övermorgon och dagen efter det, och så får jag se till att barnen äter ordentligt i förskola och skola.

Jag hoppas att jag nästa lördag eller så får skåda bygget, det färdiga pepperkakshuset som minsann inte ser köpt ut. Bredvid står min stolte man med mjöl i håret och glasyr på kinden och strålar med ögonen och säger nåt i stil med: "jag sa ju att det inte var så svårt".

Ja, min man älskar att baka pepparkakshus. Det älskar jag honom för. Kanelmycket.


För övrigt:

• ...insåg jag igår att m in 8-åring simmar snabbare än vad jag gör...
• ...känns det lite tomt att det inte är Bron ikväll.
• ...är det snart jullov:)!

/Ida

Idas resa (rejält sammanfattat)

Vi ska till Uppsala i helgen, familjen och jag. Gå på Mia Skäringer (tror ni hon vill göra en sketch med mig:)) och julmarknad på slottet. Mysigt! Sist jag var i Uppsala höll jag mitt föredrag, kom på att jag ju kan lägga ut det här. Inte världens bästa formuleringar, var ju endast ett manus som jag inte höll mig alls strikt till...Trevlig helg på er vänner! 

Inledning och tiden innan 

Ida Berner. Jag var den första i Skandinavien att genomgå en blodstamcellstransplantation mot MS 2004.  Ingen flashig power-point, utan ni får bara höra min historia rätt upp och ner, så blir det tid för frågor i slutet:  

När jag kom åkandes hit till Akademiska efter påsk 2004, i en alldeles egen Jumbolans, så var det ganska långt från den Ida som står här idag. Hjärnan var väl hyfsat intakt men annars var det inte mycket som fungerade.  

Jag var rädd och uppgiven. Jag var glad att se Uppsala igen eftersom jag kommer härifrån, men samtidigt var det ju så sorgligt att se min hemstad inifrån en Jumbolans…och tänk om det här var det sista jag såg av Uppsala? Och tänk om jag aldrig skulle få åka hemåt igen, kunna jobba igen, få till det där planerade bröllopet i juni…det fanns så många ”tänk om”. Fanns någonstans långt inne spirade också en liten liten tanke att ”tänk om jag kunde bli bättre, tänk om sjukdomen skulle kunna stoppas upp något, tänk om jag kanske kunde få se bra igen, eller kissa själv eller tänk om (fast det vågade jag nog inte ens säga till mig själv) jag skulle kunna stå upp igen…  fast mest tänkte jag: tänk om något kunde göra så att jag fick fortsätta leva! Att jag inte dog, som jag nog trodde att jag skulle göra… 

Vi tar en liten cliffhanger här (fast de smart av er har väl redan listat ut att jag inte dog), och backar i tiden o hur det såg ut innan jag hamnade i Jumbolansen.  

Jag var helt frisk fram till hösten 2003.  Jag bodde i Karlstad, jobbade heltid på soc, bodde med min pojkvän och våra hundar, försökte bli med barn och planerade bröllop. Som en blixt från en klarblå himmel drabbades jag plötsligt av en halvsidig ansiktsförlamning. 

Sjukskrivning. Åter på jobbet men sååå trött…klarade hösten. Vid jul, här i U-a brakade det loss. På vägen hit, svårt att kissa. Låg och sov hela julen…ute och gick, högra benet vek sig. Började se dåligt. Försökte skratta bort men förstod att det var nåt fel… 

Åter Kd. Ut och in på akut och v-central några gånger. Fruktansvärt yr, och fruktansvärt rädd. Den värsta tiden; innan jag förstod vad det var! Till slut kom till en ambitiös AT-läkare, som skickade mig till en optiker för att jag såg så dåligt. Optikern undrade vad jag gjorde där eftersom jag inte ens såg största bokstaven på tavlan och skickade mig till en ögonläkare. Han gjorde en massa tester och sade sig starkt misstänka MS. Jaha? Fast väntan igen…efter någon veckas kval fick jag göra MR och så vänta igen. Till slut stod inte mina vänner ut med min dödsångest så de tog mig till akuten, en hel liten armé följde med, och då mötte en neurolog upp där och gav mig diagnosen.  

Detta var i slutet av jan. På återbesöket en vecka senare blev jag inlagd, och sedan blev jag  kvar på sjukhus till sista juli, alltså 6 månader spenderade jag på sjukhus. 

Tiden på sjukhus 

Den sjätte februari 2004, dagen D, då jag skrivs in på avdelning 22 C, neurologiska kliniken på Centralsjukhuset i Karlstad. Pojkvännen och syrran följer med mig. Jag orkar inte gå själv från bilen så X lånar en rullstol och kör mig in. Sen måste han åka till jobbet. Syrran och jag får sätta oss i dagrummet och vänta eftersom inget rum finna ledigt. Efter en stunds väntande i tystnad måste även syrran åka till jobbet så jag blir ensam. Vad går igenom mitt huvud? Inte mycket, jag känner mig helt avstängd. Jag ser mig noggrant omkring, tänker att jag nog inte ska stanna länge på den här dystra platsen med den starka lukten. Lukt av vad? Desinficeringsmedel kanske? Död? Vad vet jag. Andra patienter rullar förbi i sina rullstolar. De tittar på mig, men vi hälsar inte. Är jag verkligen så dålig som de ser ut att vara? Det kan väl inte vara så? Efter en lång tids väntan kommer äntligen en undersköterska och tar mig med till min sängplats. En säng, ett nattduksbord, och så några skärmar eftersom jag ska dela rummet med tre andra kvinnor. Min avstängdhet blir ännu mer tydlig.Jag försöker att inte känna och inte tänka. Placerar ut lite personliga föremål på nattduksbordet så att det blir mer mysigt, men vem försöker jag lura? Det blir inte mysigt i den här salen om jag så strödde ut prydnadskuddar i alla sängar, bytte ut de fula konstgjorda blommorna mot levande och hängde kandelabrar i taket. I det här rummet regerar ångest, och så den gula sjukhusfärgen förstås!  Det skriks bakom en av skärmarna. En kvinna ropar: "Har du också MS eller?" Det tar ett tag innan jag förstår att frågan är riktad mot mig. Vad ska jag svara på det? Ett litet "ja" tränger sig ur min mun, och då börjar hennes svada om hur ont hon har det, hur hennes liv har förändrats och hur jävligt allting är. Hon pratar högt och hon gråter mellan orden och jag känner en slags lättnad över att jag ändå verkar må bättre än vad hon gör. Psykiskt i alla fall. Jag har ju bestämt mig för att jag ska behålla min livsglädje även fast jag nu råkar ha MS, och jag tänker inte ligga i en säng och skrika ut min aggression och min smärta. Ett styng av rädsla far igenom mig. Tänk om jag inte klarar det då? Den där tjejen kanske gick in med samma ambition som jag, men så har sjukdomen knäckt henne. Fan, det gäller att inte tänka på det..." 

Den där livsglädjen kom att suddas ut i takt med att jag blev sämre, och det gick ju snabbt. Jag fick cortisondropp, i flera omgångar. Hjälpte något. Var väl någon vecka när jag gick hjälpligt med rollatorn, kunde kissa själv, någorlunda iaf…och jag tjatade mig faktiskt hem. Tänkte att jag skulle vänta ut skovet hemma…Fast jag tyckte inte att jag blev bättre och efter några dagar hemma kunde jag plötsligt inte ta mig ur sängen. Tillbaka till sjukhuset. 

Där blev gången allt sämre, och det var svårt för mig att kissa. De upptäckte de att jag hade typ en liter i blåsan utan att vara kissnödig. Hjälpa mig att kissa. 

Anpassade mig…rullstol resten av livet, ok, det kan jag leva med. Ser lite dåligt, jaja, det ska gå…sådär höll jag på ända tills händerna började lägga av, då började jag tappa tron på att skovet skulle vända. Det var vad alla sa: snart vänder det!  

Olika behandlingar provades men inget hjälpte. Jo, lite hjälpt av plasmafores, då fick jag tillbaka lite känsel i underlivet (vilket inte var så angenämt eftersom jag ju blev tappad) och lite bättre styrsel i fingrarna igen.  

Veckorna bara gick. Jag gjorde inte mycket…låg i sängen. På eftermiddagarna kom pojkvän eller ngn i familjen och körde runt mig, samma sträcka varje gång. Kändes hopplöst. Byta till rum med hiss i taket. Fick vänja mig med att ha mycket hjälp, vilket inte var det lättaste. Att inte kunna kissa, att bajsa liggandes i säng, ligga på en bår och bli tvättad… 

Enorm smärta i ”rumpan”. Smärtan bröt ner livsglädjen. Allt mer sällan besök från  pojkvännen som jag förstod var på väg att ge upp om oss.  Rune med ögonbrynen: ”Vi har inte hittat något som kan hjälpa dig, än…” Det där ännet levde vi på, och vi peppade för kontakt med Akademiska. Och det blev bestämt, jag skulle dit. Efter permis över påsk väcktes jag tidigt tidigt en morgon och kördes ner till den där Jumbolansen.  

Tiden på Ackis 

Jag kom till Akademiska, först neurologen. Förlamad från midjan och nedåt. Dålig syn, ibland hörsel, taskigt tal emellanåt. Händerna börjat strejka, så för att jag skulle äta fick mamma mata mig med mat som pappa lagat. Hamnade först på neurologen. Tester.  

Stamcellstransplantation nämndes direkt, alternativet var att endast ge cellgift. Kvinna från hematologen. Tog del av statistik från utlandet.  Några procent hade dött. Pappa matteläraren…science fiction, men inget val. Alla stod bakom mig, fast ändå inte självklart…En ny väntan…Jan sökte upp mig, talade om att även om tiden känns lång så är det full aktivitet och planering kring dig. Senare läst journaler att det inte var ett helt enkelt beslut att låta mig genomgå behandlingen.  När det till slut beslutades blev det väntan igen, för allt skulle kollas; hjärta, lungor, tänder, rumpan… 

Någon dag innan cellgiftet skulle sättas in gjorde jag ett besök hos en kvinnoläkare. Han dömde helt ut mina chanser att kunna bli gravid i framtiden (till hans försvar såg jag väl halvdöd ut), och han rådde mig att inte skjuta upp processen för att hinna frysa in ägg. Av min lillasyster fick jag då det finaste löfte jag någonsin fått: ”gå igenom behandlingen så lovar jag att ge dig så många ägg du vill sen.”  

Jag kom till hematologen och tyckte det var så fint där. Eget rum med TV, synd bara att synen var så dålig men jag fick lyssna på skivor i stället. Jag var också imponerad och fundersam över att det fanns möjlighet för patienter att få sig et glas vin eller annat…på något vis tyckte jag också att det visade på allvaret i min situation, för inte bjuder väl sjukvården på alkohol om man inte är riktigt illa ute?  

Jag var inte rädd för behandlingen, och jag tvekade aldrig. Däremot var jag rädd för att inte bli hjälpt, att det här var ännu en behandling som inte skulle fungera på just mig…jag försökte klura ut hur jag skulle kunna avsluta mitt liv om det inte blev bättre…skulle jag på något sätt kunna tippa över i sängen och lyckas få en sladd runt halsen…inte så höga odds på den självmordsmetoden! På nätterna svävade iväg i mitt morfinrus. Jag låg och pratade med någon, oklart vem…och jag funderade många gånger på om jag kunde förmå mitt hjärta att sluta slå…samtidigt; inte hoppet det sista som överger en utan humorn. Låg och fnissade för mig själv över undersköterskorna som inte kunde hantera golvliften så att jag höll på att tippa ur, eller när syrran höll på att tappa mig med rullstolen i när vi gick nedför Slottsbacken. Jag tror nog att morfinet hade en del med fnisset att göra…  

Till slut var det så dags för cellgift, och då njöt jag…innan jag kräktes. Inte jättemånga minnen från den här veckan och början av isoleringen som följde: 

• Minns doften av handsprit (som familjen blev beroende av) 
• Minns att jag kräktes fast jag inte hade något att kräkas upp 
• Minns hur jag sade till min syster ”du vet att jag ska dö nu va?” och hon svarade att ”du kanske har gett upp hoppet men det har inte vi. Vi hoppas åt dig.” 
• Minns hur min pappa satt bredvid mig i mörkret helt tyst (inte helt vanligt) på sina lunchraster.  
• Jag minns de oroliga blickarna, de fina kramarna, närvaron från min familj.  

• Jag minns tån jag helt plötsligt kunde vifta med efter tre dagars cellgift.  
• Jag minns att personalen packade in mig i is när febern blev skyhög.  
• Jag minns när isoleringen bröts och jag rullades ut med droppställning som alltid krånglade och pep så vi fick åka tillbaka.  
• Jag minns bad, jobbiga lavemang, ilska…och jag minns den fina personalen som tog så bra hand om mig!  
• Och jag minns när mina stamceller skulle sprutas in igen och all uppståndelse… 

Jag blev fort bättre. Även om jag fick jättehög feber och claustridium och all skit man kunde få så blev jag ändå bättre. Sköterskorna kom med härliga paraplydrinkar och försökte få mig att äta igen genom att lova att skaffa vad som helst som jag var sugen på. Bara det att jag inte hade någon aptit… 

Rykten om att jag kunde gå när jag lämnade Ackis. Så var det inte riktigt…åka Jumboland tillbaka, fick en propp i benet också i den vevan och hade feber…såg väl ut som sju svåra år när jag kom tillbaka till Kd. De såg besvikna ut, men sen började jag visa att jag blivit bättre…hjälpa till vid vändning. Visade upp något nytt för mamma varje dag: ”kolla mamma, jag kan sitta.” Mamma och även personal fick tårar i ögonen! Jag stannade två månader till på sjukhuset i Kd. Träning, träning och åter träning.  

Jag minns så väl dagen då jag tog mina första steg på rummet. Wow! Trots att jag mest hasade fram, med stöd givetvis, så kom jag ju faktiskt framåt. Samma dag gjorde pojkvännen slut. Det fick mig bara att träna hårdare. Jag fick träna med rollator, och jag gick sakta sakta framåt med ben som var stela som pinnar! Jag gick på adrenalin och ilska, över att jag blivit lämnad, och jag tränade så hårt jag bara kunde. På riktigt grät jag när det var helg och sjukgymnasten inte fanns på plats...och det var inte bara för att han var så snygg:). Jag gick med rollator, utan rollator i barren, med kryckor och så småningom utan kryckor. Jag gick i en trappa och tappade mina för stora landstingsbrallor. Jag övade på att böja knäna och tappade mina brallor, och jag gick en bana på tid och tappade - hör och häpna - mina brallor"   En dag. Inte vilken dag som helst utan på dagen två månader efter transplantationen gick jag några steg ute i gräset. Vilken lycka!  

Nånstans kändes det som om jag aldrig skulle komma hem från sjukhuset, det hade blivit lite hemma för mig. En dag frågade jag "när får jag komma hem egentligen" och fick svaret "du kan få komma hem i övermorgon om allt hinner planeras.". Hjälp! Hem! Hur ska det gå? Natten innan kunde jag inte sova...det var som kvällen före julafton, fast med inblandad nervositet. Och jag kom hem, till mitt nya hem där jag skulle bo själv...mina snälla syrror hade skickat en jättefin bukett.    

I början var det svårt att sova på nätterna. Jag drömde mardrömmar, och jag saknade de snälla undersköterskorna som vänt mig på nätterna och som höll mig sällskap när jag var ledsen. Varje dag tog jag permobilen och åkte till sjukgymnastik, och resten av dagarna försökte jag sysselsätta mig så gott det gick. Jag besökte avdelningen i Karlstad alltför ofta och jag åkte ofta till jobbet för en fika. Det var ensamt att vara hemma. Alla andra jobbade ju, hade vardag. Samtidigt var jag oftast närstan euforisk, det var så underbart att ha fått livet tillbaka! Kunde sitta och stirra på en blomma…  Jag satte upp små mål för varje dag. Jag upptäckte att jag var både envis och snål, för jag ville inte alls betala dyrt för hemtjänst. Så efter en vecka sade jag upp hemtjänsten och städade sittandes i min rullstol. Jag ville helelr inte ha sköterskor springandes i min lägenhet (olika varje dag), så jag gav mig fasen på att jag skulle kunna kissa själv…det gick väl sådär och till en början gick jag  upp minst en gång i timmen för att kissa på nätterna... 

  Framstegen kom väldigt fort till en början, men så småningom planades det ut och det gick inte alls lika bra att gå som jag ville...och då började en depression smyga sig på…när jag inte kunde sysselsätta hela dagarna med träning och se framstegen så kom rädslan och sorgen ifatt mig. Vad hade jag egentligen varit med om? Tänk att jag förlorat ett år. Men också; tänk att jag vunnit förmodligen många fler år. Men jag skulle aldrig få bli mamma. Och tänk om jag skulle bli sjuk igen? Jag var livrädd för varje MR som jag gjorde, livrädd för vad den skulle visa…och det var ju täta undersökningar i början  I oktober 2004 skickades jag på träningsläger. Där träffade jag en klok psykolog som sa att jag måste ta tag i den själsliga biten också om jag ville ta mig tillbaka till livet och våga leva fullt ut. Bearbetade jag det jag varit med om skulle hjärnan lämna mer plats för triviala saker som träning. Sagt och gjort, och psykologen hade ju så rätt. Jag grät och sörjde och blev bättre på att gå. Det låter enkelt och det var det såklart inte, men jag fortsatte ju att träna och träna och till slut orkade jag ta allt längre promenader. Det hände dock att jag tog i för mycket och fick ringa efter hjälp när jag inte tog mig hem själv… 

Om vi sammanfattar lite fort här:  

Jul 2004, lämnade igen rullstolen Feb 2005, började arbetsträna Maj 2005, lämnade igen elrullstolen, och bytta den mot en 3-hjulig cykel. Nov 2005, upp till 75 % 

 Jag fick min mens, flera månader kom den, lite oregelbundet men ändå. Jag tyckte det var lite konstigt eftersom jag ju skulle vara i klimakteriet. Till slut bestämde jag mig för att göra ett besök på kvinnokliniken, för att åtminstone få det bekräftat att jag var steril. Det kändes schysst att tala om det för en eventuell blivande partner, jag hade ju dessutom en på gång...Besöket på kvinnokliniken gjorde mig minst sagt förvånad, för de såg äggblåsor och rätt hormoner i mitt blod, och trodde därför att jag visst skulle kunna få barn, även om det skulle ta tid. Pratade med Jan…ska jag våga? Han frågade runt och tyckte att ja, det skulle jag!   Det där med att det skulle ta tid….det sade jag till killen jag träffat, så vi väntade inte värst länge med att börja försöka...och det tog sig liksom direkt! Den glädjen när jag såg plusset på stickan! Jag, som ju aldrig skulle kunna få barn, skulle bli mamma.   Några år senare fick jag en till, så nu har jag två finfina döttrar som är 8 och 4 år gamla. 

Idag lever jag med min man och två barn i Säter, Dalarna. Jag arbetar heltid som skolkurator. Jag har en urinblåsa som jag ibland vill kasta i soporna för att jag måste springa på toa så ofta, men oftast har jag förlikat mig med den. Jag kan cykla (2-hjuling), jag kan springa, även om det ser lite kul ut, eller vad säger du Jan? Mina ben är stela och ibland går någon pensionär om mig i elljusspåret. Kanske är jag lite extra trött ibland, men så är jag ju också småbarnsmamma.  De här sakerna syns ju inte på mig (förutom tränade ögon som kan se att jag haltar), jag är ju liksom nästan som vem som helst… 

Jag tänker inte så ofta på transplantationen och tiden på sjukhus längre. Några dagar i slutet av januari brukar jag vara nedstämd…till slut börjar jag fundera (samma sak varje år) och kommer på att ja, just ja, det var då jag blev inlagd! Annars ”poppar det upp” ibland, av en doft eller nån låt på radion…eller att någon kontaktar mig, som kanske just då går igenom behandlingen. Jag har fått några fina transplantationssystrar, vi träffas då och då och kan stötta varandra om något känns svårt och skratta år våra ”krämpor”. Kommer jag till Uppsala pirrar det alltid lite i magen när jag ser sjukhuset, och jag minns när jag kom åkande i den där Jumbolansen strax efter påsk 2004.  

Tack! 

Det har gått 10 år. Ja, ganska exakt 10 år har det gått sedan jag stapplade gatan fram med en käpp i ena handen och en syrra i den andra. Bakom gick pappa, lite oklart varför, men jag tror att han gick där för att han var stolt. Jag vet däremot varför han inte gick bredvid mig. Det var för att han dragit någon tråkig vits om att det ju inte gjorde så mycket om jag ramlade eftersom jag ramlade mjukt (med hänsyn till min kroppsstorlek samt snön). Jag som just lärt mig att gå någorlunda igen efter några månaders intensiv träning uppskattade inte hans skämt. Så han fick gå bakom. 

Så där stapplade jag fram, bredvid syrran och framför pappa. Det var någon dag före julafton, och vi var på väg hem till min neurolog, Jan, han som jag tror räddade mitt liv. Jag ville visa upp att jag kunde gå hjälpligt, och så ville jag ge en present, och tacka för allt han gjort. Innan hade familjen och jag funderat mycket på vad han skulle få. Vad skulle jag ge som tack för mitt liv? Det var inte lätt, förslagen var många men inget kändes rätt. Det närmaste vi kom var nog en kristallvas men det hade jag ju inte råd med:). Så till slut bestämde jag mig för att köpa gott vin som han skulle kunna avnjuta tillsammans med sin fru. Jag hade även gjort egen glögg, starkspritsglögg med extra sprit.  

Där gick jag, med mina presenter, och jag tänkte på alla andra som jag mött under min resa och som jag också skulle vilja tacka. All fin sjukhuspersonal! Vilka hjältar och vilka hjärtan det finns inom svensk sjukvård! Som ni tog hand om mig! Ni tog er tid att trösta, ni peppade, ni badade mig och rakade mig (för även på sjukhus ska man tydligen vara fin), ni torkade min rumpa, ni klädde på mig, ni tog er tid att prata med mina ledsna föräldrar som inte förstod hur deras skötsamma dotter plötsligt hade blivit något av ett monster som svor och sade elakheter.  Ni packade in mig i is när febern var som värst och ni behöll lugnet när jag och mina nära var rädda. Ni delade med er av mitt liv till mig och ni vågade visa känslor. Tack för orden "det är så förbaskat synd om dig", för det var precis vad jag behövde höra just då. Tack till den snälle killen på ambulansen som sprang efter morfin när jag uppgav att min smärta var en 9:a av 10!  Och tack till dig som försökte få mig att känna mig mer "normal" genom att övertyga mig om att köpa egna trosor och inte använda Landstingets...Jag kan inte med ord uttrycka hur tacksam jag är för ert engagemang och er medkänsla. Det kändes alltid som att jag delade min resa med hela sjukhuset; med lokalvårdare, transportörer, och överläkare och alla ni andra så viktiga personer däremellan. Så tack!  

Presenterna till Jan blev väl ingen succé eftersom det visade sig att han inte dricker starksprit… Det är tur att det ä tanken som räknas...(och i tanken hade han ju redan fått resor och blommor och kristallvaser). Jag tror dessutom att den bästa presenten han kunde få, och som han ju fick, var att se mig komma gående gatan fram, stapplande men ändå gående. Han kom utrusande på gatan, livrädd för att jag skulle ramla, och han log stort och stolt (precis som pappa bakom oss).  

Nu har det alltså gått 10 år. Jag, som trodde att jag skulle dö innan julen 2004 sitter här än, i högsta grad levande. Och vilka år jag har haft! Tack för det läkarvetenskapen. Tack till allra bästa Jan! 

De här 10 åren har jag fått uppleva kärlek, och hjärtesorg. Jag har flyttat några gånger, tagit mig tillbaka till arbete, och sedan bytt jobb och stad några gånger. Vissa vänner har försvunnit på vägen, men jag har fått massor av nya vänner och bekantskaper. Jag har träffat Stefan som jag fick Matilda med, och så mannen i mitt liv, Robert, som såg till att jag faktiskt blev gift innan 40 och som är pappa till lilla Stina! Så mycket kärlek jag har fått uppleva! Lyckan att bli mor, det trodde jag aldrig då för 10 år sedan... 

Jag har fått skratta, gråta, svära över vardagens elände för att i nästa stund njuta. Jag har varit rädd, modig, fånig och allvarlig. Mina barn har skämts över mig, men oftast tror jag att de tycker jag är skitbra. Jag har fått tillbringa massvis med tid med de jag älskar; familj, vänner, släkt!  

Så tack! Jag kanske inte gav den bästa presenten då för 10 år sedan, men du Jan, läkarvetenskapen och alla underbara under- sjuksköterskor och läkare har gett mig den allra allra bästa gåvan - livet. Tack för 10 år av liv!